Nisse tar några första trevande steg på alla fyra. Det blir konstigt och snett eftersom bara en av hans händer är förvandlad, men det går. Han kommer framåt och han gör det ganska snabbt. Nisse tror till och med att det, snedheten till trots, går snabbare än innan.
Nisse har snart kommit igenom den jordiga passagen och in i skogen igen. Där går han en bra bit innan han lägger märke till avsaknaden av ljud. Det är inte bara det att hans egna steg inte hörs även om det också är läskigt, men han hör inga djur heller. Skogen brukar alltid vara full av fågelkvitter och det försiktiga knäckandet av grenar när andra djur rör sig bland träden. Nu hörs inget alls. Bara vindens svaga susande i löven.
- Det måste vara för att jag är så djupt in i skogen, säger Nisse.
Han försöker övertyga sig själv om att det är så. Att det alltid är tyst så här långt in i skogen. Han vill inte tänka på att det kan vara så att djuren är rädda för honom som nu liknar ett monster mer än han liknar något annat.
Snart är det mörkt. Så mörkt att NIsse tycker att han inte borde kunna se så mycket. Världen verkar dock valt bort det gråa och det svarta för istället för de vanliga nyanserna ser Nisse allt i ett gulaktigt sken. Det är mörkt, men han ser ändå bra.
Nisse börjar egentligen att bli trött. Det skulle vara skönt att lägga sig ner och sova, men Nisse vill inte ta några risker. Han tänker inte lägga sig ner eller nudda något innan han har kommit upp på berget.
- Inga fler bränder tack, säger han, men tystnar direkt.
Hans röst låter så spöklik när allt annat är så tyst.
Nisse stannar till. Blir det inte lite ljusare där framme? Han stannar först till och börjar sen att försiktigt smyga fram. Visst blir det ljusar och ljuset kommer sig inte bara av att han har kommit fram till en ny glänta. Mitt i gläntan finns en cirkel av glöd, en eld som håller på att brinna ut. Bredvid glöden kan Nisse tydligt se Tomten och Sarah.
- Vad gör de här? viskar Nisse.
Han skakar på huvudet. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att de är här.
Nisse tar ett steg ut i gläntan med tanken att han ska väcka dem. Be Tomten om hjälp.
Den första blomman i gläntan går emot hans ben och brinner upp i en liten låga som snabbt slocknar.
Nisse tar ett steg bakåt igen. Han kommer att sätta eld på hela gläntan om han går ut dit. Blommorna är så höga. Nisse tänker att han kan ropa på dem. Skrika tills de vaknar och ser honom. Varje sekund tänker han att han i nästa ska skrika. Sen kommer den sekunden och då tänker han bara samma sak igen. Nästa sekund och nästa.
- Kanske är det bäst att låta bli, viskar han efter en stund.
Tomten och Sarah kommer säkert att bli rädda när de ser honom. De kommer att ge sig iväg och aldrig mer komma tillbaka. Det är lika bra att Nisse inser att han nog får klara sig själv fortsättningsvis. Nisse börjar röra sig genom skogen igen, i en vid cirkel runt gläntan. Han både smyger och skyndar sig på samma gång.