Nisse grubblar hela natten där han vandrar. Han rör sig försiktigt genom skogen för att inte sätta eld på något. Samtidigt tvivlar han på sig själv och sitt beslut att gå förbi Sarah och Tomten. Kanske hade de kunnat hjälpa honom? För några sekunder tror han det. Efter de sekunderna ändrar han sig och tänker att de bara skulle skrika och springa. Sen ändrar han sig igen.
Velandet fram och tillbaka leder till att Nisse tar sig fram ganska sakta. Eller ja, sakta för de nya benen, men snabbt för de gamla. Ena stunden går han snabbt för att nästa nästan vända om. Det är ingen rolig natt.
När solen till slut går upp kan Nisse se bergen i horisonten. Det är första gången som han gör det. Han har hört talas om bergen innan. Som en enorm sten som pekar rakt upp i himlen, med toppen så högt upp att där året runt finns snö. Nisse har haft ganska höga förväntningar på berget. Verkligheten, ser han, är inget mot vad han har tänkt. Berget visar sig bara som en grå och vit massa långt där borta.
- Kanske blir det bättre när jag kommer närmare, säger Nisse.
Han fortsätter att gå, men snubblar. Han slår i marken som, turligt nog, är en enda lervälling. Det börjar ryka om leran som stelnar och blir hård, men inget börjar brinna. Nisse skyndar sig att resa sig upp. Sekunden efter ligger han dock på marken igen. Han ser sina armar och de nya benen, men mellan där magen borde vara, är det tomt. Hade den funnits där skulle den vara full av bly och Nisse skulle känna denna bly röra sig upp i halsen, men nu är den inte där. Nisse känner inte något av det.
Det Nisse känner är istället en lätthet i huvudet. Som om det inte väger något alls utan istället svävar runt, runt, runt i luften. Nisse blir så yr att han måste blunda.