Kära dagbok, det är mitt i natten, men jag skriver ändå. Jag måste bara berätta vad som har hänt.

Resten av familjen hade gått och lagt sig. Jag låg själv nere i källaren och tittade på julgranen. Lars hade lyckats resa upp den igen och Josefin köpte nya kulor. Så den var väldigt vacker igen. Den här gången aktade jag mig noga för att klättra i den.

Jag höll på att slumra till lite när jag hörde ett ljud från den öppna spisen. Jag satte mig genast upp och tittade, men jag kunde inte se något konstigt. Inte först i alla fall, men plötsligt trillade en tjock man med röd kappa och vitt skägg ner i den. Då ställde jag mig upp och reste rygg.

Jag visste förstås direkt vad det rörde sig om. Det här var en inbrottstjuv! En riktigt skurk och han tänkte stjäla familjens alla saker!

Jag var tvungen att tänka snabbt. Vad skulle jag göra?

Mannen tittade upp och såg mig. Av någon anledning fick jag honom att skratta lite.

• Ho ho jag är inte farlig lilla vän, sa han.

  Jag trodde honom såklart inte. Jag visste att det bara fanns en sak att göra. Jag skulle försvara hemmet och familjen som den tiger jag var. Det var min skyldighet. Så jag gick till anfall.

Snabbt som ögat hoppade jag upp mot hans ansikte med klorna utfällda. Jag rev honom överallt där jag kom åt och han skrek.

Det fick såklart familjen att vakna. Lars var den som kom ner för trappan först. Jag trodde att han skulle tappa hakan när han såg mannen.

• Det är inte möjligt. Tomten? sa han.

Jag slutade genast att riva mannen. Tomten? Var inte det namnet på han som skulle komma med presenter till barnen?

Vid det här laget hade barnen och Josefin hunnit ner för trappan också. Josefin blev lika förvånad som Lars. De båda stod bara och stirrade på tomten. Barnen däremot hoppade upp och ner av glädje.

• Tomten är här! Tomten är här!

Lovisa sprang fram till honom och tog honom i handen.

• Hej, tomten. Förlåt för att Mjau anföll sådär. Hon är bara en kattunge. Hon vet inte vem du är än. Hon trodde nog att du var en inbrottstjuv, sa hon.

Det hela redde ut sig till slut. Tomten fick plåster av Ulrika och han förlät mig för anfallet. Fast det var barnen som skötte om pysslandet. Lars och Josefin var nog för chockade. De sa ingenting fören det var dags för tomten att gå. Då räckte Lars fram sin hand till honom.

• Ja, tack då, sa han. Och välkommen tillbaka nästa år.

Kära dagbok,

idag vågade jag mig in på Lars och Josefins sovrum. Dörren dit har varit stängd ett tag med klara regler om att den inte för öppnas. Jag har inte alls förstått varför.

Jag smet in där när Lars ändå skulle in och hämta en tröja. Jag förstod direkt varför dörren har varit stängd. Hela rummet var fullt av påsar i olika storlekar. Jag hade inte heller velat att någon gick in på mitt rum om det var så stökigt.

Jag lade mig i alla fall tillrätta på deras säng. Det är den i särklass skönaste i huset. Jag låg där tills kvällen kom. Alldeles för mig själv. I lugn och ro. Det var väldigt skönt.

Dörren öppnades och Lars kom in. Med sig hade han ytterligare en påse. Den här såg jag var full med inslagningspapper. Som det de använt till paketen när Lovisa fyllde år.

• Hej, Mjau. Ska du hjälpa mig att slå in julklappar? sa Lars.

Julklappar? Vad är det för något, tänkte jag och blev nyfiken.

Lars började lägga upp rullarna med inslagningspapper på sängen. Till dem lade han tejp, en sax och rullar av något som jag inte visste vad det var. Sen skred han till verket. Ur en påse tog han upp en låda med en bild av en docka på. Sen slog han in den i papper och tejpade ihop. Det såg ut precis som en födelsedagspresent. Fast det var tomtar istället för stjärnor på pappret. Jag började fundera på om det kanske var så att Lars hade sagt fel. Att det inte var julklappar utan födelsedagspresenter till Ulrika? Det kanske var hennes tur att fylla år nu?

Jag såg mig om i rummet. Om allt i påsarna var till Ulrika så skulle hon bli väldigt glad. För det var otroligt många påsar.

Lars satte på en lapp på paketet och skrev. God Jul Lovisa stod det på lappen. Så det var alltså inte till Ulrika alltihop? Jag förstod ingenting.

• De kommer att bli så glada imorgon. När tomten kommer. Då ska de få alla sina paket, sa Lars.

Det gjorde mig bara ännu mer förvirrad. Vem sjutton är tomten och varför kommer han hit?

Jag jamade lite i hopp om att Lars skulle förstå hur förvirrad jag var, men det hjälpte inte. Han berättade inget mer.

Jag fortsatte dock att läsa på lapparna och det visade sig att det fanns presenter till alla utom Lars. Jag tyckte lite synd om honom. Tänk att alla skulle få paket imorgon utom han.

Kära dagbok,

idag kom Lars hem med en gran. Jag förstod inte alls varför.

Han bar ner den i källaren och satte den i något som han kallade foten. Sen började familjen att hänga lampor, girlanger och en massa glittriga kulor i den. De kallade den för julgran.

Jag gjorde inte så mycket annat än att lägga mig tillrätta i soffan där nere och se på när de höll på med granen. Den blev riktigt fin.

När de var klara gick de alla upp för att äta middag, men jag stannade kvar där nere och såg på granen. Ljusen som de hade hängt i den bytte hela tiden färg så den var väldigt färgglad.

När jag tittade närmare så såg jag på en kula som var nästan högst upp i granen. Den såg ut som om den var på väg att trilla ner.

Familjen har ju alltid varit snälla mot mig så nu tänkte jag att jag skulle vara snäll tillbaka. Jag reste mig upp ur soffan och gick fram till granen. Med ett snabbt skutt hoppade jag upp på en av de lägsta grenarna. Jag tänkte att jag skulle ta mig hela vägen upp till kulan och putta in den så att den inte trillade ner.

Jag började klättra och det var väldigt svårt. Jag var tvungen att hålla mig fast samtidigt som jag försökte att undvika alla dekorationer. Det gick sådär. Utan att jag menade det så trillade några kulor ner i golvet och gick sönder.

När jag precis kommit fram till kulan så hände något som jag verkligen inte hade räknat med. Plötsligt tippade hela grannen ner på sidan och föll i golvet.

Jag slog mig inte, men alla kulor gick sönder. Det blev ett högt brak också så hela familjen kom rusande. När de såg vad som hade hänt blev de arga. Josefin skällde och barnen grät. Lars gick så långt att han lyfte upp mig och bar mig hela vägen till ytterdörren. Sen slängde han ut mig! I två timmar tvingades jag sitta där i kylan innan de släppte in mig igen. Allt bara för att jag försökte hjälpa till. Jag är ledsen att det gick som det gick och önskar att det fanns ett sätt för mig att låta familjen veta att det inte var med mening.

Kära dagbok,

idag lyckades jag återigen smita in på badrummet. Jag tackade min lyckliga stjärna och lade mig tillrätta framför duschen. Det var varm och skönt där. Lovisa sa en gång att det beror på något som hon kallar golvvärme. Ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte om varför det är varmt. Bara att det är det.

Jag skulle precis till att somna när jag såg något. Eller något och något. Jag såg toalettpappret. Jag hade sett det förut. Det bara satt där i hållaren med en liten bit som hängde ner. Jag tänkte att jag kanske, bara kanske skulle gå fram och slå till det lite. Inte mycket alls utan bara så att det skulle börja gunga.

Jag reste mig upp igen och gick fram till rullen. Sen slog jag till den med tassen. Pappret började mycket riktigt att gunga, men det slutade snart. Så jag slog till det igen. Snutten som hängde ner blev lite längre och jag slog igen.

Det var roligt. Så roligt att jag fortsatte med det till en hel del av pappret låg på golvet. Då kom jag på tanken att det nog kanske skulle bli ännu roligare och jag bet lite i det. Så det gjorde jag. Det var roligare.

Jag fortsatte att bita, riva och slå på toalettpappret ända tills jag hörde Josefin skrika.

• Nej, Mjau, nej!

Då stannade jag upp och såg på henne. Sen såg jag på pappret. Det hängde nu i tunna strimlor och överallt på golvet låg små tussar. Det fanns i ärlighetens namn inte mycket kvar av rullen alls.

• Så här få du inte göra Mjau. Titta så här ser ut, sa Josefin.

Sen lyfte hon upp mig och bar ut mig från badrummet. Hon var väldigt arg, men det gjorde mig inte så mycket. Jag hade haft väldigt roligt.

Kära dagbok,

idag lyckades jag återigen smita in på badrummet. Jag tackade min lyckliga stjärna och lade mig tillrätta framför duschen. Det var varm och skönt där. Lovisa sa en gång att det beror på något som hon kallar golvvärme. Ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte om varför det är varmt. Bara att det är det.

Jag skulle precis till att somna när jag såg något. Eller något och något. Jag såg toalettpappret. Jag hade sett det förut. Det bara satt där i hållaren med en liten bit som hängde ner. Jag tänkte att jag kanske, bara kanske skulle gå fram och slå till det lite. Inte mycket alls utan bara så att det skulle börja gunga.

Jag reste mig upp igen och gick fram till rullen. Sen slog jag till den med tassen. Pappret började mycket riktigt att gunga, men det slutade snart. Så jag slog till det igen. Snutten som hängde ner blev lite längre och jag slog igen.

Det var roligt. Så roligt att jag fortsatte med det till en hel del av pappret låg på golvet. Då kom jag på tanken att det nog kanske skulle bli ännu roligare och jag bet lite i det. Så det gjorde jag. Det var roligare.

Jag fortsatte att bita, riva och slå på toalettpappret ända tills jag hörde Josefin skrika.

• Nej, Mjau, nej!

Då stannade jag upp och såg på henne. Sen såg jag på pappret. Det hängde nu i tunna strimlor och överallt på golvet låg små tussar. Det fanns i ärlighetens namn inte mycket kvar av rullen alls.

• Så här få du inte göra Mjau. Titta så här ser ut, sa Josefin.

Sen lyfte hon upp mig och bar ut mig från badrummet. Hon var väldigt arg, men det gjorde mig inte så mycket. Jag hade haft väldigt roligt.

Kära dagbok,

idag säger Lovisa att jag är en hjälte. Det var nämligen så att Ulrika, Josefin och Lars hade åkt till affären en sväng, men Lovisa och jag var hemma. Det var första gången som Lovisa fick vara hemma själv. Du skulle ha sett henne! Hon var så glad och kände sig så stor.

Jag beslutade mig för att lägga mig på soffan och på så sätt hålla mig ur vägen. Jag ville inte att hon skulle känna det som om jag vaktade henne. Fast det gjorde jag så klart. Jag hade koll på vartenda steg hon tog.

Hon satt inne på sitt rum när jag hörde en stor smäll följt av ett skrik. Jag for direkt upp från soffan och rusade in på hennes rum. På golvet överallt låg böcker utspridda. Den hylla som Lars satt upp på väggen. Den som böckerna stått på. Den låg också på golvet. Framför den satt Lovisa och hon grät.

Jag gick genast fram till henne. Jag slickade henne på kinden och strök mig mot hennes arm.

• Den bara trillade ner Mjau. Bara så där. En bok landade på min fot och nu gör den ont, sa hon.

Jag tittade ner på hennes fötter. Ett av dem hade ett rött märke. Det måste vara där som boken slog i.

Jag gick fram till hennes fot och började slicka på den. Jag hade sett Josefin pussa på barnen förut när de haft ont någonstans. Så jag tänkte att det kanske skulle hjälpa.

• Jag vill ha mamma och pappa, sa Lovisa.

Tårarna rann på hennes kinder och hon lade sig ner på golvet. Rullade ihop sig till en liten boll.

Jag gick genast och lade mig mot hennes bröstkorg. Tryckte mig så nära mot henne som jag bara kunde.

Lovisa fortsatta att gråta samtidigt som hon strök mig över ryggen. Jag gjorde inget särskilt. Jag bara låg där och försökte trösta henne.

Efter en stund slutade hon att gråta. Jag tittade upp på hennes ansikte och hon såg nästan glad ut.

• Tack Mjau. Du har fått mig att må mycket bättre! Kom så ska jag ge dig lite godis, sa hon.

Några minuter senare kom resten av familjen hem. Då berättade Lovisa vad som hade hänt. Det var då hon kallade mig för sin lilla hjälte.

Kära dagbok,

idag var jag ute hela förmiddagen. När jag kom in var allt konstigt. Hela huset var fullt av en lukt som jag inte kände igen. Det var varmt också. Väldigt varmt.

Jag upptäckte att lukten verkade komma från köket så jag gick in där. Vad jag såg var kaos. Hela bordet var fullt av formar i metall, kavlar, mjöl och några bruna klumpar. På diskbänken fanns mer disk än vad som blir när Lars bakar bröd.

Hela familjen satt samlade runt bordet och lekte med de bruna klumparna.

• Hej Mjau! Vi bakar pepparkakor, sa Ulrika.

Det svarade ju på min tysta fråga om vad som pågick, men det skapade en ny. Vad är pepparkakor för något?

En klocka plingade och Lars reste sig genast upp från stolen. Han gick fram till ugnen och på vägen tog han upp en grytvante från köksön. Jag hade sett honom använda dem innan. När han bakade bröd eller lagade mat i ugnen.

Lars öppnade ugnen och lyfte ut en plåt. Den ställde han ner på köksön.

• Är plåten på bordet full? frågade han.

• Nej, inte riktigt, sa Lovisa.

Lars stängde ugnen igen utan att lyfta in något i den. Sen satte han sig vid bordet igen.

Jag hoppade upp på köksön för att titta närmare på plåten. Fast jag hann bara se skymten av några bruna kakor i olika former innan Josefin lyfte ner mig.

• Akta dig. Det där är varmt, sa hon.

Hon satte ner mig på golvet igen och det var inte utan att jag var lite irriterad. Jag tänkte ju inte röra kakorna. Bara titta på dem. De bränner man sig inte av!

Jag gav henne ett irriterat mjau och sen gick jag mot bordet. Just som jag kom fram till det började det plötsligt att snö över mig. Inomhus. Jag förstod ingenting först.

• Förlåt. Jag tappade den, sa Ulrika.

• Det gör inget. Det är bara mjöl. Vi dammsuger sen, sa Josefin.

Mjöl. Ja, det förklarade ju saken tänkte jag. Jag hoppade upp på kökssoffan bredvid Lovisa. Hon gav mig en blick och började sen skratta.

• Mamma, du får nog dammsuga Mjau också för hon är dränkt i mjöl, sa hon.

• Oj, då. Ja, dammsuga henne kan vi ju inte göra. Jag får försöka borsta av henne. Räcker inte det får jag duscha henne sen.

Josefin reste sig upp och försökte ta tag i mig, men jag var smartare. Jag visste vad dusch betydde och det tänkte jag inte finna mig i. Så jag hoppade upp på bordet. Snabbt som attan sprang jag över det till andra sidan. Just som jag skulle hoppa ner hörde jag Lars.

• Ja, nu har jag kattspår i pepparkakorna.

Fast det brydde jag mig inte om. Jag flydde ut i hallen. Där stannade jag och såg mig omkring. Vart skulle jag ta vägen? Jag såg Josefin närma sig och noterade då en annan sak också. Jag lämnade spår efter mig. Vita spår av mjöl gick från mig och vidare in i köket. Jag var körd. Vart jag än gömde mig skulle hon bara kunna följa spåren.

Jag satte mig ner och skakade igenom pälsen så gott det gick. Jag var tvungen att bli av med lite av det här mjölet. Det yrde omkring mig och Josefin, som precis böjt sig över mig, hostade.

Det var nu mjöl i hela hallen också, men inte så mycket på mig. Jag såg hoppfullt på Josefin. Skulle jag slippa duscha nu?

Hon skrattade lite.

• Okej, jag tar itu med dig ikväll sen. Då blir det en liten dusch, men just nu måste jag dammsuga. Annars har vi snart det här i hela huset.

Jag gick och gömde mig under Ulrikas säng. Det hjälpte inte. En stund senare drog Josefin fram mig därifrån och hon duschade. Fast det gjorde väl egentligen inte så mycket. Jag fick mysa med henne extra mycket efteråt. Så det kanske gick an. Men säg inte till någon att jag sa det!

Jag har åter igen råkat åka till jobbet utan att uppdatera sagokalendern. Ni kommer tyvärr att få vänta på den idag och det ber jag om ursäkt för!