Okej, det är ett nytt år. I vanlig ordning håller människor på att lova en massa saker som de inte kommer att hålla. Jag tänker inte göra det i år. Inget nyårslöfte, men förhoppningar inför det nya året. När det kommer till skrivandet är det enkelt. Jag vill fortsätta att röra mig framåt. Det betyder att skriva färdigt (och i år även redigera) sagokalendern (jag har redan fyra dagar klara). Det betyder också att skriva klart projektet Mardrömmen även kallat min bok nummer tre. När det är klart är planen att börja redigira SAMTLIGA böcker som jag har skrivit. I vilken ordning har jag inte bestämt än eftersom detta med största sannolikhet kommer först i december någon gång, eller först nästa år. Jag är klar med att sätta en massa deadlines som jag ändå inte kan hålla. Det blir klart när det blir klart. Så länge jag rör mig framåt är det inte viktigt vilket datum jag är klar med vad.

Så sätt skulle jag kunna ge massor med nyårslöften på vad jag skulle vilja göra i år. Jag menar det skulle vara kul att vara klar med redigeringen på samtliga böcker vid årskiftet för att inte tala om att dessutom göra manikyrer varje vecka och lägga upp. Sen skulle jag inte säga nej till att gå ner i vikt och träna mer. Allt det där skulle kunna bli en massa löften, men det är inte realistiskt. Jag kan inte göra allt på ett år. Därför är målet bara att röra mig framåt, i vilken hastighet det än må vara och inte ens det är ett löfte. För det kan komma saker emellan. Saker som gör att jag för en stund står still eller till och med går bakåt. Framtiden får utvisa det och jag ska göra mitt bästa för att ta saker som de kommer. Inte hänga upp mig så mycket på detaljer.

Jag är ingen sierska och kan inte se vad som kommer att hända under 2016, men jag hoppas på att det ska bli ett bättre år än 2015!

Och på tal om saker som kommer att hända under 2016 så kommer Mathilda och jag att vara med i en bok. En antologi som jag inte tror är döpt än. Den kommer att komma ut på vårkanten och jag kommer be om att i förväg få veta hur många som vill ha ett ex. Detta eftersom jag kommer att få köpa det antal som jag ska ha för att sedan sälja vidare till de som nu kan tänkas vilja ha. Jag kommer inte att köpa in något stort laget utan precis det antal som kommer att gå åt (plus ett ex att ha i min egen bokhylla).

Nu tänker jag packa ihop datorn för kvällen och (efter att jag satt i nya örhängen eftersom jag visst tappat pluppen i två) läsa lite. Det är nämligen något som jag inte gjort än idag. På läselistan står en artikel om Einsteins relativitetsteori följt av den roman som jag förnärvarande jobbar med.

En del, men inte alla, vet att jag har stora problem med mardrömmar. De kommer så gott som varje natt. Många vet också att jag går i dbt-behandling på Valnötsträdet. Denna vecka fick vi i gruppen i uppgift att gå emot känslan och göra något som är bra för oss, bland annat. Så jag tänkte att jag skulle experimentera.

Jag har alltid ett block och en penna bredvid sängen. Detta ifall att jag på natten skulle få någon idé som är värd att skriva ner. Kanske någon lösning på ett problem i boken eller en idé på en helt ny berättelse. Den här veckan har jag använt det blocket till mina mardrömmar. Så fort jag har vaknat av dem har jag satt mig upp och skrivit ner dem. Jag har nämligen gjort det till mitt mission att göra något av dem. Det går förvånandsvärt lätt.

Efter några nätter har jag börjat se ett mönster i drömmarna. Ett mönster som har skapat en helt ny idé. Mina mardrömmar går att kombinera på ett sätt att det blir en skräck bok! Med en karaktär som går igenom allt om min idé på hur jag ska binda ihop det hela så kan det bli en bok.

Jag tänker inte skriva ut hela idén här. Jag är väldigt resarvativ på det sättet. Vad den handlar om får ni veta när den är klar. Vad jag däremot har gjort är att jag har pratat med min man om den och även han tycker att den kan bli något.

I dess nuvarande form finns det många luckor. Jag har början, en scen i mitten och ev ett slut (jag velar som vanligt på det). Så mycket mer är det inte, men det finns ett viktigt men här. Det jag har utger en stomme som jag kan arbeta vidare på! Jag tänker några fler nätter med mardrömmar och lite brain stormning så ska jag nog ha scener nog för ett helt manus sen. Det är i alla fall värt att försöka!

Sen har detta nya arbetsätt resulterat i en annan sak som jag faktiskt inte hade räknat med. Jag tänkte att det ska hjälpa mig att bearbeta drömmarna och få något vettigt av dem. Det projektet har gett mig är en lugnare natt och bättre sömn. Istället för att lika i minst en halvtimme med hög puls efter en mardröm innan jag kan lugna ner mig och somna om så lugnar jag mig på några minuter. Då går nämligen rädslan över i förtjusning över att jag har ytterliggare en del till boken! Det i sin tur betyder att jag somnar om ganska snabbt efter att jag har skrivit klart. DET trodde jag inte!

Den enda fråga som egentligen återstår nu är när jag ska skriva denna bok i en för mig ny genre. Jag måste skriva klart första utkastet på den som jag håller på med först. Det vet jag. Annars blir den bara liggande, jag tappar närvaron till den och den blir aldrig klar. Det som jag frågar mig är om jag sen kan bolla att skriva på denna min förhoppningsvis tredje bok med årets sagokalender. Alternativet är att skriva sagokalendern först och boken sen, men jag vet inte om jag har tålamod att vänta tills dess. Det kliar i fingrarna på mig att få börja!

Vi får se. En sak i taget. Jag ska skriva klart min andra bok och jag ska hoppas på fler mardrömmar så att jag får ett helt skelett. Det är nu. Vad som kommer sen kommer sen.

Okej, det har gått en månad nu. 15 min om dagen i en månad och sen utvärdera sa jag.

Det har gått både bra och dåligt. Dåligt på det sättet att jag inte har skrivit 15 min varje dag i en månad. Det målet har jag missat med ett par dagar. Fast det bra uppväger det med hästlängder (som ibland kan vara väldigt avgörande).

Jag har hittat glädjen för skrivandet igen. Jag skriver för att jag vill skriva och jag tänkar på mitt projekt även när jag inte skriver igen. Jag planerar och funderar för att sen kolla fakta innan jag sätter det i verket. Detta leder till att jag, de dagar som jag skriver, ofta skriver mer än 15 min.

15 min koncentrerat skrivande är ungefär en sida. Plus, minus något stycken beroende på hur mycket dialog det är i texten och hur mycket jag behövt stanna och tänka efter. De dagar som jag skriver springer det ofta iväg på 2-3 ibland 4 sidor. Det betyder att jag lägger mellan 15 och 60 min på skrivandet de dagar som jag skriver. Oftast skriver jag i alla fall fem dagar i veckan. Det gör att jag tror att jag totalt faktiskt lägger mer än den 1 h och 45 min som det blir med 15 min om dagen.

Samtidigt känner jag att det inte spelar så stor roll. Hur mycket tid jag lägger är inte det viktiga här. Det viktiga är att jag har lyckats släppa på prestationsångesten och skriva med glädje igen! Vissa dagar tänker jag till och med tanken att den här boken kan bli riktigt bra och DET om något är ett stort steg!

Framåt tänker jag att jag ska fortstätta att försöka skriva varje dag, även om fem av sju dagar är klart godkännt. En sida varje gång är lagom och om andan faller på så skriver jag mer. 

Jag räknade vid något tillfälle ut att om jag skriver en sida om dagen, i snitt sju i veckan, så är första utkastet på boken klar till jul. Jag tänker därför sätta målet att ha det klart till påsk. Bara för att jag inte ska känna mig pressad och stressad.

När första utkastet är klart redigerar jag Prinsessans resa en vända till. På så sätt får det nuvarande manuset vila innan första redigeringen av den tar vid.

Det känns som om det här kan bli bra. Som om det faktiskt finns ett hopp igen. Jag klarar det här! Jag kan fortfarande nå mitt mål. Jag behöver bara lära mig lite mer först. Ett bra sätt att göra det på är att skriva.

En del kan inte skriva utan musik. En del vill ha helt tyst och ytterliggare andra vill ha ett bakgrundssorl från exempelvis familjen eller besökare på ett kafé. Det är väldigt olika. Finns säkert lika många versioner på hur man vill ha det som det finns folk som skriver. Sen är det klart. Det finns de som mig också. Ibland måste jag ha musik. Sällan måste det vara helt tyst. Ofta har jag både musik och familjens bakgrundssorl. Vid några tillfällen sitter jag utan musik, men med bakgrundssorl från kafé gäster (när jag glömt hörlurarna :P ). Det är lite olika för varje gång som jag skriver.

En sak som dock aldrig ändras är att det inte får ändras. Jag kan inte börja skriva med musik och sen stänga av den så det blir tyst. Är det tyst när jag börjar så måste det vara tyst tills jag skrivit klart. Sitter jag ute och skriver för hand med musik i öronen och batteriet dör i mobilen, ja men då slutar jag att skriva. För det går inte. Det får inte ändras under tiden som jag sitter. Då blir jag störd och all min rytm förvinner. Jag får väldigt svårt att fortsätta skriva och lägger i 99,9% av fallen då helt enkelt ner och gör något annat.

Oftast har jag nog dock musik när jag skriver. Det varierar dock vilken musik. Nedan är spellistan som gällde under dagens och gårdagens 15 minuter. Imorgon kanske det är en annan. Det finns dock vissa regler.

1. Jag måste stå ut med att lyssna på musiken, den måste vara bra.
2. Det får inte vara för stora variationer i musiken. Jag kan inte ha en smörig ballad och något rockigare i samma spellista. Då blir jag också störd och rytmen försvinner.
3. Skriver jag scener med extra starka känslor får det gärna vara musik som hos mig skapar de känslorna. Är det ångest som ska gestaltas, ja men dra igång lite Evanecens. Fast oftast räcker det med min Disney lista med 146 låtar från både gamla och nya filmer (den ska dock utökas nu med Frost). Där spelar det av någon anledning ingen roll att rytmen ändras. Jag kan låtarna och i vilken ordning de kommer. Så jag störs inte. Och de kan skapa känslor.

Sen finns det ju en sak som också alltid stämmer. Om jag kommer in i bubblan, den där underbara skrivbubblan där allt bara flyter på. Då spelar det ingen roll hur det låter runt omkring mig. För allt är tyst. Jag hör inget och är inte medveten om min omgivning. Jag skriver och är skrivandet.

Det är bara att inse fakta. Jag har hamnat i en av de väsrta skrivkramperna på länge. Jag skriver några ord sådär varannan vecka och det är allt. Jag kommer ingenstans med projektet. Det måste bli ändring på det. Tiden att sörja mitt misslyckande är över!

Planen i grovt är att skriva klart det första utkastet på det nuvarande projektet och sen ta tag i en ny korrektur av prinsessans resa. Sen vill jag ju gärna skriva lite noveller under tiden också. Planen i grovt får mig att känna mig överväldigad och tankar som jag kommer aldrig att klara det dyker upp. Så jag har delat upp planen i en mindre.

Jag ska skriva i 15 minuter om dagen. Det är den lilla planen. 15 minuter är ingen lång tid. Det kan jag hitta varje dag. Kanske inte på samma tid varje dag, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag skriver. Att jag får in det som en rutin igen. Som det var innan. För något år sedan började jag varje dag klockan fyra på morgonen. Antingen pluggade jag kreativt skrivande som jag läste då eller så skrev jag. Fyra till sex på morgonen var min kreativa tid för mig.

Riktigt så kan det inte bli nu. Det orkar jag inte, men 15 minuter någon gång varje dag klarar jag. Det är ett bra första steg för att komma ur skrivkrampen.

För att försäkra att jag verkligen skriver under de här minuterna så kommer internet att stängas av! Syrrans spotify får jag klara mig utan. Jag får klara mig på den musik jag har. Sen kommer inte en massa ändrande av musiken hela tiden att vara tillåten heller. Det är också prokastinering. Jag får välja en spellista och hålla mig till den de 15 minuter det tar innan äggklockan ringer.

Skrivandet ska ta plats igen! Bli en del av min vardag igen! 15 minuter om dagen i en månad och sen stanna upp för att utvärdera. Jag börjar imorgon så den 20/8 blir utvärderingen. 

NU TAR JAG TAG I DET HÄR! :D

Jag har, precis som jag tidigare nämnt, helt tappat självförtroendet när det kommer till skrivandet. Det har låst mig fullständigt. Jag försöker gång på gång att skriva på Drömmen om de dansande träden, men det blir bara några meningar här eller där. 

Det som hindrar mig är att jag vet att den boken så småningom ska skickas in till förlagen också. Jag vill att den ska bli perfekt och utgiven, men det går ju inte. Inte på första försöket. Allt haltar efter den första versionen som kräver mågna genomgångar innan den går att visa för någon. När den väl visas så ska den gås igenom baserat på denna någons antekningar och göras om igen. Det är en helvetes lång prosess och jag är bara i början av den.Ändå låser prestationsångesten mig.

Därför har jag beslutat för att skriva något helt annat. Något utan de kraven. Jag ska skriva en novell så att jag kan hitta tillbaka till glädjen i att skriva. Problemet med det har varit att hitta en idé som jag vill skriva om. Jag har funderat över detta i säkert två veckor nu utan att komma på något.

Inatt låg jag som vanligt vaken. Funderade egentligen inte över någonting utan hoppades bara på att få somna någon gång. När jag halvsov kom idén. Det ärsåntsom händer hela tiden. Halvsovande spottar jag ur mig idéer till böcker och noveller, men jag är aldrig tillräckligt vaken för att göra begripliga antekningar om dem. Därför stannar de oftast i sängen och är bortglömda på morgonen.

Inatt var jag tillräckligt vaken för att slita åt mig anteckningsblocket och pennan som alltid ligger vid sängen. Jag skrev uppe på detta helt begripliga anteckningar som gör det lätt att komma ihåg idén!

När jag låg där var jag övertygad om att jag hade tillräckligt för en hel novell. Nu på morgonen vet jag att idén handlar mer om en värld. Den saknar handling. Den är dock tillräckligt bra för att arbeta vidare med. Den kan bli en helt okej novell. Inte lysande. Det är inte det jag ska sattsa på nu. Den ska vara läsbar och medioker. För det är vad jag behöver öva på just nu. Att skriva mediokert så att jag kan släppa kraven på att skriva lysande, de kraven är inte rimmliga. Sen kanske jag kan hitta tillbaka till den glädjen jag hade i att skriva om min iller. Då kanske jag kan få klart det första utkasten på den där boken så att jag kan gå igenom Prinsessans resa på nytt. Jag tror i alla fall att jag fortfarande vill det. Även om jag börjar känna mig osäker. Vi får se hur det blir med det.

Just nu är planen att skriva för skrivbordslådan. Gå tillbaka några steg och hitta tillbaka till glädjen som jag vet att jag kan få ut av mitt skrivande. För jag saknar den glädjen och jag tänker inte ge mig fören jag har hittat den igen.

Jag skickade in manuset på Prinsessans resa till totalt 13 olika bokförlag. 10 av dem har nu svarat. 10 stycken nej och bara ett förlag har förklarat varför, fel genre för dem. De tre som är kvar är tre väldigt stora förlag. De kommer att ta tid på sig och sen kommer de att säga nej, standard nej. Något annat har jag svårt att se med tanke på de 10 svar jag redan har fått.

Prinsesssans resa kommer alltså inte att komma ut någon gång snart.

Jag lovade mig själv att inte hoppas på mer än en förklarande refusering. Ändå har jag hoppat till varje gång telefonen har ringt eller ett epost från ett förlag legat i inkorgen. Jag har hoppats på det där underbara svaret ja och på att äntligen få känna känslan av att uppnå en länge drömd dröm. Nu blir det inte så. Jag är ledsen och jag är besviken. Jag vet inte ens vad jag behöver jobba på i manuset för att få det gångbart i handeln. Jag vet inte vad som är fel på det.

Jag tänker tillåta mig själv att vara ledsen och besviken ett tag. Det finns ingen anledning till att låtsas att det här inte har påverkat mig. Att 13 nej inte känns som jävligt många nej och en total diss. Mitt självförtroende är krossat och just nu är jag osäker på om jag någonsin kommer att nå drömmen. Så känner jag och det får vara okej. Jag har ju anledning till det.

Vad jag inte har anledning till är att låta den känslan ta över fullständigt och ge upp. Jag är ingen författare och det jag skriver är inte gångbart i handeln, men det kan bli. Jag måste helt enkelt lära mig mer. Skriva mer och läsa mer. Det ska jag göra. När jag är klar med att vara ledsen och känna mig förkrossad. Inte idag, men någon dag.

Då ska jag skriva klart det första utkasten på det pågående projektet. Det som jag inte haft ork att röra på flera veckor. Sen ska jag låta det projektet få den vila som alltid är ett måste. Under den vilan ska jag ta upp Prinsessans resa igen. Jag ska läsa igenom den och se om jag själv kan hitta felet. Gör jag inte det måste jag spara pengar. Pengar att använda till en lektör som kan läsa igenom och hitta felet åt mig. Berätta om det för mig så att jag kan lära mig och skriva bättre. DET är något som kommer att ta tid. Jag är inte gjord av pengar. 

En annan dag ska jag ta tag i allt. Lära mig och gå vidare. Fortsätta jobba mot dörren. Idag gör jag inget av det. Idag gör jag en kopp te, sätter mig i soffan och tillåter mig att vara ledsen.

Ganska länge nu har Mathilda pratat om att hon också vill bli författare. Därför gjorde jag igår slag i saken och tog med henne till Skrivarnätverket Smålands möte. Där läser vi upp texter för varandra och gör skrivövningar.

Mathilda älskade det och är nu medlem i föreningen! Hon är även blivit ombed att skicka in ett bidrag till antologin som kommer ut nästa år. Så eventuellt blir det dubbel utgivning nästa år för familjen Sturebrand! Både Mathilda och jag tycker att det är jätte roligt!

Mycket här hemma den närmaste tiden kommer att handla om skrivandet. Vi har jag som försöker att färdigställa mitt andra manus och Mathilda som ska skriva sitt bidrag till antologin (mitt är redan inskickat). Jag älskar det! Det är underbart att ha någon hemma som har samma dröm som mig och jobbar mot samma mål. Jag ska, precis som jag gjort vad hon än drömt om, göra allt jag kan för att stötta och hjälpa henne. Skillnaden mot om hon velat bli något annat är att jag vet hur branchen fungerar och hur man arbetar med en text. Jag kan hjälpa henne på ett helt annat sätt än om hon till exempel drömt om att bygga sin egen bil.

Under tiden som det här har pågått har jag kommit 30 sidor in i manuset. Det är inte mycket, men det är helt klart en start.

Något som jag har märkt är att jag behöver skriva lite varje dag. Inte sidvis med text, men i alla fall något stycke. Annars tappar jag för mycket av texten och måste gå tillbaka och läsa hela tiden. Så det är mitt nya mål. Skriva lite på boken varje dag, även om det bara är några ord. För som sagt handlar det inte om att skriva den här boken snabbt. Mellan familjen, tiden på Valnötsträdet och min nya arbetsträning på Stadsmissionen så orkar jag helt enkelt inte göra som innan och skriva ett kapitel om dagen. Det är okej. Det är så det är nu och det har jag kommit att acceptera. Men något litet om dagen ska jag i alla fall skriva så det inte blir som nu. Nu har jag en iller som ska ställa en viktig fråga till en upp och ned vänd katt, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad han skulle fråga!