Efter det konstiga mötet bestämmer sig Görel för att de inte längre ska gå till henne och äta godis. Hon känner ett behov av att prata med Åke och Agnes om det här. Hon tycker att det låter så konstigt. Att buskarna är sålda.

De går bort till baksidan av huset. Där, under takpannorna, finns det bo som Görel en gång i tiden hjälpte Åke och Agnes att bygga. Kråkduvorna flyger snabbt upp, men Görel själv får klättra. Det gör henne inget. Hon har gjort det en miljon gånger innan och kan enkelt göra det igen.

När Görel väl kommer upp har kråkduvorna redan gått in och smitit in på sitt rum. Lika bra det. Nu är det de vuxna som måste prata. Det är inte alltid enkelt om barn finns i närheten.

• Har allt gått bra? frågar Åke.

Görel rycker på axlarna.

• Det vet vi när jag träffar henne nästa gång.

Hon slänger sig ner i soffan. Låter sig sjunka ner bland kuddarna. Hoppas nästan på att aldrig behöva gör något annat än att fortsätta sjunka ner i kuddarna.

• Jag behöver prata med er, säger Görel efter en stund.

Agnes och Åke, som var mitt uppe i att fixa maten, ser upp.

• Har det hänt något? frågar Agnes.

I vanliga fall har Agnes fel. Om allt och i allt. Den här gången har hon rätt. Görel nickar åt dem.

• Buskarna är sålda, säger hon.

• Vilka buskar?

Agnes får tillbaka sitt vanliga, välkända uttryck av förvirring i ansiktet. Åke går fram och sätter sig bredvid Görel.

• Jag visste inte att de var till salu. Jag 'är ledsen Görel. Jag vet att du såg fram emot att leka med ungarna i dem.

Åke lägger en tröstande vinge på Görels axel.

• Det är tydligen en igelkott som har köpt dem. Han heter Sigmund och flyttade in precis nyss.

Görel pillar lite med sina små fingrar. Vet inte riktigt hur hon ska uttrycka det hon tänker. Hur hon ska få fram den där gnagande känslan av att något inte stämmer. Efter ett tag gör hon ett försök ändå.

• Det, ja, jag vet inte, men det känns inte rätt, säger hon.

• Vad menar du? frågar Åke.

Görel ser från honom till Agnes och tillbaka igen.

• Ja, men det borde väl ha funnits en skylt? Om att de är till salu?

Agnes rycker på axlarna.

• De kanske glömde den, säger hon.

Görel är snabb med att svara.

• Ja, men då återstår ju ändå vem som har sålt dem eller hur? Det var människorna som satte dit dem. Inte ett djur. Så vem har tagit sig rätten att äga och sälja dem? Borde de inte tillhöra alla när det är människorna som ligger bakom?

Agnes rycker på axlarna. Hon har glömt vad de pratar om. Åke däremot ser fundersam ut innan han nickar.

• Du har rätt, säger han.

Görel känner sig starkare nu när hon har fått ur sig lite av det som hon vill. Stark nog att fortsätta med nästa sak som hon tänker på.

• Jag tror att han ljuger. Sigmund alltså.

Åke, som nu har släppt Görels axel, lutar sig tillbaka i soffan.

• Och vad kan vi göra i så fall? Hur kan vi bevisa det?

Görel sätter sig rak i ryggen. Lägger upp svansen under rumpan. På så sätt sitter hon inte så djupt i kuddarna. Då ser hon Åke och Agnes bättre.

• Genom att undersöka saken så klart! Jag tänker att du Åke ska gå till honom. Fika med honom och ställ en massa frågor. Be att få veta vem som ägt buskarna innan och hur mycket Sigmund har betalat för dem. När han inte kan svara så har vi honom fast!

Åke gillar idén. Den är briljant i all sin enkelhet. Det är dessutom ett enkelt uppdrag för honom eftersom Åke är väldigt bra på att se om någon ljuger. De bestämmer att Åke ska flyga dit redan nästa dag. Han kan ta med sig en fröpaj. Genomför han uppdraget på eftermiddagen är det nämligen inga problem för Åke att hinna baka den innan. I hemlighet tänker han att han ska baka den super stor. Sen tar han med sig bara en liten bit. Resten får vara kvar hemma och bli efterrätt på kvällen sen.

I rummet bredvid sitter kråkduvorna i varsin säng. De har varit tysta ett bra tag nu. Inte för att de lyssnar på de vuxna, för dem kan de inte höra, utan för att de tänker. Det är till slut Eskil som bryter tystnaden.

• Vad ska vi göra? Vi kan inte låta honom bo kvar där!

Vidar öppnar näbben som om han ska säga något, men stänger den genast igen. Mira och Mara är fortsatt tysta.

• Är det inte någon som har en idé?

Eskil ser bedjande på sina syskon. Hela situationen är en katastrof. Alla deras planer för de där buskarna går i stöpet. Alla övernattningar och alla lekar bli inställda innan de ens är klara med att planera dem.

• Jag funderar på en idé, erkänner Mara.

De andra tittar genast på henne. Är tysta och väntar på fortsättningen. Mara harklar sig.

• Vi kan inte tvinga honom att flytta, men vad händer om han gör det ändå?

• Jag förstår inte, erkänner Mira.

Mara sätter sig lite rakare i ryggen.

• Vad skulle hända om han inte trivs och därför flyttar igen? frågar hon.

• Ja, då skulle vi få buskarna tillbaka, men det lär ju knappast ske. De buskarna är antagligen det bästa boet i hela världen, säger Vidar.

Mara skakar på huvudet. Som om hon inte riktigt tror sina öron.

• Förstår ni verkligen inte? frågar hon.

• Vad ska vi förstå?

Eskil lägger vingarna i kors. Han börjar bli riktigt irriterad på att Mara är så kryptisk.

• Ja, men vi ska så klart se till att han inte trivs. Bråka med honom och ställa till problem tills han flyttar, säger Mara.

Eskil sänker genast vingarna igen. Sakta nickar han.

• Har jag sagt att du är den smartaste kråkduvan i hela vida världen? frågar han.

Mara skrattar.

• Som om det är särskilt svårt när vi fyra är de enda som finns.

Kråkduvorna ler mot varandra. Mara öppnar munnen för att säga något mer, men blir avbruten av ett rop från köket/tv-rummet.

• Maten är klar!

Snabbt sätter de fyra syskonen ihop sina huvuden.

• Vi kan såklart inte göra något nu, men så fort vi har ätit samlas vi här och börjar planera, förkunnar Mara.

2013 när jag var inlagd skrev jag en sagokalender om djuren som bor på gården utanför avdelningen. Det är inte mer än rätt att jag skriver en fortsättning nu. Eftersom sagokalendern för i år har varit klar sen i januari så kommer jag att lägga upp denna allt eftersom jag skriver den istället för i december.

Det är en fin höstdag när vi träffar våra vänner igen. Jag vet inte om du kommer ihåg alla så jag presenterar dem lite kort.

Vi har busiga ekorren Görel. Hon brukade vara ganska elak eftersom hon hallucinerade. Den hallucinationen tvingade Görel att göra elaka saker. Nu har hon inte dem längre så nu är hon mycket snällare även om hon ger ett och annat bus ibland.

Görel är bästa vän med kråkan Åke. Åke var länge säker på att han var en duva. Det berodde på att han adopterades av duvor som ägg. Något som han såklart inte minns och som hans adoptivföräldrar inte berättade för honom.

Nu vet han att han är en kråka eftersom hans mamma kom och berättade det. Det gjorde hon efter att Åke redan hade gift sig med duvan Agnes.

Agnes är inte det smartaste duvan i världen, men det gör inget. Hon älskar Åke precis som den han är och kommer alltid att göra det. Hon är uppe på detta snällast i hela världen.

Tillsammans har Åke och Agnes nu fyra barn. 2 pojkar och 2 flickor. Flickorna låg i samma ägg och är därför tvillingar. Kråkduvorna heter Eskil, Vidar, Mira och Mara. Sist vi träffade dem var de ganska små och busigast i världen. De hittade ofta på rackartyg med tant Görel.

Det gör det fortfarande och det är anledningen till att de är ute med Görel när den här nya sagan börjar.

Det är sent på kvällen och mörkt. Mörkret behövs eftersom de håller på att återuppta en av Görels favorit bus.

Hela dagen har de samlat ihop massor och åter massor med kottar. I skydd av mörkret håller de nu på att med kottarna skriva stora bokstäver över parkeringen utanför sjukhuset.

De bor nämligen utanför sjukhuset i träden på gräsplanen bortom parkeringen. Just det här sjukhuset tar hand om människor som är sjuka i själen med undantag av en gång. Då var det en kraftig storm ute så sjukhuset tog även hand om våra vänner. Det var en av patienterna där, Therese, som ordnade det.

Hon är inte patient hela tiden, men ibland kommer hon dit och stannar ett tag. Under hennes inläggningen på sjukhuset har hon och Görel blivit vänner. Therese är faktiskt den enda patient som Görel har blivit vän med. I vanliga fall brukar nämligen Görel mest retas med patienterna. Faktum är att Therese och Görel lärde känna varandra genom att Görel kastade nötter i huvudet på Therese.

Mitt på dagen idag såg Görel att Therese kom till igen. Hon såg inte ut att må bra och det är anledningen till att Görel och kråkduvorna håller på nu. De ska muntra upp henne.

Innan när Görel har skrivit på parkeringen med kottar eller nötter har hon skrivit ord i stil med galning och virrpanna. Den här gången är meddelandet mycket längre. Det är därför som de har så otroligt många kottar. De kommer att behöva allihop.

Mira har precis lagt dit den sista kotten. Nu står det: Hej, Therese! Välkommen! över hela parkeringen.

• Ska vi gå hem till mig och äta godis? Förstöra er aptit innan middagen? Jag säger inget till Åke och Agnes om inte ni gör det, säger Görel.

Mira, Mara, Eskil och Vidar skiner genast upp.

• Ja! säger de i kör.

De börjar att gå mot trädet där Görel bor, men Vidar stannar nästan genast igen.

• Vem är det där? Eller snarare vad är det där? frågar han.

Görel, som haft ryggen mot kråkduvorna, vänder sin om. Med vingen pekar Vidar på en igelkott. Den kommer strosande längs med människornas cykelbana med en stor väska på ryggen.

• Det är en igelkott, men jag vet inte vem, säger Görel.

• Vad gör den här? frågar Mira.

Görel rycker på axlarna.

• Då får vi väl fråga!

Eskil lyfter från marken, flyger bort och landar precis framför igelkotten. De andra kråkduvorna följer hans exempel. Till och med Görel tar sig bort till igelkotten, även om hon gör det genom att springa istället för att flyga.

Igelkotten, som nu mer eller mindre är omringad, stannar tvärt. Den öppnar munnen för att säga något, men Eskil hinner före.

• Vem är du?

Igelkotten svarar inte direkt utan ger var och en av dem en lång, undersökande blick först.

• Jag är Sigmund Igelkott och vilka är nu? säger han sen.

• Jag är Eskil. Det här är Vidar, Mira, Mara och Görel.

Eskil pekar på dem i tur och ordning när han svarar. Direkt på det kommer nästa fråga.

• Vad gör du här?

Det är inte annat än att Sigmund faktiskt ser lite förolämpad ut. Som om de redan borde veta.

• Jag är såklart er nya granne. Jag har köpt buskarna där.

Sigmund pekar bakom de fem vännerna som vänder sig om och tittar.

Det visar sig att Sigmund pekar på de nya buskarna. De som människorna planterade så sent som förra veckan. De som kråkduvorna hade tänkt bygga om till lekstuga. Görel, som vet om planerna, är den som först hinner protestera.

• Det går inte alls, säger hon.

Sigmund ser genast förvånad ut.

• Vadå inte går? Jag betalade kontant och i förskott. Buskarna med sina sju rum är mina.

Görel skakar på huvudet.

• Det finns planer för de buskarna. De har aldrig varit till salu.

Sigmund ger sig nu till med att skratta.

• Skulle jag ha köpt något som inte är till salu? Ni fem är ju inte riktigt kloka.

Sigmund tränger sig förbi dem. Han låter hela tiden huvudet gå från sida till sida för att ta in omgivningarna. Med en belåten suck smiter han sen in i buskarna, men han är inte borta länge. Efter bara några sekunder sticker han ut huvudet igen.

• Vet ni förresten hur jag får tag på vaktmästaren? Vi kan helt enkelt inte ha alla dessa kottar liggande här.

Kråkduvorna är så förvånade och chockade över att på detta sätt bli av med sin koja att de inte kommer sig för att svara. Därför blir det Görel som gör det.

• Vaktmästaren är en människa så den kan du inte prata med.

Utan ett ord till försvinner genast Sigmunds huvud in bland buskarna igen.

Idag har barnen och jag gjort något som vi inte gjort på LÄNGE! Manikyr dag! Var och en har fått göra sina egna naglar vilket är premiär för Rebecka. I vanliga fall gör jag hennes.

Att det blev så här var för att vi först skulle ha spa dag. När vi sen började planera upp den så visade det sig att det enda som alla av oss egentligen ville göra var att fixa naglarna. Alltså blev spa dag en manikyr dag! Och lika glada för det är vi!

Rebecka gjorde två försök. Först gjorde hon en manikyr med prickar på. Den blev hon inte nöjd med och tog bort innan jag hann ta ett kort. Efter det gjorde hon en två färgad istället och DEN fick jag ta kort på:

En helt fantastisk manikyr på en helt fantastisk tjej!!!

När hon såg att hennes syster använde glitter beslutade hon sig för att göra en sista ändring på sina naglar:

Så klart de ska glittra!!

Mathilda kom direkt på att hon ville stämpla sina naglar. Det är en metod som jag själv aldrig har lyckats med så jag önskade henne lycka till. Det blev många försök och mycket frustration. Precis som för mig var problemet att mönstret inte fylldes som det skulle med lack och därmed inte följde med stämpeldynan.

Mathilda är dock envis som synden och bara fortsatte att försöka och försöka och försöka igen.

Efter en lång stund erkände hon sig dock besegrad. Spämplingen fick gå åt sidan för den här snygga manikyren:

Mathilda avslutar det hela med kommentaren: Mycket slit, men SÅÅÅ värt det!

På mig själv gjorde jag en väldigt enkel manikyr. Mest för att det var länge sen jag gjorde naglarna och jag litar inte riktigt på min förmåga att göra något svårare. Precis som med Rebeckas första blev det prickar:

Okej, det är ett nytt år. I vanlig ordning håller människor på att lova en massa saker som de inte kommer att hålla. Jag tänker inte göra det i år. Inget nyårslöfte, men förhoppningar inför det nya året. När det kommer till skrivandet är det enkelt. Jag vill fortsätta att röra mig framåt. Det betyder att skriva färdigt (och i år även redigera) sagokalendern (jag har redan fyra dagar klara). Det betyder också att skriva klart projektet Mardrömmen även kallat min bok nummer tre. När det är klart är planen att börja redigira SAMTLIGA böcker som jag har skrivit. I vilken ordning har jag inte bestämt än eftersom detta med största sannolikhet kommer först i december någon gång, eller först nästa år. Jag är klar med att sätta en massa deadlines som jag ändå inte kan hålla. Det blir klart när det blir klart. Så länge jag rör mig framåt är det inte viktigt vilket datum jag är klar med vad.

Så sätt skulle jag kunna ge massor med nyårslöften på vad jag skulle vilja göra i år. Jag menar det skulle vara kul att vara klar med redigeringen på samtliga böcker vid årskiftet för att inte tala om att dessutom göra manikyrer varje vecka och lägga upp. Sen skulle jag inte säga nej till att gå ner i vikt och träna mer. Allt det där skulle kunna bli en massa löften, men det är inte realistiskt. Jag kan inte göra allt på ett år. Därför är målet bara att röra mig framåt, i vilken hastighet det än må vara och inte ens det är ett löfte. För det kan komma saker emellan. Saker som gör att jag för en stund står still eller till och med går bakåt. Framtiden får utvisa det och jag ska göra mitt bästa för att ta saker som de kommer. Inte hänga upp mig så mycket på detaljer.

Jag är ingen sierska och kan inte se vad som kommer att hända under 2016, men jag hoppas på att det ska bli ett bättre år än 2015!

Och på tal om saker som kommer att hända under 2016 så kommer Mathilda och jag att vara med i en bok. En antologi som jag inte tror är döpt än. Den kommer att komma ut på vårkanten och jag kommer be om att i förväg få veta hur många som vill ha ett ex. Detta eftersom jag kommer att få köpa det antal som jag ska ha för att sedan sälja vidare till de som nu kan tänkas vilja ha. Jag kommer inte att köpa in något stort laget utan precis det antal som kommer att gå åt (plus ett ex att ha i min egen bokhylla).

Nu tänker jag packa ihop datorn för kvällen och (efter att jag satt i nya örhängen eftersom jag visst tappat pluppen i två) läsa lite. Det är nämligen något som jag inte gjort än idag. På läselistan står en artikel om Einsteins relativitetsteori följt av den roman som jag förnärvarande jobbar med.

När Lukas vaknar av att någon knuffar på honom i sängen. Han öppnar ögonen och får se Ove stå böjd över sig. Ove ser väldigt glad ut.

- Kom med, säger han.

Lukas reser sig sakta ur sängen. När han kommer på fötter ser han att Sarah står i dörren. Hon ser lika rädd och dyster ut som han känner sig.

Ove slår ihop händerna framför sitt ansikte.

- Bra! Då går vi, säger han.

Lukas slås återigen av hur glad och munter Ove verkar vara. Han ser det inte som något bra tecken utan kommer fram till att Ove nog njuter av att se nissar lida. Han har varit arg på Sarah och Lukas innan. Han tycker säkert att det är bra att de ska bli utslängda från verkstaden.

Ove vänder på klacken och börjar gå i snabb takt. De kommer ut ur Lukas rum och fortsätter längs med korridoren. Lukas sneglar på Sarah, men hon tittar rakt fram. Han ser tårar i hennes ögon, men även en stolthet i hennes ansiktsdrag. I den stunden beslutar Lukas för att han tänker vara lika stark som Sarah. Han tänker också gå in i det här med huvudet högt. För de har inte gjort något fel. Det är Tomten som är orättvis som bestraffar dem.

För att liksom meddela Sarah att de står tillsammans i det här tar Lukas hennes hand i sin. Hon tar emot den, men rör inte en min. Så han vet inte om hon förstår.

Ove leder dem till verkstadsgolvet. Där, mellan arbetsbänkarna, står alla verkstadens nissar. Även de som inte börjat skolan än.

Lukas håller hårdare i Sarahs hand när han får syn på Tomten och Tomtemor. De står framför dörren till det stora förrådet. Tomten har handen på dörrhandtaget och han ser allvarlig ut. Tomtemor formligen strålar av lycka.

Nu blir Lukas förvirrad. Att Ove gillar att se nissar lida förvånar honom inte, men han hade högre tankar om Tomtemor. Han trodde verkligen inte att hon var så grym.

Att alla nissar står och ser på förvånar honom också. Förra gången fick han ett hemskt hårt straff, men det gjordes ändå privat på rummet. Lukas undrar hur hemskt straffet måste vara för att Tomten ska göra det offentligt.

Det faktum att Tomten kramar handtaget till förrådsdörren oroar honom också. Är det så hemskt som att förrådet byggts om till ett fängelse till honom och Sarah? Hur länge sov han egentligen?

De är framme vid Tomten och stannar. Ove drar sig undan och försvinner in i mängden av nissar.

På samma gång tar Sarah och Lukas ett steg närmare varandra. De kramar till och med ännu hårdare om varandras händer även om de är nära gränser för hur hårt det går att krama en hand utan att den går sönder.

Det tröstar Lukas något. Vad som än händer nu så möter de det i alla fall tillsammans. Det kan tyckas att det inte är så mycket eller viktigt, men för Lukas betyder det allt just nu. Han kommer att ha stöd från någon.

- Ni smet ut från verkstaden i hemlighet för att laga maskinen som nästan förstörde den förra julen fullständigt. Stämmer det?

Tomtens röst är hård. Den var inte ens så här hård när han förra gången bestraffade Lukas. Det kan inte vara ett gott tecken.

- Det st..st...stämmer, stammar Sarah.

- Ni lagade därefter maskinen till ett skick som gjorde det möjligt för er att tillverka flera tusen dockor. Stämmer det?

Lukas nickar.

- Ni bröt er in på mitt kontor där ni olovligt skaffade fram en lista på vilka barn det var som inte fick någon julklapp den förra julen. Stämmer det?

Lukas nickar igen. Tystnaden i verkstaden, när Tomten inte talar, är total. Lukas lyckas inte ens höra de ljud som i vanliga fall brukar höras när en nisse andas.

- Ni stal min släde och mina renar. Stämmer det?

- J...ja, stammar Sarah.

- Sen delade ni, olovligt, ut flera tusen dockor till barnen och ni gjorde det i mitt namn. Stämmer det?

- Ja, säger Sarah och Lukas i kör.

Lukas vill egentligen sträcka lite på sig nu. För han tycker fortfarande inte att han har gjort något fel. Allvaret i Tomtens ansikte och röst hindrar honom dock.

Tomten trycker ner handtaget och öppnar dörren. Det Lukas ser på andra sidan gör honom om möjligt ännu mer förvirrad. De har byggt om förrådet, men inte till ett fängelse. Det han ser på andra sidan liknar istället mer en arbetsplats. Han ser två bänkar, alla möjliga verktyg hängande på väggen och i mitten av allt står hans maskin.

Lukas möter Tomtens blick som nu plötsligt inte alls ser så hård ut. Nu är den snarare så mild och snäll som den brukar.

- Inga fler maskiner ska byggas i hemlighet utanför verkstaden. De ska byggas här.

Tomten pekar mot det som var ett förråd.

- Det här är ERT kontor. Här inne ska ni skissa upp och bygga maskiner till alla typer av leksaker som vi gör i verkstaden.

Lukas kan inte tro sina öron. Menar Tomten allvar? Skolan då? Fast Tomten har visst tänkt på det också.

- Fröken Sarah, du har aldrig förut gått i skolan. Det kommer att krävas av dig att du fortsätter att delta i lektionerna varje förmiddag. Under den tiden får Lukas arbeta själv.

Sarah nickar att hon förstår.

- Jag har en sträng regel för det här, säger Tomten.

Han håller upp ett finger för att tydligare visa att han menar allvar.

- Inga maskiner får testas utanför det här rummet. Jag tänker inte ta risk av att nya leksaker ska gå sönder. Maskinerna testas här tills dess att ni finner dem funktionsdugliga. Efter det tas de in i produktionen i verkstaden.

Innan Lukas hinner tänka sig för släpper han Sarahs hand och rusar fram till Tomten. Utan att tveka lägger han armarna runt den tjocka magen och kramar honom. Han känner ett tryck över ryggen när Tomten kramar honom tillbaka.

- Tack, viskar Lukas.

- Ingen orsak, viskar Tomten.

Resen tillbaka till nordpolen verkar ta en evighet. Lukas somnar där han sitter i sätet vaggad av renarnas gubbiga flygning och Sarahs nynnande Han vaknar av att de med en duns slår i marken.

- Är vi hemma? frågar han.

Till svar slår Sarah handen mot hans lår.

- Vakna! fräser hon.

Lukas slår upp ögonen. Det han ser är ingången till verkstaden och själva verkstaden. Framför den står Tomten, Tomtemor och Ove. De ser arga ut.

Lukas sväljer hårt för att bli av med klumpen som genast bildas i halsen på honom, men det går inte. Han får försöka att andas ändå.

- Kliv ur släden, säger Tomten.

Som om de plötsligt bränt sig på sätet flyger Sarah och Lukas upp från det och hoppar ner ur släden.

- Förklara er.

Tomtens begäran är egentligen väldigt enkel och Lukas vill verkligen svara, men han vågar inte. Inte när Tomten står där med armarna i kors över bröstet och med ren ilska i blicken. Det blir Sarah som tar till ord och det hon säger får Lukas att vilja försvinna i en rök puff.

- Det var Lukas, säger hon.

Tomten suckar.

- Det kunde jag nästan räkna ut. Förklara er, säger han.

Lukas hör hur Sarah tar ett djupt andetag innan orden börjar snubbla över varandra för att samtidigt komma ut ur munnen.

- Jag ville bara fixa. Förstört. Jul till påsk. Maskinen. Fixa. Dockor, säger han.

Lukas förstår själv att Tomten, Tomtemor och Ove nog inte förstod ett ord av det han sa. Därför blir han inte förvånad när Tomten sätter blicken i Sarah.

- Översätt, säger han.

- Lukas ville fixa det han förstörde. Vi lagade maskinen, eller ja Lukas gjorde det mesta jobbet. Den fungerar i alla fall nu. Vi gjorde en massa dockor med den och gav en till varje barn som blev utan på julafton. Det var därför som vi behövde släden och renarna, förklarar Sarah.

Lukas kan se hur Ove skakar på huvudet. Tomtemor sätter händerna för munnen och hennes ögon tåras. Tomten ser helt oberörd ut.

- Gå till era rum under tiden som jag tänker ut en passande konsekvens, säger han.

Sarah och Lukas lyder utan att se på varandra.

Hela vägen tillbaka till sitt rum har Lukas en väldigt jobbig känsla i magen. Under hela arbetet med maskinen så har han inbillat sig att Tomten skulle bli glad och stolt över honom. Kanske inte direkt, men när dockorna väl var utdelade. Det han såg nu var en allt annat än glad tomte. Han såg till och med argare ut än han gjort den gången när maskinen förstörde alla julklappar.

Lukas hinner tänka mycket på vilken konsekvens Tomten kan tänkas mena. Desto närmare han kommer till sitt rum desto mer övertygad blir han om att detta är hans sista stund i verkstaden. Tomten kommer att slänga ut honom. Kommer han att slänga ut Sarah också? Lukas hoppas nästan på det eftersom det skulle betyda att han i alla fall får sällskap. Då kommer han att ha någon att prata med när han vandrar genom världen för att hitta en ny plats att bo på.

När Lukas kommer fram till rummet är hans huvud så fyllt av tankar och rädslor att han tror att det ska gå sönder. Han slänger sig på sängen det första han gör och inom några minuter sover han. Det här var mer än vad hans redan trötta kropp klarade av.

Lukas första impuls är att resa sig upp, men innan han hinner göra det öppnar människan munnen.

- Ingen av er rör sig en millimeter, säger han.

På det sättet står de en bra stund. Människan framför eldstaden med kniven höjd, Sarah med armarna i luften precis framför Lukas som sitter och kramar paketet i famnen.

- Vilka är ni? begär människan att få veta.

Sarah är den som svarar.

- Vi är nissar. Vi jobbar för Tomten.

Människan fnyser.

- Tror ni att jag är blåst? Tomten finns inte på riktigt, säger han.

- Tomten finns visst och vi är hans nissar. Vi är här för att lämna Sophies julklapp.

Nu skrattar människan åt dem.

- Jag vet inte vilka ni är eller varför ni bryter er in i mitt hus, men jag vet att jul var för tre månader sedan.

Lukas räcker upp handen i vädret.

- Det är mitt fel, säger han.

- Jag råkade förstöra en massa julklappar så en massa barn blev utan och fick godis istället. Jag försöker rätta till det nu.

Lukas visar paketet för människan.

- Vi har med oss en julklapp till Sophie. Jul till påsk. Det är planen, avslutar han.

Nu har Lukas aldrig sett en människa förut så han vet inte säkert, men han skulle vilja säga att människan ser förvirrad ut.

- Hur vet ni att Sophie fick godis av Tomten i år?

Lukas vågar på att resa sig upp. Mest för att han sitter på något som är väldigt obekvämt för rumpan.

- För att det är mitt fel att det blev så. Snälla låt oss rätta till det, ber han.

Människan sänker kniven lite.

- Jag vet inte om jag vågar tro er, säger han.

Lukas tar ett steg närmare människan och räcker fram paketet.

- Du måste inte tro oss eller på oss, men jag skulle bli glad om du kunde ge den här till Sophie, säger han.

Nu släpper människan äntligen kniven så att den skramlar mot golvet. Han tar ett steg mot Lukas och tar paketet ur hans famn.

- Jag har inte förstått det innan. Jag trodde att det var min fru som lade paket under granen för att luras och hålla magin levande. För barnens skull menar jag. Julen blir så magisk om de tror på Tomten, säger han.

- Nu vet du bättre, säger Sarah.

Sarah och Lukas dröjer sig inte kvar i huset längre. Framför allt för att de inte vill riskera att människan börjar vifta med kniven igen. Det de gör är istället att klättra upp för skorstenen till taket. Där står renarna fortfarande och väntar på dem.

I näste hus stöter de inte på någon, men i både hus tre och fyra är människor hemma och vakna. Ingen av dem har kniv, men de blir alla lika rädda. Med undantag av barnet i hus fyra som blir överlycklig.

Efter många förklaringar kommer de upp på taket till hus fyra.

- Jag begriper inte hur Tomten kan göra det här varje år utan att bli upptäckt, säger Lukas.

- Han gör det på natten när alla sover, förklarar Sarah.

Lukas himlar med ögonen.

- Jag vet, men jag trodde inte att det skulle göra så stor skillnad. Jag trodde inte att människorna var hemma på dagarna.

Nu är det Sarah som himlar med ögonen.

- Det är väl klart att de är hemma! Vad ska de annars med så stora hus till?

Lukas rycker på axlarna.

- Jag tycker inte att de är så stora. Inte om man jämför med verkstaden, säger han.

Sarah skrattar samtidigt som hon hoppar upp i släden.

- Inget är stort om man jämför det med verkstaden, säger hon.

De fortsätter att dela ut sina julklappar. För varje timme som går på klockan är det fler och fler som är hemma. Vilket i sin tur gör att det tar väldigt lång tid eftersom de i varje hus måste berätta vilka de är och vad de gör där.

- Kanske ska vi börja lägga julklapparna på taket? frågar Sarah efter hus nummer etthundratretton.

Lukas skakar på huvudet.

- Jag tror inte att människor är på taket så ofta. De hittar dem nog inte där, säger han.

Sarah nickar.

- Jo, det är klart. För hur ofta är vi på verkstadens tak? Typ aldrig. Då borde inte människor ha någon anledning att vara på sina.

Nu är det Lukas chans att briljera lite med sina kunskaper för Sarah.

- De har sotningen av skorstenarna en gång om året. Så i alla fall en gång om året är någon på taket, men vi har ju inget sätt att få reda på när det var senast. De kanske precis har sotat skorstenen och då kan det ta ett år innan de hittar paketet, säger han.

Sarah sträcker sig fram och ger Lukas en stor puss rakt på munnen.

- Det visste jag inte, säger hon.

De åter vidare till näste hus och sen nästa. Inte fören de har kommit till hus nummer etthundrasjutton kommer Lukas på lösningen.

- Vad sägs om att renarna inte landar på varje tak? Istället kan vi flyga precis över skorstenen och släppa ner paketet från släden ner i den. Det borde gå mycket snabbare, säger han.

- Mmm, kanske, säger Sarah.

- Vad finns det för nackdelar menar du? frågar Lukas.

- Paketet kan ju fastna i skorstenen.

- Det är inget problem, säger Lukas.

När Sarah inte verkar förstå vad han menar förklarar han.

- Fastnar paketet så ryker det in nästa gång som de eldar. Då kollar de skorstenen och hittar paketet.

Sarah sätter sig lite bättre på sätet i släden.

- Okej, då gör vi så, säger hon.

Lukas förstår inte riktigt hur det går till, men renarna verkar förstå deras plan. Fortsättningsvis flyger de lågt över varje skorsten så att Sarah eller Lukas kan släppa ner ett paket i den. Det gör att utdelningen går mycket snabbare. Redan när solen är på väg upp efter natten är de klara.

- Nu flyger vi hem, säger Sarah efter att hon släppt ner det sista paketet.

Lukas kan inte göra något annat än att hålla med så han nickar. Han är trött och vill hem och sova.

Utan att Sarah eller Lukas behöver göra något alls börjar renarna med att flyga till den gamla verkstaden, den där dockorna finns. De landar tyst och smidigt framför den stora dörren.

I vanliga fall innebär lastningen av leksaker en snabb sak med många nissar inblandad. Den här gången är de två. Därför tar det väldigt lång tid. När Lukas lyfter i den sista dockan i vagnen står renarna och stampar otåligt.

Sarah hoppar snabbt upp i vagnen igen. Ur fickan tar hon fram listan med barn som de ska besöka.

- Nu måste vi bara lista ut hur vi får renarna att åka till rätt ställen, säger hon.

Just då kommer en nisse runt hörnet och får syn på dem. Han stannar stelt med blicken i Lukas. Lukas förstår att de är körda, men Sarah ropar.

- Upp i vagnen!

Hon sträcker ut en hand som Lukas tar. På bara några sekunder sitter han i släden och renarna skjuter fart från marken.

- Vänta lite! Ni får inte göra så där!

Skriken kommer från nissen på marken. Lukas tittar ner på honom och ser hur han blir mindre. Sen vänder han sig mot Sarah.

- Nu måste vi verkligen se till att klara det här. Tomten kommer att få veta att vi har stulit släden, säger han.

Sarah nickar med blicken på listan. Sen tittar hon upp och möter Lukas blick. Hon lägger en varm hand på hans lår.

- Vi kommer att klara det här. Jag lovar, säger hon.

Lukas förstår inte hur det ska gå till, men han känner sig ändå lättad. Sarah tror fortfarande på projektet och så länge hon gör det så gör han det också.

Det visar sig att de inte alls behöver styra renarna. De flyger själva till den närmaste staden. När de kommer dit lyser namnen på de barn som bor där upp.

- Det här är nog dem vi måste besöka, säger Sarah och pekar.

Lukas nickar.

- Hur vet vi var de bor? frågar han.

Sekunden efter får han svar på det. Glöden från det första namnet stiger upp från pappret och börjar röra sig genom luften.

- Följ glöden, kommenderar Sarah renarna.

Lukas vet inte om det är för att Sarah säger till dem eller för att det alltid går till på det här sättet, men de gör som hon säger. Med en snabbhet och skicklighet som Lukas inte trodde var möjlig åker de mellan alla hus i staden efter glöden. När glöden till sist åker ner genom skorstenen på ett hus landar de på det taket.

- Det här var ju enkelt, säger Sarah.

Hon viker ihop listan och stoppar den i fickan.

- Vem av oss ska gå ner? frågar Lukas.

Han har läst på tillräckligt mycket om julens historia för att veta att en av dem måste gå ner genom skorstenen med en docka för att lägga den under julgranen.

- Vi kan väl gå båda två, säger Sarah.

Hon hoppar ur släden och går mot skorstenen. Lukas hoppar ut han också. Han tar en docka från högen. När han vänder sig om för att gå till Sarah sitter hon på kanten till skorstenen med båda fötterna i hålet.

- Då får du ju vänta på mig, säger han.

Sarah skrattar.

- Du får väl fånga mig, säger hon.

Sen skjuter hon ifrån. Med ett swish är hon borta. Lukas går genast fram till skorstenen. Han ser ner i det mörka hålet. Inga tecken efter Sarah.

- Är du okej? ropar han ner.

- Självklart! Tänker du komma eller?

Sarahs röst låter mer glad än irriterad. Lukas tänker att hon nog, precis som han själv, tycker att det här både är roligt och spännande.

Lukas klättrar upp på skorstenen. Försiktigt låter han benen glida över kanten tills de svävar fritt. Han håller hårt om paketet och tar ett skutt över kanten samtidigt som han ropar:

- Akta dig för nu kommer jag!

- Nej! Nej! Stanna! Jag kommer upp!

Lukas hör paniken i Sarahs röst, men det är för sent. Han känner redan vinddraget i håret när han i hög fart faller ner genom skorstenen. Han slår i marken med en duns. En massa sot flyger upp åt alla håll och kanter och tvingar Lukas att blunda. När han öppnar ögonen igen ser han ett stort vardagsrum och Sarah som står med händerna höjda framför en väldigt stor människa med en kniv i handen.