Den här skrev jag för snart tio år sedan. Det är så att man blir lite nostalgisk av att titta på den igen! Hade jag skrivit den idag hade den sett väldigt annorlunda ut och det är bra. Det betyder att jag har utvecklats.

En dag bestämde sig grodan Släk för att ta reda på vart fåglarna, som var vid hans damm på dagen, försvann på natten. Han hade ofta frågat dem, men han hade aldrig fått något svar.
Han gömde sig i vassen och väntade på att fåglarna skulle börja ge sig av och när de gjorde det smög han sig tyst fram mot en gräsand som simmade i utkanten av vassen.
Precis innan gräsanden lyfte högg han tag i fågelns stjärtfjädrar. Gräsanden skrek och slog av all sin kraft. Släk svängde hit och dit, men lyckades ändå hålla sig fast. Något som fick gräsanden att slå och skrika ännu mer. Det var rent magiskt att Släk inte tappade taget.
Till slut lyfte gräsanden i panik för att se om det kunde få Släk att tappa taget, men han höll kvar sitt grepp. Gräsanden började nu flyga bort mot skogen samtidigt som den fortsatte att skrika och slå.
De var precis över den skog som växer runt dammen, när Släk till slut tappade taget.
Han föll rakt ner mot de stora träden, genom flera grenar och rätt ner i ett älvbo.
Luften omkring honom var plötsligt fyllt av gult älvstoft och han fick en konstig känsla i ryggen. Stoftet föll till marken och Släk såg hur fyra älvor stirrade ner på honom.
Två av dem, de större, såg väldigt arga ut. Samtidigt stod de två andra, som var ganska små, och strålade av glädje.
De större älvornas arga miner gav Släk en känsla av att han borde ta sig därifrån så snabbt han kunde.
Det gjorde han också. Han lyfte från marken och flög bort därifrån, tillbaka till dammen.
Det var mer magiskt än något annat. Älvstoftet hade gett Släk vingar.
Fast som du säkert kan tänka dig så blev han ganska chokad när han märkte att han flög. Han höll till och med på att ramla ner från luften! Fast när han hade vant sig vid tanken började han förstå hur mycket vingarna skulle kunna hjälpa honom.
Vingarna skulle inte bara göra honom mest omtyckt i hela dammen utan också hjälpa honom att flyga efter fåglarna nästa kväll. Han skulle äntligen få veta vart fåglarna tog vägen.
 Släk flög ett par varv runt dammen. Han var glad över att vara så högt upp i luften. Han ville väcka alla i dammen för att berätta vad som hade hänt. Det enda problemet var att om han skulle göra det skulle alla bara bli arga.
Släk fick helt enkelt låta bli och gå och lägga sig istället.


Inne i skogen försökte de två större älvorna komma på vad de skulle göra. Det var nämligen förbjudet för älvor att ge grodor vingar.
- Jag tycker att vi låtsas att inget har hänt. Vi behöver inte berätta det för de andra älvorna. Om de inte vet något kan de inte göra något åt det. sa den ena älvan. Han var älvfamiljens pappa.
- Ja, fast tror du inte att barnen kommer att prata om det i skolan. Sen har vi grodan, han kommer att vilja berätta det för hela skogen och dammen. Han har ju faktiskt blivit den enda flygande grodan i världen! svarade den andra älvan, älvfamiljens mamma.
- Vad tycker du att vi ska göra då? frågade älvpappan tjurigt.
- Kan vi inte bara leta reda på grodan och ta bort vingarna?
- Det kan ta flera månader att hitta grodan! utbrast älvpappan och hans röst blev högre för varje ord.
- Kan du inte vara lite tystare? Barnen sover! väste älvmamman och sa sen:
- Jag har för mig att jag berättade för dig att grodan ganska säkert kommer att låta alla veta att han har vingar. Att hitta honom kommer inte att bli svårt. Alla kommer att prata om honom!
Älvmamman lade armarna i kors och tittade lite arg på sin man när han svarade.
- Ja, du har kanske rätt. Fast vi måste fixa en barnvakt till älvbarnen om vi ska leta efter grodan.
Älvpappan lät lite bekymrad när han sa det.
- Min syster ställer säkert upp. Hon är en riktig älvängel! sa älvmamman som nu såg mycket gladare ut. Hon hade inte armarna i kors längre.



Borta vid dammen låg Släk i sin säng utan att kunna somna. Hur han än lade sig i sängen så gjorde det ont i vingarna. Han var irriterad och efter en timme gav han upp.
Han klev ur sängen och började istället gå fram och tillbaka i rummet. Han gick där och väntade på att det skulle bli morgon.
När morgonen kom var han jätte trött. Han kunde inte förstå hur han skulle kunna hålla sig vaken särskilt länge till och det gjorde han inte heller. Strax efter det att han började fundera på om han skulle gå och äta frukost, så satte han sig ner i en fåtölj och somnade. Han var så trött att han inte brydde sig om att det gjorde ont i vingarna.
Några timmar efter att han somnat blev han väckt av att Kräk, en kompis till honom, rusade in i huset.
- Vakna din sömntuta! Du missar ju hela dagen om du…
Mer än så hann Kräk inte säga förens han fick syn på Släks vingar.
- Var har du fått vingarna ifrån?! skrek Kräk förvirrat.
Släk som nu var pigg började direkt med att berätta om gräsanden och älvboet. Kräk lyssnade på varje ord med sin mun öppen i förvåning.
När Släk var klar med sin berättelse blev det tyst i ett par minuter innan Kräk glatt utbrast:
- Du måste visa mig! Jag måste få se dig flyga! Det här är helt otroligt! Jag är kompis med den enda flygande grodan i världen!
Kräk slet och drog i Släk hela vägen ut. När de var ute lyfte Släk enkelt och lätt från marken och började flyga runt dammen. Kräk och de andra djuren i dammen hurrade när de såg honom susa förbi högt upp i luften.
Resten av dagen var Släk ganska upptagen. Hela tiden fanns det någon som ville höra hur han fått sina vingar eller se honom flyga runt dammen.
På kvällen gömde sig Släk i vassen igen. Den här gången skulle han få veta vart fåglarna tog vägen på natten. Det var han säker på.
När den gräsand som Släk hade skrämt upp kvällen innan lyfte och lugnt flög mot skogen följde Släk efter. Han höll sig en bit bakom gräsanden och var noga med att inte göra några ljud.



Samtidigt inne i skogen hade älvmamman och älvpappan precis lämnat älvbarnen hos deras älvmoster och var på väg mot dammen. Fast de kom inte särskilt långt. De hade just sett en gräsand flyga förbi mot fågelgläntan, när grodan kom flygande.
De flög snabbt fram emot grodan och slängde älvstoft i ansiktet på honom. Grodan hann inte reagera utan föll hårt ner mot marken när vingarna försvann.
Älvmamman och älvpappan fick skuldkänslor och flög därför snabbt ner till grodan för att se om han var skadad. De hade knappt nuddat marken förens grodan argt skrek åt dem:
- Är ni inte riktigt kloka! Vet ni hur länge jag har försökt ta reda på vart fåglarna tar vägen på natten?! Ni har förstört alltihop era dumma älvor!
 Älvmamman och älvpappan tittade förvånat på varandra innan de kastade ännu mer älvstoft i ansiktet på grodan. Han började genast sväva mellan dem och älvorna flög i väg med honom inåt skogen.
- Vad håller ni på med?! Är ni galna?! Släpp ner mig! skrek grodan om och om igen.
Fast älvorna brydde sig inte så mycket. De bara fortsatte flyga tills de befann sig mitt i en stor glänta i skogens mitt. Där kastade de mer älvstoft på grodan som föll hårt ner i marken en gång till.
- Var är jag?! Vad tänker ni göra med mig?! Jag varnar er, jag är giftig! skrek grodan i panik.
- Kan du inte bara vara tyst och se dig omkring? sa älvpappan otåligt. Han började bli trött på grodans skrik.
Grodan gjorde som han blev tillsagt och efter en stund började hans ansikte att stråla av lycka.
Runt om i gläntad fanns det en massa fåglar och fågelbon. Älvorna hade tagit grodan till fåglarnas glänta.
Det var utan tvekan den bästa dagen i grodans liv.

Ganska länge nu har Mathilda pratat om att hon också vill bli författare. Därför gjorde jag igår slag i saken och tog med henne till Skrivarnätverket Smålands möte. Där läser vi upp texter för varandra och gör skrivövningar.

Mathilda älskade det och är nu medlem i föreningen! Hon är även blivit ombed att skicka in ett bidrag till antologin som kommer ut nästa år. Så eventuellt blir det dubbel utgivning nästa år för familjen Sturebrand! Både Mathilda och jag tycker att det är jätte roligt!

Mycket här hemma den närmaste tiden kommer att handla om skrivandet. Vi har jag som försöker att färdigställa mitt andra manus och Mathilda som ska skriva sitt bidrag till antologin (mitt är redan inskickat). Jag älskar det! Det är underbart att ha någon hemma som har samma dröm som mig och jobbar mot samma mål. Jag ska, precis som jag gjort vad hon än drömt om, göra allt jag kan för att stötta och hjälpa henne. Skillnaden mot om hon velat bli något annat är att jag vet hur branchen fungerar och hur man arbetar med en text. Jag kan hjälpa henne på ett helt annat sätt än om hon till exempel drömt om att bygga sin egen bil.

Under tiden som det här har pågått har jag kommit 30 sidor in i manuset. Det är inte mycket, men det är helt klart en start.

Något som jag har märkt är att jag behöver skriva lite varje dag. Inte sidvis med text, men i alla fall något stycke. Annars tappar jag för mycket av texten och måste gå tillbaka och läsa hela tiden. Så det är mitt nya mål. Skriva lite på boken varje dag, även om det bara är några ord. För som sagt handlar det inte om att skriva den här boken snabbt. Mellan familjen, tiden på Valnötsträdet och min nya arbetsträning på Stadsmissionen så orkar jag helt enkelt inte göra som innan och skriva ett kapitel om dagen. Det är okej. Det är så det är nu och det har jag kommit att acceptera. Men något litet om dagen ska jag i alla fall skriva så det inte blir som nu. Nu har jag en iller som ska ställa en viktig fråga till en upp och ned vänd katt, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad han skulle fråga!