En del kan inte skriva utan musik. En del vill ha helt tyst och ytterliggare andra vill ha ett bakgrundssorl från exempelvis familjen eller besökare på ett kafé. Det är väldigt olika. Finns säkert lika många versioner på hur man vill ha det som det finns folk som skriver. Sen är det klart. Det finns de som mig också. Ibland måste jag ha musik. Sällan måste det vara helt tyst. Ofta har jag både musik och familjens bakgrundssorl. Vid några tillfällen sitter jag utan musik, men med bakgrundssorl från kafé gäster (när jag glömt hörlurarna :P ). Det är lite olika för varje gång som jag skriver.

En sak som dock aldrig ändras är att det inte får ändras. Jag kan inte börja skriva med musik och sen stänga av den så det blir tyst. Är det tyst när jag börjar så måste det vara tyst tills jag skrivit klart. Sitter jag ute och skriver för hand med musik i öronen och batteriet dör i mobilen, ja men då slutar jag att skriva. För det går inte. Det får inte ändras under tiden som jag sitter. Då blir jag störd och all min rytm förvinner. Jag får väldigt svårt att fortsätta skriva och lägger i 99,9% av fallen då helt enkelt ner och gör något annat.

Oftast har jag nog dock musik när jag skriver. Det varierar dock vilken musik. Nedan är spellistan som gällde under dagens och gårdagens 15 minuter. Imorgon kanske det är en annan. Det finns dock vissa regler.

1. Jag måste stå ut med att lyssna på musiken, den måste vara bra.
2. Det får inte vara för stora variationer i musiken. Jag kan inte ha en smörig ballad och något rockigare i samma spellista. Då blir jag också störd och rytmen försvinner.
3. Skriver jag scener med extra starka känslor får det gärna vara musik som hos mig skapar de känslorna. Är det ångest som ska gestaltas, ja men dra igång lite Evanecens. Fast oftast räcker det med min Disney lista med 146 låtar från både gamla och nya filmer (den ska dock utökas nu med Frost). Där spelar det av någon anledning ingen roll att rytmen ändras. Jag kan låtarna och i vilken ordning de kommer. Så jag störs inte. Och de kan skapa känslor.

Sen finns det ju en sak som också alltid stämmer. Om jag kommer in i bubblan, den där underbara skrivbubblan där allt bara flyter på. Då spelar det ingen roll hur det låter runt omkring mig. För allt är tyst. Jag hör inget och är inte medveten om min omgivning. Jag skriver och är skrivandet.

Det är bara att inse fakta. Jag har hamnat i en av de väsrta skrivkramperna på länge. Jag skriver några ord sådär varannan vecka och det är allt. Jag kommer ingenstans med projektet. Det måste bli ändring på det. Tiden att sörja mitt misslyckande är över!

Planen i grovt är att skriva klart det första utkastet på det nuvarande projektet och sen ta tag i en ny korrektur av prinsessans resa. Sen vill jag ju gärna skriva lite noveller under tiden också. Planen i grovt får mig att känna mig överväldigad och tankar som jag kommer aldrig att klara det dyker upp. Så jag har delat upp planen i en mindre.

Jag ska skriva i 15 minuter om dagen. Det är den lilla planen. 15 minuter är ingen lång tid. Det kan jag hitta varje dag. Kanske inte på samma tid varje dag, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag skriver. Att jag får in det som en rutin igen. Som det var innan. För något år sedan började jag varje dag klockan fyra på morgonen. Antingen pluggade jag kreativt skrivande som jag läste då eller så skrev jag. Fyra till sex på morgonen var min kreativa tid för mig.

Riktigt så kan det inte bli nu. Det orkar jag inte, men 15 minuter någon gång varje dag klarar jag. Det är ett bra första steg för att komma ur skrivkrampen.

För att försäkra att jag verkligen skriver under de här minuterna så kommer internet att stängas av! Syrrans spotify får jag klara mig utan. Jag får klara mig på den musik jag har. Sen kommer inte en massa ändrande av musiken hela tiden att vara tillåten heller. Det är också prokastinering. Jag får välja en spellista och hålla mig till den de 15 minuter det tar innan äggklockan ringer.

Skrivandet ska ta plats igen! Bli en del av min vardag igen! 15 minuter om dagen i en månad och sen stanna upp för att utvärdera. Jag börjar imorgon så den 20/8 blir utvärderingen. 

NU TAR JAG TAG I DET HÄR! :D

Jag har, precis som jag tidigare nämnt, helt tappat självförtroendet när det kommer till skrivandet. Det har låst mig fullständigt. Jag försöker gång på gång att skriva på Drömmen om de dansande träden, men det blir bara några meningar här eller där. 

Det som hindrar mig är att jag vet att den boken så småningom ska skickas in till förlagen också. Jag vill att den ska bli perfekt och utgiven, men det går ju inte. Inte på första försöket. Allt haltar efter den första versionen som kräver mågna genomgångar innan den går att visa för någon. När den väl visas så ska den gås igenom baserat på denna någons antekningar och göras om igen. Det är en helvetes lång prosess och jag är bara i början av den.Ändå låser prestationsångesten mig.

Därför har jag beslutat för att skriva något helt annat. Något utan de kraven. Jag ska skriva en novell så att jag kan hitta tillbaka till glädjen i att skriva. Problemet med det har varit att hitta en idé som jag vill skriva om. Jag har funderat över detta i säkert två veckor nu utan att komma på något.

Inatt låg jag som vanligt vaken. Funderade egentligen inte över någonting utan hoppades bara på att få somna någon gång. När jag halvsov kom idén. Det ärsåntsom händer hela tiden. Halvsovande spottar jag ur mig idéer till böcker och noveller, men jag är aldrig tillräckligt vaken för att göra begripliga antekningar om dem. Därför stannar de oftast i sängen och är bortglömda på morgonen.

Inatt var jag tillräckligt vaken för att slita åt mig anteckningsblocket och pennan som alltid ligger vid sängen. Jag skrev uppe på detta helt begripliga anteckningar som gör det lätt att komma ihåg idén!

När jag låg där var jag övertygad om att jag hade tillräckligt för en hel novell. Nu på morgonen vet jag att idén handlar mer om en värld. Den saknar handling. Den är dock tillräckligt bra för att arbeta vidare med. Den kan bli en helt okej novell. Inte lysande. Det är inte det jag ska sattsa på nu. Den ska vara läsbar och medioker. För det är vad jag behöver öva på just nu. Att skriva mediokert så att jag kan släppa kraven på att skriva lysande, de kraven är inte rimmliga. Sen kanske jag kan hitta tillbaka till den glädjen jag hade i att skriva om min iller. Då kanske jag kan få klart det första utkasten på den där boken så att jag kan gå igenom Prinsessans resa på nytt. Jag tror i alla fall att jag fortfarande vill det. Även om jag börjar känna mig osäker. Vi får se hur det blir med det.

Just nu är planen att skriva för skrivbordslådan. Gå tillbaka några steg och hitta tillbaka till glädjen som jag vet att jag kan få ut av mitt skrivande. För jag saknar den glädjen och jag tänker inte ge mig fören jag har hittat den igen.

Jag skickade in manuset på Prinsessans resa till totalt 13 olika bokförlag. 10 av dem har nu svarat. 10 stycken nej och bara ett förlag har förklarat varför, fel genre för dem. De tre som är kvar är tre väldigt stora förlag. De kommer att ta tid på sig och sen kommer de att säga nej, standard nej. Något annat har jag svårt att se med tanke på de 10 svar jag redan har fått.

Prinsesssans resa kommer alltså inte att komma ut någon gång snart.

Jag lovade mig själv att inte hoppas på mer än en förklarande refusering. Ändå har jag hoppat till varje gång telefonen har ringt eller ett epost från ett förlag legat i inkorgen. Jag har hoppats på det där underbara svaret ja och på att äntligen få känna känslan av att uppnå en länge drömd dröm. Nu blir det inte så. Jag är ledsen och jag är besviken. Jag vet inte ens vad jag behöver jobba på i manuset för att få det gångbart i handeln. Jag vet inte vad som är fel på det.

Jag tänker tillåta mig själv att vara ledsen och besviken ett tag. Det finns ingen anledning till att låtsas att det här inte har påverkat mig. Att 13 nej inte känns som jävligt många nej och en total diss. Mitt självförtroende är krossat och just nu är jag osäker på om jag någonsin kommer att nå drömmen. Så känner jag och det får vara okej. Jag har ju anledning till det.

Vad jag inte har anledning till är att låta den känslan ta över fullständigt och ge upp. Jag är ingen författare och det jag skriver är inte gångbart i handeln, men det kan bli. Jag måste helt enkelt lära mig mer. Skriva mer och läsa mer. Det ska jag göra. När jag är klar med att vara ledsen och känna mig förkrossad. Inte idag, men någon dag.

Då ska jag skriva klart det första utkasten på det pågående projektet. Det som jag inte haft ork att röra på flera veckor. Sen ska jag låta det projektet få den vila som alltid är ett måste. Under den vilan ska jag ta upp Prinsessans resa igen. Jag ska läsa igenom den och se om jag själv kan hitta felet. Gör jag inte det måste jag spara pengar. Pengar att använda till en lektör som kan läsa igenom och hitta felet åt mig. Berätta om det för mig så att jag kan lära mig och skriva bättre. DET är något som kommer att ta tid. Jag är inte gjord av pengar. 

En annan dag ska jag ta tag i allt. Lära mig och gå vidare. Fortsätta jobba mot dörren. Idag gör jag inget av det. Idag gör jag en kopp te, sätter mig i soffan och tillåter mig att vara ledsen.

Den här skrev jag för snart tio år sedan. Det är så att man blir lite nostalgisk av att titta på den igen! Hade jag skrivit den idag hade den sett väldigt annorlunda ut och det är bra. Det betyder att jag har utvecklats.

En dag bestämde sig grodan Släk för att ta reda på vart fåglarna, som var vid hans damm på dagen, försvann på natten. Han hade ofta frågat dem, men han hade aldrig fått något svar.
Han gömde sig i vassen och väntade på att fåglarna skulle börja ge sig av och när de gjorde det smög han sig tyst fram mot en gräsand som simmade i utkanten av vassen.
Precis innan gräsanden lyfte högg han tag i fågelns stjärtfjädrar. Gräsanden skrek och slog av all sin kraft. Släk svängde hit och dit, men lyckades ändå hålla sig fast. Något som fick gräsanden att slå och skrika ännu mer. Det var rent magiskt att Släk inte tappade taget.
Till slut lyfte gräsanden i panik för att se om det kunde få Släk att tappa taget, men han höll kvar sitt grepp. Gräsanden började nu flyga bort mot skogen samtidigt som den fortsatte att skrika och slå.
De var precis över den skog som växer runt dammen, när Släk till slut tappade taget.
Han föll rakt ner mot de stora träden, genom flera grenar och rätt ner i ett älvbo.
Luften omkring honom var plötsligt fyllt av gult älvstoft och han fick en konstig känsla i ryggen. Stoftet föll till marken och Släk såg hur fyra älvor stirrade ner på honom.
Två av dem, de större, såg väldigt arga ut. Samtidigt stod de två andra, som var ganska små, och strålade av glädje.
De större älvornas arga miner gav Släk en känsla av att han borde ta sig därifrån så snabbt han kunde.
Det gjorde han också. Han lyfte från marken och flög bort därifrån, tillbaka till dammen.
Det var mer magiskt än något annat. Älvstoftet hade gett Släk vingar.
Fast som du säkert kan tänka dig så blev han ganska chokad när han märkte att han flög. Han höll till och med på att ramla ner från luften! Fast när han hade vant sig vid tanken började han förstå hur mycket vingarna skulle kunna hjälpa honom.
Vingarna skulle inte bara göra honom mest omtyckt i hela dammen utan också hjälpa honom att flyga efter fåglarna nästa kväll. Han skulle äntligen få veta vart fåglarna tog vägen.
 Släk flög ett par varv runt dammen. Han var glad över att vara så högt upp i luften. Han ville väcka alla i dammen för att berätta vad som hade hänt. Det enda problemet var att om han skulle göra det skulle alla bara bli arga.
Släk fick helt enkelt låta bli och gå och lägga sig istället.


Inne i skogen försökte de två större älvorna komma på vad de skulle göra. Det var nämligen förbjudet för älvor att ge grodor vingar.
- Jag tycker att vi låtsas att inget har hänt. Vi behöver inte berätta det för de andra älvorna. Om de inte vet något kan de inte göra något åt det. sa den ena älvan. Han var älvfamiljens pappa.
- Ja, fast tror du inte att barnen kommer att prata om det i skolan. Sen har vi grodan, han kommer att vilja berätta det för hela skogen och dammen. Han har ju faktiskt blivit den enda flygande grodan i världen! svarade den andra älvan, älvfamiljens mamma.
- Vad tycker du att vi ska göra då? frågade älvpappan tjurigt.
- Kan vi inte bara leta reda på grodan och ta bort vingarna?
- Det kan ta flera månader att hitta grodan! utbrast älvpappan och hans röst blev högre för varje ord.
- Kan du inte vara lite tystare? Barnen sover! väste älvmamman och sa sen:
- Jag har för mig att jag berättade för dig att grodan ganska säkert kommer att låta alla veta att han har vingar. Att hitta honom kommer inte att bli svårt. Alla kommer att prata om honom!
Älvmamman lade armarna i kors och tittade lite arg på sin man när han svarade.
- Ja, du har kanske rätt. Fast vi måste fixa en barnvakt till älvbarnen om vi ska leta efter grodan.
Älvpappan lät lite bekymrad när han sa det.
- Min syster ställer säkert upp. Hon är en riktig älvängel! sa älvmamman som nu såg mycket gladare ut. Hon hade inte armarna i kors längre.



Borta vid dammen låg Släk i sin säng utan att kunna somna. Hur han än lade sig i sängen så gjorde det ont i vingarna. Han var irriterad och efter en timme gav han upp.
Han klev ur sängen och började istället gå fram och tillbaka i rummet. Han gick där och väntade på att det skulle bli morgon.
När morgonen kom var han jätte trött. Han kunde inte förstå hur han skulle kunna hålla sig vaken särskilt länge till och det gjorde han inte heller. Strax efter det att han började fundera på om han skulle gå och äta frukost, så satte han sig ner i en fåtölj och somnade. Han var så trött att han inte brydde sig om att det gjorde ont i vingarna.
Några timmar efter att han somnat blev han väckt av att Kräk, en kompis till honom, rusade in i huset.
- Vakna din sömntuta! Du missar ju hela dagen om du…
Mer än så hann Kräk inte säga förens han fick syn på Släks vingar.
- Var har du fått vingarna ifrån?! skrek Kräk förvirrat.
Släk som nu var pigg började direkt med att berätta om gräsanden och älvboet. Kräk lyssnade på varje ord med sin mun öppen i förvåning.
När Släk var klar med sin berättelse blev det tyst i ett par minuter innan Kräk glatt utbrast:
- Du måste visa mig! Jag måste få se dig flyga! Det här är helt otroligt! Jag är kompis med den enda flygande grodan i världen!
Kräk slet och drog i Släk hela vägen ut. När de var ute lyfte Släk enkelt och lätt från marken och började flyga runt dammen. Kräk och de andra djuren i dammen hurrade när de såg honom susa förbi högt upp i luften.
Resten av dagen var Släk ganska upptagen. Hela tiden fanns det någon som ville höra hur han fått sina vingar eller se honom flyga runt dammen.
På kvällen gömde sig Släk i vassen igen. Den här gången skulle han få veta vart fåglarna tog vägen på natten. Det var han säker på.
När den gräsand som Släk hade skrämt upp kvällen innan lyfte och lugnt flög mot skogen följde Släk efter. Han höll sig en bit bakom gräsanden och var noga med att inte göra några ljud.



Samtidigt inne i skogen hade älvmamman och älvpappan precis lämnat älvbarnen hos deras älvmoster och var på väg mot dammen. Fast de kom inte särskilt långt. De hade just sett en gräsand flyga förbi mot fågelgläntan, när grodan kom flygande.
De flög snabbt fram emot grodan och slängde älvstoft i ansiktet på honom. Grodan hann inte reagera utan föll hårt ner mot marken när vingarna försvann.
Älvmamman och älvpappan fick skuldkänslor och flög därför snabbt ner till grodan för att se om han var skadad. De hade knappt nuddat marken förens grodan argt skrek åt dem:
- Är ni inte riktigt kloka! Vet ni hur länge jag har försökt ta reda på vart fåglarna tar vägen på natten?! Ni har förstört alltihop era dumma älvor!
 Älvmamman och älvpappan tittade förvånat på varandra innan de kastade ännu mer älvstoft i ansiktet på grodan. Han började genast sväva mellan dem och älvorna flög i väg med honom inåt skogen.
- Vad håller ni på med?! Är ni galna?! Släpp ner mig! skrek grodan om och om igen.
Fast älvorna brydde sig inte så mycket. De bara fortsatte flyga tills de befann sig mitt i en stor glänta i skogens mitt. Där kastade de mer älvstoft på grodan som föll hårt ner i marken en gång till.
- Var är jag?! Vad tänker ni göra med mig?! Jag varnar er, jag är giftig! skrek grodan i panik.
- Kan du inte bara vara tyst och se dig omkring? sa älvpappan otåligt. Han började bli trött på grodans skrik.
Grodan gjorde som han blev tillsagt och efter en stund började hans ansikte att stråla av lycka.
Runt om i gläntad fanns det en massa fåglar och fågelbon. Älvorna hade tagit grodan till fåglarnas glänta.
Det var utan tvekan den bästa dagen i grodans liv.

Ganska länge nu har Mathilda pratat om att hon också vill bli författare. Därför gjorde jag igår slag i saken och tog med henne till Skrivarnätverket Smålands möte. Där läser vi upp texter för varandra och gör skrivövningar.

Mathilda älskade det och är nu medlem i föreningen! Hon är även blivit ombed att skicka in ett bidrag till antologin som kommer ut nästa år. Så eventuellt blir det dubbel utgivning nästa år för familjen Sturebrand! Både Mathilda och jag tycker att det är jätte roligt!

Mycket här hemma den närmaste tiden kommer att handla om skrivandet. Vi har jag som försöker att färdigställa mitt andra manus och Mathilda som ska skriva sitt bidrag till antologin (mitt är redan inskickat). Jag älskar det! Det är underbart att ha någon hemma som har samma dröm som mig och jobbar mot samma mål. Jag ska, precis som jag gjort vad hon än drömt om, göra allt jag kan för att stötta och hjälpa henne. Skillnaden mot om hon velat bli något annat är att jag vet hur branchen fungerar och hur man arbetar med en text. Jag kan hjälpa henne på ett helt annat sätt än om hon till exempel drömt om att bygga sin egen bil.

Under tiden som det här har pågått har jag kommit 30 sidor in i manuset. Det är inte mycket, men det är helt klart en start.

Något som jag har märkt är att jag behöver skriva lite varje dag. Inte sidvis med text, men i alla fall något stycke. Annars tappar jag för mycket av texten och måste gå tillbaka och läsa hela tiden. Så det är mitt nya mål. Skriva lite på boken varje dag, även om det bara är några ord. För som sagt handlar det inte om att skriva den här boken snabbt. Mellan familjen, tiden på Valnötsträdet och min nya arbetsträning på Stadsmissionen så orkar jag helt enkelt inte göra som innan och skriva ett kapitel om dagen. Det är okej. Det är så det är nu och det har jag kommit att acceptera. Men något litet om dagen ska jag i alla fall skriva så det inte blir som nu. Nu har jag en iller som ska ställa en viktig fråga till en upp och ned vänd katt, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad han skulle fråga!

Jag brukade vara en snabb skribent. Första utkastet till Prinsessans resa skrev jag på en månad. Det som sen har tagit tid med den boken är redigeringen.

Nu är jag inte lika snabb längre. Främst för att jag har svårt att ta tag i att sätta mig ner och skriva. När jag väl sitter så har jag svårt att tänka på hur många gånger jag kommer att få skriva om den här texten. Jag sitter liksom fast i en låsning. Får prestationsångest bara jag öppnar dokumentet.

Nu är dock inledningen på Drömmen om de dansande träden klar. Det tog åtta dagar och den är på fyra sidor. Inget snabbt jobb. Inte som förra gången jag skrev ett första utkast på en bok, men det går framåt. Det är väl det som är det viktiga. Att det går framåt. 

Jag tror inte att det kommer att ta en månad att skriva första utkastet på den här boken. Det kommer att ta mycket, mycket, mycket längre tid. Vad det resulterar i får vi se. Kanske behöver jag redigera mindre om jag skriver långsamt? Det märkar jag. En sak är i alla fall tydlig. Det kommer att ta år innan denna boken är klar. Jag är okej med det. Kunde jag lägga år på Prinsessans resa så kan jag lägga år på den här också. Den kan ju bli bra. Det kan ju sluta med att jag vill ge ut den också.

Nu var det väldigt länge sedan som jag uppdaterade något och mycket har hänt.

Mathildas bok har fått namnet Prinsessans resa.

Mathilda tröttnade dessutom på att jag hela tiden startade nya redigeringar när en var klar. Därför tillkännagav hon att den senaste var den sista.

Magnus tyckte att det var dags att skicka in boken. Sagt och gjort. Jag gjorde klart redigeringsomgången, skrev ett följebrev och skickade in. Totalt 13 förlag har fått manuset. Två har redan refuserat det och en tredje tillkännagav manusstopp. De tänker således inte ta ställning till manuset utan slänger det rätt i papperskorgen. Kvar finns tio förlag som inte har svarat.

Sånt här brukar ju ta tid. Därför räknar jag inte med att ha fått svar från alla förens till slutet av sommaren någon gång. Mitt hopp och mål är såklart att någon av dem ska säga ja. Gör de inte det kommer det att kännas som ett hårt slag. Samtidigt vet jag vilken tuff branch det är som jag försöker slå mig in i. Alla och då menar jag ALLA författare blir refuserrade innan de äntligen får ett ja. Så jag tänker inte ge upp. Säger de sista tio nej kommer det att resultera i en ny redigeringsomgång och, om jag har rådd med det, en genomgång av lektör. Troligtvis bara redigeringsomgång med andra ord för så mycket pengar har jag inte. 

Sen tänker jag göra som otaliga författare gjort före mig. Byta namn på boken, skriva nytt följebrev och skicka in igen. På det sättet håller jag på tills någon säger ja. I den framtid som jag ser ger jag inte upp det här. Boken SKA blir utgiven!

Samtidigt med allt det här har jag skrivit en synopsis på Rebeckas bok. Den har arbetsnamnet Drömmen om de dansande träden. Det blir, precis som Prinsessans resa, en kapitelbok för barn i ca 9-10 års åldern. Jag räknar med att ha den klar om några år. Prinsessans resa har jag ju trots allt arbetat med sen 2012, tror jag. Kan vara 2011 också. Jag kommer aldrig att bli Steven King snabb på att skriva böcker, men det är heller inte mitt mål. Steven King tänker jag för övrigt mycket på i dessa väntans tider. Han tapetserade en hel vägg med refuseringar innan han blev utgiven. Han gav inte upp. Det tänker inte jag heller! (Dock har jag inga planer på att tapetsera väggar med refuseringarna även om de skulle bli så många!)