Nisse sitter kvar en lång stund och bara njuter av lugnet och tystnaden. Allt är så långt och stilla att han nästan förväntar sig att de vilda djuren som finns i området ska komma fram och hälsa på honom. Det gör de inte. Det enda som stör lugnet är ljudet av Nisses kurrande mage. Han börjar tänka att det kanske inte var så smart att hoppa frukosten, men ingen större skada skedd. Nisse har kommit ut i skogen utan ett ordentligt mål mat innan och klarat sig bra. Han vet nämligen var bären växer.
Det är egentligen väldigt konstiga bär. Inte som regnbågsblomman att de ser annorlunda ut. De är annorlunda i smak och genom att de växer året om. Även när snön ligger djup. Det är bara att gräva sig ner till dem och äta. De smakar som alla andra bär samtidigt. Det är gudomligt gott.
- Det är dags att gå till bären, säger Nisse till sig själv.
Sen reser han sig upp och börjar röra sig bort. Han går inte på gången av nedtrampade blommor utan åt andra hållet. Längre in i skogen. Samtidigt funderar han på om han någon gång har fått veta vad bären heter. Han kommer fram till att det möjligen är så, men att det i så fall är glömt. Eller så lyssnade han inte ens första gången.
- Det spelar ingen roll. De smakar på samma sätt oavsett vad de heter.
Nisse har precis kommit till andra sidan av gläntan. Han har hunnit in bland träden, men bara med några meter när han faller handlöst på marken. Gräset runt honom börjar genast att brinna.
Det är egentligen inte logiskt, men Nisse börjar genast att frysa. Samtidigt blir han väldigt torr i munnen. Han försöker genast att resa på sig för att komma bort från de små lågorna, men det går inte. Han faller genast omkull på mage igen. Det är som om han saknar sitt högra ben.
Magen drar ihop sig i kramp på Nisse när han tänker tanken. Försiktigt vänder han sig över på rygg. Han ligger med ansiktet mot himlen och vågar inte titta ner. Samtidigt har det lilla gräset som fanns runt honom brunnit ut. Han behöver inte vara rädd för lågorna längre i alla fall.
Nisse sväljer hårt och försöker att dra efter andan. Det är svårt att hitta mod när man samtidigt har svårt att andas. Det går inte. Nisse får inte fatt i andningen. Han måste titta på benet utan den. Nisse gör ett nytt försök att dra efter andan, böjer upp huvudet och ser ner på benet. Det finns inte där. Precis som Nisse trodde så har benet försvunnit på samma sätt som handen gjorde innan.
När det bara gällde handen så var inte Nisse särskillt oroad över det. En hand kan gärna få komma och gå som den vill, men han behöver verkligen benen.
Nisse låter huvudet falla tillbaka på marken. Han behöver en plan. Om både handen och benet kan försvinna så kan säkert alla andra kroppsdelar göra det också. Vad händer med honom om huvudet försvinner? Eller hjärtat? En nisse kan inte leva utan huvud eller hjärta. Dör han även om det är magi som får det att försvinna?
Nisse skakar på huvudet. Han vill inte tänka på det nu. Det han måste göra är att komma fram till hur han ska ta sig till bären. Utan mat i magen har han svårt att tänka ordentligt. Hur tar han sig till maten med bara ett ben?
Svaret kommer snabbt. Det är så enkelt egentligen att han inte förstår att han inte tänkte på det innan han tänkte efter. Han får helt enkelt krypa.
Nisse vänder sig runt på mage igen. Han reser upp kroppen så gott det går. Balanserar på två händer och ett ben. Det är lite skakigt, men det går. Sakta tar han sig steg för steg framåt. Han har tagit sig hela hundra meter när en duns bakom honom får honom att stanna. Han vänder på huvudet för att se vad som orsakade dunsen och ser direkt att hans ben är tillbaka.
Nisse ställer sig snabbt upp. Egenligen är det emot hans natur, men han börjar faktiskt att springa mot bären. Han vill hinna dit innan någon mer kroppsdel beslutar sig för att försvinna.