Nisse fortsätter att springa genom skogen. Han gör det så snabbt han kan, men märker nästan direkt hur svårt det är. Han blir anfådd och trött. Till slut trycker det så mycket i lungorna att han känner sig tvingad att stanna. Utan att tänka sig för lutar han sig med en hand mot ett träd.
Lågorna slår upp direkt och Nisse tar bort handen. Han tänker att han måste släcka elden på något sätt. Nisse ser sig omkring efter vatten, men så här långt in i skogen finns det inget. Det vet han ju egentligen. Nisse tar ett steg bort från stammen. Det skulle gå att släcka den genom kvävning, men med tanke på hur varm han är så kan det knappast vara en bra idé. Det skulle nog bara få det att brinna mer. Nisse kommer fram till att det bästa som han kan göra nog är att gå därifrån.
Han tar ytterliggare några steg bakåt, rakt in i ett nytt träd. Det börjar också brinna. Nisse tar snabbt två steg fram. Nu står han mitt emellan de två brinnande träden och han har tårar i ögonen. Magen är full av bly och han mår illa. Kanske var inte det här en så bra idé ändå. Han borde kanske ha lyssnat på Sarah?
- Nej, det hade blivit värre då. Jag hade gått emot någon vägg eller nått och bränt ner hela verkstaden, säger Nisse till sig själv.
Sen börjar han promenaden längre in i skogen. Han tänker att han ska gå hela vägen igenom den och till berget på andra sidan. På toppen av det berget ligger det alltid ett tjockt lager med snö. Där kan han inte sätta eld på något.
- Vad ska du äta? frågar Nisse.
Han skakar på huvudet och väljer att släppa tanken. Tänker han på det nu blir han bara ledsen över att svaret inte är så enkelt. Kanske finns det inte ens något svar. Han vill inte tänka på det nu. Nu gäller det istället att fortsätta gå så att han kommer ut ur skogen innan han lyckats bränna ner den.
Nisse väljer att skynda långsamt. Han går så snabbt som han vågar utan att röra någonting. Efter några minuter kan han fortfarande känna lukten av bränt trä, men inte längre höra lågorna. Ungefär samtidigt försvinner båda hans händer.
- Jag borde vara van nu, säger Nisse när paniken blåssar upp.
Han tycker verkligen det. Att han borde vara van. Han vet ju att händerna kommer tillbaka igen. Det är ingen panik. Han kan fortfarande gå. Ändå blir klumpen i magen tyngre och illamåendet stiger. Han känner hur han börjar darra i hela kroppen.
- Går det egentligen att vänja sig vid det här? frågar han ut i luften.
Han går utan händer i över en halvtimme. Den längsta tid som det tagit än så länge. Innan har det bara varit fråga om minuter. Nisse darrar så mycket att han nästan inte klarar av att sätta en fot före den andra när händerna lyser upp.
Nisse kan inte minnas att de har lyst när de kommit tillbaka innan, men tänker att han kanske har glömt det. Eller också har han bara inte tänkt på det. Sekunden efter kommer han fram till att de nog inte har lyst innan. Då ser han nämligen att det som kommer tillbaka inte är hans händer. Inte som de brukar se ut i alla fall. De har blivit långa och håriga. Längst ut finns långa, gula klor.
Nisse sväljer hårt.
- Vad ska det här betyda? frågar han.
Ingen finns i närheten för att ge honom ett svar så Nisse måste komma på sitt eget. Det är inte helt lätt, men Nisse kommer ändå fram till ett som ungefär kan beskriva vad som händer.
Han har blivit en ny sorts varelse. En varelse av eld som kan byta kroppsdelar med andra djur. Just nu har han bytt händer med en björn. Det måste vara så. Något annat vågar inte Nisse tänka på.
- Stackars björn, säger Nisse.
Det måste vara jobbigt för den att helt plötsligt ha en nisses händer.
Hans förklaring på vad som händer var tänkt att lugna honom, men det gör den inte. Nisse är fortfarande livrädd. Främst för att han aldrig har hört talas om en sådan varelse som han tydligen just har blivit.