Nisse grubblar hela natten där han vandrar. Han rör sig försiktigt genom skogen för att inte sätta eld på något. Samtidigt tvivlar han på sig själv och sitt beslut att gå förbi Sarah och Tomten. Kanske hade de kunnat hjälpa honom? För några sekunder tror han det. Efter de sekunderna ändrar han sig och tänker att de bara skulle skrika och springa. Sen ändrar han sig igen.
Velandet fram och tillbaka leder till att Nisse tar sig fram ganska sakta. Eller ja, sakta för de nya benen, men snabbt för de gamla. Ena stunden går han snabbt för att nästa nästan vända om. Det är ingen rolig natt.
När solen till slut går upp kan Nisse se bergen i horisonten. Det är första gången som han gör det. Han har hört talas om bergen innan. Som en enorm sten som pekar rakt upp i himlen, med toppen så högt upp att där året runt finns snö. Nisse har haft ganska höga förväntningar på berget. Verkligheten, ser han, är inget mot vad han har tänkt. Berget visar sig bara som en grå och vit massa långt där borta.
- Kanske blir det bättre när jag kommer närmare, säger Nisse.
Han fortsätter att gå, men snubblar. Han slår i marken som, turligt nog, är en enda lervälling. Det börjar ryka om leran som stelnar och blir hård, men inget börjar brinna. Nisse skyndar sig att resa sig upp. Sekunden efter ligger han dock på marken igen. Han ser sina armar och de nya benen, men mellan där magen borde vara, är det tomt. Hade den funnits där skulle den vara full av bly och Nisse skulle känna denna bly röra sig upp i halsen, men nu är den inte där. Nisse känner inte något av det.
Det Nisse känner är istället en lätthet i huvudet. Som om det inte väger något alls utan istället svävar runt, runt, runt i luften. Nisse blir så yr att han måste blunda.

Nisse tar några första trevande steg på alla fyra. Det blir konstigt och snett eftersom bara en av hans händer är förvandlad, men det går. Han kommer framåt och han gör det ganska snabbt. Nisse tror till och med att det, snedheten till trots, går snabbare än innan.
Nisse har snart kommit igenom den jordiga passagen och in i skogen igen. Där går han en bra bit innan han lägger märke till avsaknaden av ljud. Det är inte bara det att hans egna steg inte hörs även om det också är läskigt, men han hör inga djur heller. Skogen brukar alltid vara full av fågelkvitter och det försiktiga knäckandet av grenar när andra djur rör sig bland träden. Nu hörs inget alls. Bara vindens svaga susande i löven.
- Det måste vara för att jag är så djupt in i skogen, säger Nisse.
Han försöker övertyga sig själv om att det är så. Att det alltid är tyst så här långt in i skogen. Han vill inte tänka på att det kan vara så att djuren är rädda för honom som nu liknar ett monster mer än han liknar något annat.
Snart är det mörkt. Så mörkt att NIsse tycker att han inte borde kunna se så mycket. Världen verkar dock valt bort det gråa och det svarta för istället för de vanliga nyanserna ser Nisse allt i ett gulaktigt sken. Det är mörkt, men han ser ändå bra.
Nisse börjar egentligen att bli trött. Det skulle vara skönt att lägga sig ner och sova, men Nisse vill inte ta några risker. Han tänker inte lägga sig ner eller nudda något innan han har kommit upp på berget.
- Inga fler bränder tack, säger han, men tystnar direkt.
Hans röst låter så spöklik när allt annat är så tyst.
Nisse stannar till. Blir det inte lite ljusare där framme? Han stannar först till och börjar sen att försiktigt smyga fram. Visst blir det ljusar och ljuset kommer sig inte bara av att han har kommit fram till en ny glänta. Mitt i gläntan finns en cirkel av glöd, en eld som håller på att brinna ut. Bredvid glöden kan Nisse tydligt se Tomten och Sarah.
- Vad gör de här? viskar Nisse.
Han skakar på huvudet. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att de är här.
Nisse tar ett steg ut i gläntan med tanken att han ska väcka dem. Be Tomten om hjälp.
Den första blomman i gläntan går emot hans ben och brinner upp i en liten låga som snabbt slocknar.
Nisse tar ett steg bakåt igen. Han kommer att sätta eld på hela gläntan om han går ut dit. Blommorna är så höga. Nisse tänker att han kan ropa på dem. Skrika tills de vaknar och ser honom. Varje sekund tänker han att han i nästa ska skrika. Sen kommer den sekunden och då tänker han bara samma sak igen. Nästa sekund och nästa.
- Kanske är det bäst att låta bli, viskar han efter en stund.
Tomten och Sarah kommer säkert att bli rädda när de ser honom. De kommer att ge sig iväg och aldrig mer komma tillbaka. Det är lika bra att Nisse inser att han nog får klara sig själv fortsättningsvis. Nisse börjar röra sig genom skogen igen, i en vid cirkel runt gläntan. Han både smyger och skyndar sig på samma gång.

Lukas kommer snart fram till den första gläntan. Där ser han gången av nedtrampade blommor och blir faktiskt lättad. Inte över att de stackars blommorna är förstörda utan för att han här har ett första tecken på att han är på väg åt rätt håll. Det måste vara Sarah och Tomten som har gjort gången. Lukas är säker på det även om han inte vet varför. Känner han Sarah rätt så måste hon ha haft extremt bråttom för att gå genom blommorna på det här sättet istället för att bara gå runt gläntan.
Lukas bestämmer sig för att han också ska spara tid. Han går på gången genom gläntan och fortsätter vidare på andra sidan. Nu när han har ett tecken på att han är på rätt väg vill han komma vidare så snabbt som möjligt. Han vill hitta dem och få en förklaring på allt det här.
När Lukas fortsätter att skynda genom skogen är han inte direkt tyst. Han springer långa sträckor med buller och brak från grenar som knäcks. Sen går han en kort sträcka för att hämta andan innan han börjar att springa igen.
På det sättet kommer han springande in bland bärbuskarna. Vid det laget håller det på att bli riktigt mörkt.
Lukas hör sin mage kurra och inser att det var väldigt länge sedan han åt. Han tänker att det är tur att han är där han är och böjer sig ner för att plocka några bär. Samtidigt funderar han på hur han ska fortsätta nu.
Lukas har inte sett något tecken efter Sarah och Tomten sen gläntan. Samtidigt har han rusat fram så snabbt att han säkert kan ha missat något. Det suger till i magen på Lukas när han tänker på att de kan ha svängt av, att han kanske inte är på väg åt rätt håll längre.
En uggla hörs hoa i det som nu inte kan beskrivas som något annat än natt. Lukas gäspar stort. I hans huvud rusar tankar på hur han ska fortsätta och vad som kan ha hänt tillsammans med ett konstigt sus. Suset stör honom. Gör det svårt att fokusera på någon av tankarna. Det tar därför lång tid innan Lukas kommer på vad suset är för något. Trots alla gånger som han har varit uppe på tok för sent och jobbat med en maskin så känner han först inte igen det som det sus som alltid kommer när han är väldigt trött. Lukas gäspar igen.
Han kommer fram till att han nog inte kommer att komma fram till något innan han har fått sova en stund. Därför lägger han sig ner på marken mellan två buskar och sluter ögonen. Det tar lång tid för honom att somna. Hela tiden håller korpen, som nu sitter på hans mage istället för axeln, och ugglan som hoade honom sällskap. De verkar ha ett djupt samtal med varandra. Det tänker i alla fall Lukas när han hör korpens kraxande växlas med ugglans hoande. Det låter precis som om de pratar med varandra.
När Lukas vaknar igen har solen redan gått upp. Han sträcker på sig innan han sätter sig med benen i kors. Direkt sträcker han ut handen och plockar några bär från busken närmast. Bakom naveln skriker magen av hunger.
Lukas ser sig om efter korpen. Den visar sig sitta på en buske en bit bort. Eller det som måste varit en buske i alla fall. För när Lukas efter en stund går närmare ser han skadorna. Busken har inga löv och inga bär. Faktum är att den mer ser ut som en förkolnad pinne som pekar rätt upp i himlen. Den har brunnit.
Lukas klappar korpen på huvudet när han kommer fram. Han saknar någon att prata med. Någon som han kunnat diskuttera sina tankar och rädslor med.
Med eller utan sällskap är i alla fall en sak säker. Den här busken har brunnit. Varför? Lukas tänker genast att det är Tomten och Sarah. De måste ha frusit väldigt mycket för att sätta eld på en buske för att hålla värmen.
Det börjar att trycka i Lukas bröst. I magen växer en stor klump. Sarah har alltid varit väldigt rädd om naturen mycket tack vare att Tomten har pratat så mycket om hur vi behöver skydda den. Ändå har de satt eld på en buske. Vad är det egentligen för hemskheter som händer?

Lukas skyndar genom verkstaden. Han kommer snabbt till dörren närmast Sarahs rum, den dörr som hon och Tomten måste ha använt. Han rusar över gräsmattan och fram till skogen. Där saktar han ner.
Lukas skannar av marken med blicken. Han ser mossa och en och annan blomma. Till och med ett löv som ligger kvar sen förra hösten. Vad han inte ser är några tecken på åt vilket håll Sarah och Tomten har gått. De kan vara var som helst.
Lukas ser upp mot träden som om svaret ska finnas där, men det gör det så klart inte. Han får gissa. Välja en riktning, hålla den och hoppas att den är rätt. Lukas väljer att fortsätta rakt fram mot hur han kom in i skogen. Det blir enklast så. I akka fall till en början. Lukas tror inte att Sarah och Tomten har gått längs med skogen. Nej, han tror att de gått rakt in.
Det går en rysning genom Lukas. Han vill inte tänka på att han kan ha fel, men gör det ändå.
Lukas går i en rak linje tills han kommer till grottan. Grottan där han och Sarah hämtar stenar till maskinerna. Lukas lyser upp i ett leende när han ser det lilla hålet i marken som markerar ingången. Det är så självklart. Han förstår inte att han inte har kommit på det innan. Sarah har tagit med Tomten till grottan eftersom det är något problem i den!
Sekunden efter blir Lukas sårad. Varför kom inte Sarah till honom? Hon brukar alltid komma till honom om det är problem. Med grottan borde hon definitivt göra det eftersom det var han som först visade den för henne. Det var han som hittade den och upptäckte magin den innehåller.
Lukas går fram till hålet och klättrar ner. Snart är han i det grott rum som han känner så väl. Bortom det finns fler rum och han börjar gå igenom dem.
- Hallå?
Lukas ropar så högt han kan. Rösten börjar genast att eka genom rummen och gångarna. Ordet studdsar tillbaka mot honom så många gånger att han inte hinner räkna dem. Sen blir det tyst. Inte ett ljud hörs.
- Sarah? Tomten? försöker Lukas.
När även det har ekat ut väntar han en lång stund. Ändå kommer inget svar. Det är ingen här.
Lukas börjar gå tillbaka mot öppningen så att han kan gå vidare i skogen. Han försår ingenting nu. Precis som tidigare idag känner han sig förvirrad och ganska orolig. Vad är det egentligen som händer? Var är Sarah och Tomten?

Sarah och Tomten fortsätter sin vandring. De går förbi en jordig pasage med mycket sten. Sen kommer de till en ny glänta med blommor. Sarah kan se regnbågsblomman växa i mitten av den. Vad hon inte kan se är en gång av nedtrampade blommor i gläntan.
- Jag tror inte att han har gått igenom här, säger hon.
- Inte jag heller, säger Tomten.
Han stannar så Sarah gör det också.
- Det var en stund sedan vi såg några spår av honom. Inget har varit bränt sen bären, påpekar Sarah.
- Jag vet, säger Tomten.
Hans ansikte ser allvarligt och ihopbitet ut. Hela tiden ser Tomten sig om, som om han letar efter tecken på Nisse.
- Han kan ha gått runt gläntan, säger Tomten.
- Det låter inte som Nisse. Han är för lat för att ta den långa vägen. Dessutom är han inte så snabb. Vi borde stött på honom redan.
Tomten sveper med blicken över gläntan.
- Inte om benen ändrats. Då är han snabb.
Sarah suckar. Det finns verkligen inga lätta svar på det här.
- Ska vi fortsätta eller vända? Vi kan ha missat honom.
Tomten nickar.
- Det kan vi. Men hur?
- Han kanske gömmer sig för oss?
Sarah vet inte om hon tror på det själv. Varför skulle Nisse gömma sig för dem?
- Ja, det är klart. Han är antagligen rädd och gömmer sig för allt, säger Tomten.
Tomten sveper med blicken över gläntan en sista gång.
- Vi tar varsit håll. Då går runt gläntan på vänstra sidan och jag på högra. Då kan vi inte missa honom, säger Tomten till slut.
Sen börjar han att gå åt höger.
Sarah har en konstig känsla i magen. Det här känns inte rätt. Hon tror inte att Nisse har gått förbi här. Ändå gör hon som Tomten säger och börjar gå längs med den vänstra sidan av gläntan.
Hon håller sig så pass nära gläntan att hon hela tiden kan se den. Samtidigt är hon tillräckligt långt ifrån för att få en tydlig bild av den glesa skogen runt om. Hon försöker att hålla ögonen på allt samtidigt. Ögonen far fram och tillbaka över marken åt alla håll. Hon letar efter tecken på att Nisse har gått förbi här.
Fast det hjälper inte. Inte någonstans ser hon minsta tecken. Inga fotspår eller brända fläckar. Ingenting. Det är som om ingen har varit i den här delen av skogen någonsin.
När hon kommer fram till den andra sidan börjar det bli mörkt. Hon möter Tomten där.
- Vi kommer att behöva facklor snart, säger Sarah.
Tomten skakar på huvudet.
- Vi behöver göra upp en eld. Helst i gläntan där den syns bra. Sen ska vi vila och tänka igenom hur vi ska fortsätta. Tänker vi bara logiskt på det här ska du se att vi hittar honom imorgon.
Nu är det Sarahs tur att skaka på huvudet.
- Jag tänker inte sluta nu! Vi måste fortsätta leta tills vi hittar honom. Hela verkstaden hänger på det!
Tomten lägger en trygg hand på Sarahs axel.
- Vi kan inte göra något om vi själva är uttröttade. Vi har gått i snabb takt hela dagen. Vi är trötta och måste vila. Vi hittar honom imorgon.
Sen tar Tomten några bestämda steg ut i gläntan. Sarah kan se en gång bildas bakom honom.
Hon slits itu innuti. En del vill fortsätta leta natten igenom, oavsett vad Tomten säger. En del vill bara sätta sig ner om så bara för en stund. Hennes ben är matta, ansiktet varmt och hela hon är blöt av svett. Det är tre saker som hon inte har tänkt på innan. Det dök upp nu när hon kände efter.
Det slutar med att Sarah följer efter Tomten. Han har redan satt sig ner i mitten av gläntan. Framför honom sprakar en stor brasa. Det är konstigt för Sarah såg inte att han tog med sig någon ved.
När hon kommer fram till Tomten lyfter han precis av två spett från elden. På dem finns någon form av kött och så grönsaker.
- Var kommer maten ifrån? frågar Sarah.
För hon vet definitivt att Tomten inte har haft en chans att fixa mat utan att hon märkt något. Ändå är maten där.
Tomten ler.
- Det är en av mina små hemligheter. Precis som elden, säger han.
Tomten räcker Sarah ett av spetten. Hon sätter tänderna i det direkt. Magen skriker nämligen av hunger efter att inte ha fått något i sig sen frukosten.
Två tuggor in känner Sarah dessutom hur törstig hon är. Hon har visst inte druckit något heller idag. På sekunden håller Tomten fram en mugg med vatten.
- Tyvärr blir det inte så lyxigt ikväll, ursäktar han sig.
Sarah bara skakar på huvudet åt honom. Hon inser att hon nog aldrig kommer att förstå sig på Tomten fullt ut.

Nisse fortsätter att gå genom skogen. Det är en lång väg till berget, men han är fast besluten att gå hela vägen. Även om det tar ett år. Han måste skydda allt och alla från värmen i hans hud.
Plötsligt försvinner Nisses båda ben. I ett slag ligger han på marken, som tack och lov här är en jordig gång. Inget börjar att brinna, men Nisse är rätt säker på att han kommer att få ett stort blåmärke i sidan.
Nisse sätter sig upp och ser ner på sin kropp. Magen och höften finns där, men under det inget alls.
Då hör Nisse något. Ett ljud i skogen. Det låter som något stort som är på väg åt hans håll. Nisse börjar att darra. Han vet inte vad han ska göra. Om det är en björn är han helt försvarslös utan ben.
Nisse ser sig om efter någonstans att gömma sig. Det första han ser är en gran, men det fungerar så klart inte. Den skulle bara börja brinna. Sen ser han en sten. Han tänker att han kan krypa fram till den och gömma sig bakom. Hoppas på att björnen inte går runt stenen.
Sagt och gjort. Nisse börjar att krypa mot stenen så snabbt han kan. Det är inte lätt, men det går. Snart är han framme vid stenen. Då kan han ta tag i den och använda den som hjälp för att ta sig runt. När han ligger säkert på andra sidan stenen är han andfådd. Det var jobbigt.
Nisse kan höra ljuden från det stora närma sig snabbt nu. Snart hör han det dundra genom skogen förbi stenen. Nisse tycker att det är konstigt. För nu när det är så nära låter det mer som om det är en stor något och en liten. Nisse är inte lika säker på att det är en björn längre, men är ändå övertygad om att det är något farligt. Det är bäst att ligga kvar och hålla sig gömd.
Ljuden fortsätter förbi honom och vidare genom skogen. Det låter som om detta något är på väg åt samma håll som Nisse, mot berget. Det ger Nisse en olustig känsla i magen. Hur stor är risken att han stöter på detta något igen?
Nisse skakar på huvudet för att släppa tanken. Han måste ju ändå gå åt det hållet. Han måste ta sig upp till snön på berget.
Sekunden efter lyser marken under honom upp. Benen är tillbaka, men det är inte hans ben längre. Precis som handen har de blivit längre, håriga och har gula klor där naglarna borde sitta. De är dessutom böjda på samma sätt som en vargs. Nisse kommer att bli tvungen att gå på alla fyra.

Lukas är fortfarande arg när han kommer in på sitt kontor. Han är där för att arbeta på nästa maskin, en som bygger leksaksbilar, men har svårt att fokusera. Varför hade Sarah så bråttom? Varför hade hon Tomten med sig? Lukas förstår det verkligen inte.
Sarah brukar alltid berätta allt för honom, men inte den här gången. Lukas känner sig sårad över att hon inte verkar ha mer förtroende för honom.
Lukas är så upptagen av sina egna tankar att han missar maskinen och slår hammaren rakt på sin egen hand.
- AJ! skriker han.
Samtidigt öppnar någon dörren. Dörren som har en skylt som det står öppna ej på. Skylten som Tomten gett order om ska sitta där när Lukas eller Sarah jobbar på maskinen. Den ska hindra olyckor.
- Vem är det?
Lukas skriker åt en stackars liten nissa. Hon står i dörren och ser minst sagt rädd ut. Lukas ångrar genast att han skrek.
- Förlåt. Jag har en dålig dag, säger han.
Samtidigt undersöker han sin hand. Han kan redan se ett blåmärke växa på handryggen.
- Jag är Lovisa. Eh....
Nissan vågar inte säga mer.
- Kan du läsa Lovisa? frågar Lukas.
Han låter arg på rösten även om han egentligen inte menar det. Han börjar faktiskt att lugna ner sig.
- Ja, svarar Lovisa.
- Brydde du dig om att läsa på skylten? Den sitter där av en anledning vet du.
Lukas börjar bli arg på sig själv för att han låter så arg och otrevlig. Samtidigt stämmer det ju. Skylten sitter där av en anledning. En nisse eller nissa som kommer in vid fel tillfälla när de jobbar på maskinen kan skada sig.
- Jag vet. Förlåt, men...
Lovisa blir tyst.
- Men vad?
- Men Tomtemor bad mig att hämta dig, avslutar Lovisa.
Lukas nickar som om det ändrar saken. Fast egentligen gör det inte det. Hon borde ha knackat först.
Lukas lägger ner hammaren som han fortfarande har i handen och går mot dörren.
- Var är hon? frågar han.
- Tomtens kontor, svarar Lovisa.
Lukas nickar. Han sätter handen på Lovisas rygg och leder henne ut ur kontoret. Sen stänger och låser han dörren. Det är bara han och Sarah som har nycklar in. Varken Tomten eller Tomtemor har det. På så sätt kan ingen av misstag förstöra något.
- Du kan gå tillbaka till ditt. Jag hittar vägen, säger Lukas.
Sen vänder han sig om och går mot Tomtens kontor. Han hoppas att han där ska få en förklaring på Sarahs och Tomtens agerande under förmiddagen.
Lukas kommer fram ganska snabbt. Han har gått vägen mellan sitt och Tomtens kontor många gånger vid det här laget. Han har behövt rapportera sina framsteg hos honom varje dag sen han blev uppgraderad till en etta och Tomtens högra hand.
Lukas hittar Tomtemor sittande i Tomtens stol bakom skrivbordet. Hon är blek och det är inte likt henne. Tomtemor brukar alltid vara så röd om kinderna. Som om hon precis har kommit in från kylan ute. Det är först när han ser det som Lukas börjar bli orolig. Tomten och Sarah som skyndar ut ur verkstaden och Tomtemor som sitter blek. Det måste vara något som är fel.
- Hej, Tomtemor, hälsar Lukas.
Tomtemor nickar bara till svar.
- Jag är orolig, säger hon.
Lukas nickar.
- Jag ser det. Vad är det som oroar dig?
Tomtemor lägger handen mot hakan och stirrar ut i ingenting. Ändå börjar hon att förklara.
- I tvåtusen år har jag kännt Tomten. Först vandrade vi själva genom världen. Sen kom vi hit och beslutade oss för att bygga verkstaden. Vi ville sprida ljus över världen. När den var klar hittade vi en koloni av nissar. De hade ingen livsuppgift så vi gav dem en. Vi lärde upp dem och lät dem tillverka leksaker. Några tränade renarna. På så sätt kunde vi för tusen år påbörja den tradition som hela världen idag har så kär. Vet du vad allt detta har gemensamt? frågar Tomtemor.
Lukas skakar på huvudet.
- Hela tiden har jag vetat precis var Tomten är. Alltid har han berättat för mig vart han går och är det så att han plötsligt behöver gå någon annanstans så har han antingen kommit och berättat det själv eller skickat en nisse till att berätta det.
Lukas nickar. Det låter som Tomten, men han förstår inte vad det här har med något att göra.
Lukas ser på när en tår börjar rinna längs med Tomtemors kind.
- Jag vet inte var Tomten är nu, säger hon.
Tomtemor snyftar till.
- Det gör mig orolig.
Lukas blir inte klok på det här. Något är det ju som pågår. Så mycket förstår han, men varför har Sarah och Tomten gett sig av utan att meddela någon.
- Jag såg honom i förmiddags, säger Lukas.
Tomtemor sätter sig käpprakt i stolen med stora ögon.
- Menar du det? frågar han.
Lukas nickar.
- Han och Sarah kom rusande genom korridoren och vidare ut mot skogen på södra sidan. De sprang som om det brann.
Tomtemor nickar, men fler tårar rinnger på hennes kind.
- Det måste ha hänt något, säger hon.
- Jag vet inte vad. De sprang ner mig, men stannade knappt. Jag förstår inte alls varför.
Tomtemor nickar igen.
- Jag vill att du följer efter dem och försöker ta reda på det. Ta med en korp, papper och penna. Så fort du hittat dem skickar du bud till mig med korpen. Den hittar.
Lukas tänker först att det måste finnas någon som är bättre lämpad. Tanken följs direkt av oro. Tomten är borta och Sarah är med honom. Vad har hänt med hans älskade?
- Jag ska göra mitt bästa, säger Lukas.
Fem minuter senare går Lukas från kontoret. I fickan har han papper och penna. På axeln har han en korp.

Sarah och Tomten beslutar sig för att gå genom gläntan, efter spåren, i jakt på att hitta Nisse. En plan som håller i några minuter, men snabbt brister i att det efter gläntan inte finns några spår alls.
- Åt vilket håll går vi? frågar Sarah.
Tomten pekar rakt in i skogen.
- Åt det hållet. Han gick rakt igenom gläntan. Låt oss hoppas att han har fortsatt åt samma håll, säger han.
Sarah nickar. Det är egentligen allt de har att gå på.
Tomten och Sarah börjar vandringen genom skogen. De har gått i en kvart ungefär när de känner att det luktar bränt.
- Vad är det som brinner? frågar Sarah.
Hon sniffar lite i luften innan hon kommer på det.
- Det är trä.
Sarah skiner upp.
- Tror du att Nisse har stannat för att vila och tänt en brasa? frågar hon.
- Tyvärr inte, svarar Tomten.
Han börjar springa genom skogen. Sarah skyndar tätt efter.
Lukten blir starkare och starkare. Snart kan Sarah se och höra lågorna. De är mycket större än en liten brasa. Sarah får en jobbig känsla av att det här är så långt ifrån en liten brasa det kan komma. Kanske är det till och med en skogsbrand?
Svaret får hon nästan direkt när hon ser de två stora träden i brand. Samtidigt som de får syn på elden ser de den hoppa över till två närliggande träd.
- Vad gör vi nu?
Sarah skriker ut frågan för att den ska höras över dånet från lågorna.
- Vi släcker elden, svarar Tomten.
Sarah stannar och ser sig om efter vatten. Det finns inget där.
- Med vad? frågar hon.
Tomten svarar inte på det utan tar helt lugnt av sig sin röda rock. Sen går han i sakta mak mot elden.
- Vad gör du? Du kommer att bränna dig!
Sarahs skrik stoppar inte Tomten. Han bara fortsätter att gå mot elden. När han kommer fram till det första trädet snurrar han sin rock runt trädet. Effekten är omedelbar. I ett slag slutar trädet att brinna. Tomten går vidare till nästa träd och sen nästa. Snart är branden helt släckt. Allt som syns av den är sotet på de träd stumpar som finns kvar.
- Hur gjorde du det där? frågar Sarah.
Hon förstår det inte alls. Rocken var inte stor nog att täcka allt på trädet som brann och kväva elden. Ändå gjorde den just det.
- Det är en av mina små hemligheter, säger Tomten.
Han ler mot Sarah. Hon vill le tillbaka, men kommer ihåg den knipa som de befinner sig i.
- Hur tror du att branden startade? frågar hon.
- Genom att Nisse lutade sig mot träden, svarar Tomten.
Sarah nickar. Han har nog rätt.
- Du vet vad det här betyder va? frågar Tomten.
Han ler fortfarande och Sarah förstår inte alls. Vad finns det att le emot? Hon skakar på huvudet.
- Det betyder att vi är på rätt väg. Nisse gick verkligen åt det här hållet.
Tomten säger inget mer utan vänder sig bara om och fortsätter att gå genom skogen. Sarah skyndar sig att följa efter.
De går i en timme utan några fler spår efter Nisse. Det är först när de kommer fram till bären som de ser tecken.
- Några buskar har brunnit här, säger Tomten.
Sarah följer med blicken vart han pekar. Hon kan också se tecknen. Några av buskarna är svarta. Helt svarta. Bara några grenar och sot finns kvar.
Sarah ser på när Tomten tar av sig rocken och lägger den över buskarna.
- Varför gör du så? De brinner ju inte längre? frågar Sarah.
- Rötterna kan fortfarande brinna utan att det syns över marken. Därför gör jag det här. Annars kanske alla buskarna till slut brinner, svarar Tomten.
När han är klar reser han sig upp och ser sig omkring. Sarah börjar inspektera omgivningen hon också. Scannar den efter tecken på åt vilket håll Nisse kan ha gått. Hon hittar inget.
- Vart ska vi gå nu? frågar hon.
Tomten vänder sig mot henne. Ser på henne en lång stund. Hans ögonbryn är fundersamt rynkade.
- Jag tror, börjar han, men avbryter sig.
- Vad?
Tomten drar med handen över pannan.
- Jag vet inte. Jag försöker tänka som en nisse. En väldigt rädd nisse som märker att allt han tar i börjar brinna, säger han.
Sarah gnider pannan hon också. Hon tänker att om det hjälper Tomten att tänka kanske det hjälper henne också. Det gör det.
- Han älskar skogen, säger hon.
Tomten nickar för att visa att han har hört, men verkar inte förstå så Sarah fortsätter.
- Han skulle försöka ta sig bort från skogen. För att skydda den, säger hon.
Tomten får plötsligt en glöd i ögonen.
- Tror du det? frågar han.
- Jag är säker på det, svarar Sarah.
Tomten vänder sig om mot motsatta hålet från där de kom. Det håll som leder till bergspasset.
- Då finns det bara en plats som han kan vara på väg till, säger Tomten.
Han börjar genast att gå genom buskar och förbi träd. Sarah följer efter.