Efter det konstiga mötet bestämmer sig Görel för att de inte längre ska gå till henne och äta godis. Hon känner ett behov av att prata med Åke och Agnes om det här. Hon tycker att det låter så konstigt. Att buskarna är sålda.

De går bort till baksidan av huset. Där, under takpannorna, finns det bo som Görel en gång i tiden hjälpte Åke och Agnes att bygga. Kråkduvorna flyger snabbt upp, men Görel själv får klättra. Det gör henne inget. Hon har gjort det en miljon gånger innan och kan enkelt göra det igen.

När Görel väl kommer upp har kråkduvorna redan gått in och smitit in på sitt rum. Lika bra det. Nu är det de vuxna som måste prata. Det är inte alltid enkelt om barn finns i närheten.

• Har allt gått bra? frågar Åke.

Görel rycker på axlarna.

• Det vet vi när jag träffar henne nästa gång.

Hon slänger sig ner i soffan. Låter sig sjunka ner bland kuddarna. Hoppas nästan på att aldrig behöva gör något annat än att fortsätta sjunka ner i kuddarna.

• Jag behöver prata med er, säger Görel efter en stund.

Agnes och Åke, som var mitt uppe i att fixa maten, ser upp.

• Har det hänt något? frågar Agnes.

I vanliga fall har Agnes fel. Om allt och i allt. Den här gången har hon rätt. Görel nickar åt dem.

• Buskarna är sålda, säger hon.

• Vilka buskar?

Agnes får tillbaka sitt vanliga, välkända uttryck av förvirring i ansiktet. Åke går fram och sätter sig bredvid Görel.

• Jag visste inte att de var till salu. Jag 'är ledsen Görel. Jag vet att du såg fram emot att leka med ungarna i dem.

Åke lägger en tröstande vinge på Görels axel.

• Det är tydligen en igelkott som har köpt dem. Han heter Sigmund och flyttade in precis nyss.

Görel pillar lite med sina små fingrar. Vet inte riktigt hur hon ska uttrycka det hon tänker. Hur hon ska få fram den där gnagande känslan av att något inte stämmer. Efter ett tag gör hon ett försök ändå.

• Det, ja, jag vet inte, men det känns inte rätt, säger hon.

• Vad menar du? frågar Åke.

Görel ser från honom till Agnes och tillbaka igen.

• Ja, men det borde väl ha funnits en skylt? Om att de är till salu?

Agnes rycker på axlarna.

• De kanske glömde den, säger hon.

Görel är snabb med att svara.

• Ja, men då återstår ju ändå vem som har sålt dem eller hur? Det var människorna som satte dit dem. Inte ett djur. Så vem har tagit sig rätten att äga och sälja dem? Borde de inte tillhöra alla när det är människorna som ligger bakom?

Agnes rycker på axlarna. Hon har glömt vad de pratar om. Åke däremot ser fundersam ut innan han nickar.

• Du har rätt, säger han.

Görel känner sig starkare nu när hon har fått ur sig lite av det som hon vill. Stark nog att fortsätta med nästa sak som hon tänker på.

• Jag tror att han ljuger. Sigmund alltså.

Åke, som nu har släppt Görels axel, lutar sig tillbaka i soffan.

• Och vad kan vi göra i så fall? Hur kan vi bevisa det?

Görel sätter sig rak i ryggen. Lägger upp svansen under rumpan. På så sätt sitter hon inte så djupt i kuddarna. Då ser hon Åke och Agnes bättre.

• Genom att undersöka saken så klart! Jag tänker att du Åke ska gå till honom. Fika med honom och ställ en massa frågor. Be att få veta vem som ägt buskarna innan och hur mycket Sigmund har betalat för dem. När han inte kan svara så har vi honom fast!

Åke gillar idén. Den är briljant i all sin enkelhet. Det är dessutom ett enkelt uppdrag för honom eftersom Åke är väldigt bra på att se om någon ljuger. De bestämmer att Åke ska flyga dit redan nästa dag. Han kan ta med sig en fröpaj. Genomför han uppdraget på eftermiddagen är det nämligen inga problem för Åke att hinna baka den innan. I hemlighet tänker han att han ska baka den super stor. Sen tar han med sig bara en liten bit. Resten får vara kvar hemma och bli efterrätt på kvällen sen.

I rummet bredvid sitter kråkduvorna i varsin säng. De har varit tysta ett bra tag nu. Inte för att de lyssnar på de vuxna, för dem kan de inte höra, utan för att de tänker. Det är till slut Eskil som bryter tystnaden.

• Vad ska vi göra? Vi kan inte låta honom bo kvar där!

Vidar öppnar näbben som om han ska säga något, men stänger den genast igen. Mira och Mara är fortsatt tysta.

• Är det inte någon som har en idé?

Eskil ser bedjande på sina syskon. Hela situationen är en katastrof. Alla deras planer för de där buskarna går i stöpet. Alla övernattningar och alla lekar bli inställda innan de ens är klara med att planera dem.

• Jag funderar på en idé, erkänner Mara.

De andra tittar genast på henne. Är tysta och väntar på fortsättningen. Mara harklar sig.

• Vi kan inte tvinga honom att flytta, men vad händer om han gör det ändå?

• Jag förstår inte, erkänner Mira.

Mara sätter sig lite rakare i ryggen.

• Vad skulle hända om han inte trivs och därför flyttar igen? frågar hon.

• Ja, då skulle vi få buskarna tillbaka, men det lär ju knappast ske. De buskarna är antagligen det bästa boet i hela världen, säger Vidar.

Mara skakar på huvudet. Som om hon inte riktigt tror sina öron.

• Förstår ni verkligen inte? frågar hon.

• Vad ska vi förstå?

Eskil lägger vingarna i kors. Han börjar bli riktigt irriterad på att Mara är så kryptisk.

• Ja, men vi ska så klart se till att han inte trivs. Bråka med honom och ställa till problem tills han flyttar, säger Mara.

Eskil sänker genast vingarna igen. Sakta nickar han.

• Har jag sagt att du är den smartaste kråkduvan i hela vida världen? frågar han.

Mara skrattar.

• Som om det är särskilt svårt när vi fyra är de enda som finns.

Kråkduvorna ler mot varandra. Mara öppnar munnen för att säga något mer, men blir avbruten av ett rop från köket/tv-rummet.

• Maten är klar!

Snabbt sätter de fyra syskonen ihop sina huvuden.

• Vi kan såklart inte göra något nu, men så fort vi har ätit samlas vi här och börjar planera, förkunnar Mara.

2013 när jag var inlagd skrev jag en sagokalender om djuren som bor på gården utanför avdelningen. Det är inte mer än rätt att jag skriver en fortsättning nu. Eftersom sagokalendern för i år har varit klar sen i januari så kommer jag att lägga upp denna allt eftersom jag skriver den istället för i december.

Det är en fin höstdag när vi träffar våra vänner igen. Jag vet inte om du kommer ihåg alla så jag presenterar dem lite kort.

Vi har busiga ekorren Görel. Hon brukade vara ganska elak eftersom hon hallucinerade. Den hallucinationen tvingade Görel att göra elaka saker. Nu har hon inte dem längre så nu är hon mycket snällare även om hon ger ett och annat bus ibland.

Görel är bästa vän med kråkan Åke. Åke var länge säker på att han var en duva. Det berodde på att han adopterades av duvor som ägg. Något som han såklart inte minns och som hans adoptivföräldrar inte berättade för honom.

Nu vet han att han är en kråka eftersom hans mamma kom och berättade det. Det gjorde hon efter att Åke redan hade gift sig med duvan Agnes.

Agnes är inte det smartaste duvan i världen, men det gör inget. Hon älskar Åke precis som den han är och kommer alltid att göra det. Hon är uppe på detta snällast i hela världen.

Tillsammans har Åke och Agnes nu fyra barn. 2 pojkar och 2 flickor. Flickorna låg i samma ägg och är därför tvillingar. Kråkduvorna heter Eskil, Vidar, Mira och Mara. Sist vi träffade dem var de ganska små och busigast i världen. De hittade ofta på rackartyg med tant Görel.

Det gör det fortfarande och det är anledningen till att de är ute med Görel när den här nya sagan börjar.

Det är sent på kvällen och mörkt. Mörkret behövs eftersom de håller på att återuppta en av Görels favorit bus.

Hela dagen har de samlat ihop massor och åter massor med kottar. I skydd av mörkret håller de nu på att med kottarna skriva stora bokstäver över parkeringen utanför sjukhuset.

De bor nämligen utanför sjukhuset i träden på gräsplanen bortom parkeringen. Just det här sjukhuset tar hand om människor som är sjuka i själen med undantag av en gång. Då var det en kraftig storm ute så sjukhuset tog även hand om våra vänner. Det var en av patienterna där, Therese, som ordnade det.

Hon är inte patient hela tiden, men ibland kommer hon dit och stannar ett tag. Under hennes inläggningen på sjukhuset har hon och Görel blivit vänner. Therese är faktiskt den enda patient som Görel har blivit vän med. I vanliga fall brukar nämligen Görel mest retas med patienterna. Faktum är att Therese och Görel lärde känna varandra genom att Görel kastade nötter i huvudet på Therese.

Mitt på dagen idag såg Görel att Therese kom till igen. Hon såg inte ut att må bra och det är anledningen till att Görel och kråkduvorna håller på nu. De ska muntra upp henne.

Innan när Görel har skrivit på parkeringen med kottar eller nötter har hon skrivit ord i stil med galning och virrpanna. Den här gången är meddelandet mycket längre. Det är därför som de har så otroligt många kottar. De kommer att behöva allihop.

Mira har precis lagt dit den sista kotten. Nu står det: Hej, Therese! Välkommen! över hela parkeringen.

• Ska vi gå hem till mig och äta godis? Förstöra er aptit innan middagen? Jag säger inget till Åke och Agnes om inte ni gör det, säger Görel.

Mira, Mara, Eskil och Vidar skiner genast upp.

• Ja! säger de i kör.

De börjar att gå mot trädet där Görel bor, men Vidar stannar nästan genast igen.

• Vem är det där? Eller snarare vad är det där? frågar han.

Görel, som haft ryggen mot kråkduvorna, vänder sin om. Med vingen pekar Vidar på en igelkott. Den kommer strosande längs med människornas cykelbana med en stor väska på ryggen.

• Det är en igelkott, men jag vet inte vem, säger Görel.

• Vad gör den här? frågar Mira.

Görel rycker på axlarna.

• Då får vi väl fråga!

Eskil lyfter från marken, flyger bort och landar precis framför igelkotten. De andra kråkduvorna följer hans exempel. Till och med Görel tar sig bort till igelkotten, även om hon gör det genom att springa istället för att flyga.

Igelkotten, som nu mer eller mindre är omringad, stannar tvärt. Den öppnar munnen för att säga något, men Eskil hinner före.

• Vem är du?

Igelkotten svarar inte direkt utan ger var och en av dem en lång, undersökande blick först.

• Jag är Sigmund Igelkott och vilka är nu? säger han sen.

• Jag är Eskil. Det här är Vidar, Mira, Mara och Görel.

Eskil pekar på dem i tur och ordning när han svarar. Direkt på det kommer nästa fråga.

• Vad gör du här?

Det är inte annat än att Sigmund faktiskt ser lite förolämpad ut. Som om de redan borde veta.

• Jag är såklart er nya granne. Jag har köpt buskarna där.

Sigmund pekar bakom de fem vännerna som vänder sig om och tittar.

Det visar sig att Sigmund pekar på de nya buskarna. De som människorna planterade så sent som förra veckan. De som kråkduvorna hade tänkt bygga om till lekstuga. Görel, som vet om planerna, är den som först hinner protestera.

• Det går inte alls, säger hon.

Sigmund ser genast förvånad ut.

• Vadå inte går? Jag betalade kontant och i förskott. Buskarna med sina sju rum är mina.

Görel skakar på huvudet.

• Det finns planer för de buskarna. De har aldrig varit till salu.

Sigmund ger sig nu till med att skratta.

• Skulle jag ha köpt något som inte är till salu? Ni fem är ju inte riktigt kloka.

Sigmund tränger sig förbi dem. Han låter hela tiden huvudet gå från sida till sida för att ta in omgivningarna. Med en belåten suck smiter han sen in i buskarna, men han är inte borta länge. Efter bara några sekunder sticker han ut huvudet igen.

• Vet ni förresten hur jag får tag på vaktmästaren? Vi kan helt enkelt inte ha alla dessa kottar liggande här.

Kråkduvorna är så förvånade och chockade över att på detta sätt bli av med sin koja att de inte kommer sig för att svara. Därför blir det Görel som gör det.

• Vaktmästaren är en människa så den kan du inte prata med.

Utan ett ord till försvinner genast Sigmunds huvud in bland buskarna igen.

Idag har barnen och jag gjort något som vi inte gjort på LÄNGE! Manikyr dag! Var och en har fått göra sina egna naglar vilket är premiär för Rebecka. I vanliga fall gör jag hennes.

Att det blev så här var för att vi först skulle ha spa dag. När vi sen började planera upp den så visade det sig att det enda som alla av oss egentligen ville göra var att fixa naglarna. Alltså blev spa dag en manikyr dag! Och lika glada för det är vi!

Rebecka gjorde två försök. Först gjorde hon en manikyr med prickar på. Den blev hon inte nöjd med och tog bort innan jag hann ta ett kort. Efter det gjorde hon en två färgad istället och DEN fick jag ta kort på:

En helt fantastisk manikyr på en helt fantastisk tjej!!!

När hon såg att hennes syster använde glitter beslutade hon sig för att göra en sista ändring på sina naglar:

Så klart de ska glittra!!

Mathilda kom direkt på att hon ville stämpla sina naglar. Det är en metod som jag själv aldrig har lyckats med så jag önskade henne lycka till. Det blev många försök och mycket frustration. Precis som för mig var problemet att mönstret inte fylldes som det skulle med lack och därmed inte följde med stämpeldynan.

Mathilda är dock envis som synden och bara fortsatte att försöka och försöka och försöka igen.

Efter en lång stund erkände hon sig dock besegrad. Spämplingen fick gå åt sidan för den här snygga manikyren:

Mathilda avslutar det hela med kommentaren: Mycket slit, men SÅÅÅ värt det!

På mig själv gjorde jag en väldigt enkel manikyr. Mest för att det var länge sen jag gjorde naglarna och jag litar inte riktigt på min förmåga att göra något svårare. Precis som med Rebeckas första blev det prickar: