Kära dagbok,

idag var det liv här hemma! Jag låg i godan ro mellan barnen på golvet. De smekte min mage och jag spann. Det var riktigt mysigt. Då drog det plötsligt kallt.

• Mamma, det är kallt, sa Lovisa.

• Jag vet. Jag har öppnat fönstret lite bara. Jag stänger det snart, svarade Josefin.

Draget gjorde att det inte var så skönt att ligga på golvet längre. Jag satte mig upp. Då hörde jag ett skrik och vingar som slog i köket.

Både jag och barnen ryckte till och sprang dit. Vad var det som pågick egentligen?

När vi kom in i köket kunde vi se Josefin stå tryckt mot köksbänken. Hon såg lite rädd ut, men mest förvånad. Josefin såg oss inte utan var upptagen av att titta på något i taket. Jag och barnen tittade dit också.

• En fågel! En fågel har kommit in, sa Ulrika.

Jag tittade på den. Den var liten, väldigt lite och den såg rädd ut. Mycket räddare än Josefin. Jag tyckte synd om den. Den hade kanske aldrig varit inomhus förut.

• Hur får vi ut den igen mamma? Den kanske skadar sig här inne, sa Lovisa.

• Jag vet inte riktigt. Kanske om vi öppnar alla fönster och dörrar. Den kanske hittar ut då, sa Josefin.

Barnen hjälpte Josefin med det. Snart var det öppet överallt och väldigt kallt. Fågeln flög fortfarande runt och verkade inte upptäcka att den nu kunde flyga ut igen.

Jag tänkte att det kanske var elakt och skulle göra fågeln ännu räddare. Samtidigt visste jag inte riktigt vad jag annars skulle göra. Jag tänkte att jag kanske, kanske skulle jaga fågeln mot något av de öppna fönstren.

Fast jag hade tur. Jag slapp vara elak och jag slapp skrämma fågeln ännu mer. För hux flux så hittade den till ett fönster och flög ut.

Josefin började genast att springa runt och stänga allt som öppnats.

• Nu är det väldigt kallt mamma, sa Ulrika.

• Jag vet gumman. Vad sägs om att vi gör lite varm choklad att värma oss med? svarade Josefin.

Samtidigt stängde hon det sista fönstret.

Vi fick en väldigt mysig eftermiddag. Jag fick så klart ingen choklad, men jag fick något bättre. Massa mys och gos!

Eftersom jag inte längre behöver jobba på sagokalendern varje dag så har jag nu tagit tag i mitt stora projekt, boken. Den har arbetsnamnet prinsessans resa och arbetet med den går riktigt bra. Grovmanuset har varit klart länge och två redigerings omgångar har den gått igenom. Jag håller nu på med nummer tre.

Jag har lagt upp arbetet som så att jag läser igenom varje kapitel på papper och med rödpenna. Därefter går jag in i datorn och gör alla ändringarna. Det är ett effektivt sätt att arbeta på och det går relativt snabbt. Jag har snart kommit halvvägs genom manuset.

Nu är ju jag inte så förtjust i att sätta deadlines. Främst eftersom de sällan håller. I alla fall när det kommer till boken. Livet kommer i vägen och det går kanske en månad utan att något händer. Då faller deadline ut och jag misslyckas med mitt mål. Så blir det ofta och så var det i höstas. Då trodde jag att jag i augusti skulle vara klar att skicka boken till förlagen. En ganska grov miss i planeringen.

Nu vill jag dock våga mig på att tänka i liknande banor igen. Jag tänker att om inget oväntat händer så borde jag om ett år kunna ha boken helt klar. Då gäller det dock att det räcker med fyra omgångar redigering. Vilket jag ju omöjligt kan veta nu. Så det är en försiktig deadline. Mer av en förhoppning. Håll tummarna för mig!

Kära dagbok,

idag har jag hittat in i himmelriket! Två gånger varje dag sen jag flyttade in hit har dörren öppnats. En stor skåpdörr är det och där innanför finns maten. Både torr och blötfodret ligger där inne tillsammans med godiset.

Jag har försökt ta mig in många gånger utan att lyckas. Idag gick det!

Josefin hade precis fyllt på min skål med torrfoder och skulle ställa in påsen i skafferiet igen. Då ringde telefonen. Så hon ställde påsen på hyllan och stängde dörren. Trodde hon, men jag såg direkt att dörren var lite, lite öppen fortfarande.

Så fort hon försvann ut ur köket med telefonen i handen så sprang jag fram. Försiktigt nosade jag på dörren. Det var nästan att jag råkade stänga den det sista när jag gjorde det, men bara nästan.

Nu gällde det att vara smart och snabb. Jag behövde få upp dörren helt och knycka godiset innan Josefin kom in i köket igen.

Jag tog en chansning. Så försiktigt jag kunde satte jag tassen mot dörren och puttade den utåt. Det gav effekt. Dörren var nu så öppen att jag kunde få in huvudet. Så jag stack in huvudet och puttade upp den det sista.

Nästa steg var att hitta godiset. Jag visste precis hur påsen såg ut, men det fanns många hyllor i skåpet.

Jag såg in på den nedersta hyllan. Där låg den inte. Så jag hoppade upp på den näst nedersta hyllan. Den högsta jag skulle kunna nå.

Först vågade jag inte titta, men jag visste att jag inte hade så mycket tid på mig. Så jag öppnade ögonen och där låg den. Precis framför nosen. Påsen med godis.

Snabbt som ögat tog jag den i munnen, hoppade ner från hyllan och sprang. Jag tog mig hela vägen in på Ulrikas rum. Hon var där inne. Hon såg mig. Hon satt vid dockhuset och lekte.

Jag stannade i dörren. Övertygad om att hon skulle skvallra på mig. Hon skrattade.

• Göm dig under sängen, sa hon.

Jag var inte sen med att göra som hon sa. Där har jag sedan legat hela dagen och knapprat på mitt godis.

Det tog en stund att komma in i påsen. Det erkänner jag, men det var himmelskt gott när jag väl lyckats bita sönder den. Nu har jag dock väldigt ont i magen så jag tror inte att jag tänker äta godis på ett tag.

Kära dagbok,

idag har jag sett något märkligt. Jag gömde mig under soffan eftersom Ulrika ville leka mamma, pappa, barn igen. Jag ville undvika en ny incident som den med nappflaskan. Det var där under soffan som jag såg det. En stor, svart kropp som kom gående på inte mindre än åtta ben!

Jag blev såklart nyfiken och gick fram för att nosa lite på den. Då slutade den att gå. Den bara stod där och tittade på mig. Jag blev lite rädd så jag stannade upp och tittade tillbaka. Jag såg att den hade väldigt många ögon.

• Vad är du för något? frågade jag.

Jag fick inget svar.

Jag tänkte att den nog inte är så farlig eftersom den är så liten. Så jag gick lite närmare. Jag gick inte hela vägen fram. Det vågade jag inte, men jag stannade bara en liten bit ifrån den. Jag nosade lite i luften, men det luktade inget särskilt. Bara lite damm, men det luktar alltid damm under soffan så det var inget konstigt.

Jag insåg att om jag skulle få veta vad detta är så måste jag nog lukta på den. Då måste jag gå hela vägen fram. Jag drog ett djupt andetag först. Sen tog jag det där sista steget. Den rörde sig fortfarande inte.

Hade jag kommit så här långt så kunde jag ju inte stanna nu. Därför sträckte jag fram nosen för att lukta på den. Då plötsligt rörde saken på sig. Det kittlades på nosen och jag blev döds förskräckt. Jag tvärvände och rusade ut från under soffan. Rakt in i armarna på Ulrika.

• Där är du ju! Vi ska leka, sa hon.

I valet mellan mamma, pappa, barn och en farlig, okänd varelse så väljer jag mamma, pappa, barn. Så jag följde snällt med Ulrika. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta innan jag vågar mig in under soffan igen. Kanske kommer jag aldrig kunna gömma mig där igen.

Kära dagbok,

världen har blivit väldigt konstig. Jag märkte det inte först. För morgonen var som den brukar. Jag vaknade, åt lite och myste lite med Josefin i sängen. Precis som alltid. Det var när jag skulle gå ut som jag märkte att allt inte var som det brukar.

• Nej men det har ju snöat, sa Josefin när hon öppnade dörren åt mig.

Snöat? Vad är det? Jag såg ut genom dörren och blev direkt förvånad. Hela världen var vit!

Jag nosade lite i luften för att se hur denna snö luktade. Det enda jag märkte var att luften var frisk och klar. Där fanns ingen speciell lukt som kunde vara snön.

Jag satte tassen i det. Bara en kort stund. Det var väldigt kallt. Då slog en tanke mig. Tänk om snö är farligt? Jag tänkte att jag kanske inte skulle gå ut just då. Så istället för att kliva ut genom dörren så vände jag och gick in igen. Det var bäst att undersöka den här snön på håll först.

Jag gick in i tv-rummet och lade mig på soffan. Därifrån hade jag perfekt utsikt över gården och denna snö.

Jag satt och tittade på snön hela förmiddagen. Inget hände. Ibland fick vinden lite snö att blåsa upp, men det var allt. Inga huggtänder kom fram. Inga slukhål. Inget farligt alls.

Efter lunch kom barnen inrusande i rummet.

• Ska du med ut Mjau? Vi ska leka i snön, sa Ulrika.

Det avgjorde det. Om barnen fick leka i snön så kunde den inte vara farlig. Hade den varit det skulle Lars och Josefin aldrig tillåta dem att gå ut nu. Så jag reste mig upp för att följa med dem ut.

När vi kom ut ville jag först inte gå ut i snön. Jag tyckte fortfarande att det var läskigt. Lovisa såg att jag tvekade.

• Kom, Mjau. Det är inte farligt, sa hon.

Sen sprang hon och Ulrika ut i det som brukade vara en gräsmatta. Nu var det ju mer av en snömatta.

Jag satte en tass i den kalla snön och sen en till. Till slut hade jag alla tassar i snön. Jag kan inte påstå att jag tyckte att det var skönt. Snarare kallt och blött.

• Kom nu Mjau, ropade Ulrika.

Jag tog ett djupt andetag. Sen sprang jag rakt ut i snön till barnen. Jag kom ungefär halvvägs när allt blev svart. Jag kunde höra barnen skratta, men såg ingenting. Överallt var kall, blöt snö.

Lovisa lyfte upp mig. Hon och Ulrika skrattade så de kunde kikna.

• Det var visst lite för djupt för dig här, sa Lovisa.

De skrattade så mycket att jag blev arg. För jag tyckte faktiskt inte att det var roligt. Jag sprattlade så att Lovisa tappade ner mig i snön igen. Jag försvann direkt ner helt under den. Fast den här gången skulle inte barnen få lyfta upp mig och skratta åt mig. Så jag grävde mig fram åt ungefär det håll som huset borde vara. Efter en stund var det lite tunnare med snö och jag kom upp över den. Då kunde jag börja springa.

Josefin öppnade dörren. Hon skrattade hon också. Hon måste ha sett allt från fönstret. Jag gick in och bestämde mig för att aldrig gå ut igen.

Kära dagbok,

jag ber om ursäkt för det plötsliga avbrottet. Lars kom in så jag var tvungen att sluta skriva. Jag känner mig inte så säker på hur han skulle reagera om han såg att jag kan skriva och läsa.

Hur långt hade jag kommit? Jo, Lovisa kom in och såg älvorna precis som jag hade frågat dem om deras namn. Hon såg riktigt chockad ut.

• Det är ingen poäng med att vi gömmer oss här, sa den mörkhåriga.

• Nej, hon har sett oss. Låt oss gå fram i ljuset, sa den ljushåriga.

Lovisa hade fortfarande in sagt någonting. Hon tog inte blicken ifrån älvorna när vi gick fram från under sängen.

Sen var det som om hon vaknade upp igen. Lovisa ryckte till och rusade upp från golvet. Hon gick fram till dörren och stängde den.

• Älvor, sa hon. Älvor på mitt rum.

Lovisa satte sig framför oss på golvet med benen i kors.

• Jag har så många frågor, sa hon.

• Först har vi en fråga till dig. Kan du hålla det här hemligt? frågade den mörkhåriga.

Lovisa nickade.

• Jag har sett er förut. I trädgården, men ni försvann så snabbt så jag kunde inte prata med er då. Jag har inte sagt ett ljud om det. Jag vet att ni måste hålla er hemliga, sa hon.

• Har du sett oss förut?

• Ja, en gång. När ni lade dagg i gräsmattan, sa Lovisa.

Älvorna beslutade sig för att lita på Lovisa. Så resen av morgonen ägnades åt frågor och svar. Lovisa ställde frågor om hur det kom sig att de var i huset med mig. Eller vad de gjorde mer än dagg i gräset. Vad de äter och så vidare. Hon hade väldigt många frågor.

Jag gjorde inte så mycket. Jag satt bara bredvid och lyssnade. Jag lärde mig två viktiga saker. Älvor äter frukt och nötter. Inte salivdränkt torrfoder. Sen fick jag äntligen veta deras namn. Den mörkhåriga heter Emma och den ljushåriga Sofia. Det är vackra namn tycker jag.

Till slut kom dock tiden när Emma och Sofia var tvungna att gå ut för att möta Simon.

• Kommer jag någonsin att träffa er igen? frågade Lovisa.

• Jadå. Nu när vi vet att vi kan lita på dig så ska vi nog kunna hälsa på ibland. Nu har vi ju två vänner här, sa Sofia.

Kära dagbok,

allt gick strålande hela natten. Ingen hittade dem.

När morgonen kom så tänkte jag att de säkert var hungriga. Jag visste inte vad älvor åt och egentligt spelade det ingen roll. Familjen skulle inte låta mig ta något annat än kattmat ändå. Så jag tog en munfull med torrfoder i munnen utan att svälja det. Sen gick jag in på Lovisas rum. Inne under sängen spottade jag ut torrfodret framför älvorna.

• Jag tog med lite mat till er, sa jag.

Älvorna såg skeptiskt ner på det salivdränkta torrfodret.

• Eh, tack. Tror jag, sa den mörkhåriga.

• Jag vet att det inte är mycket, men det var det enda jag kunde komma åt, sa jag.

• Det är ingen fara. Vi klarar oss nog tills Simon kommer, sa den ljushåriga.

• Simon?

• Älvan som kommer med mer älvstoft.

Det var tur att den ljushåriga berättade om Simon. För det påminde mig om att jag fortfarande inte hade frågat dem vad de hette.

• Jag borde egentligen frågat direkt, men jag gör det nu. Vad heter ni? frågade jag.

Älvorna skrattade sitt klämtande skratt. Ungefär samtidigt började allt att gå fel. Vi hörde alla steg som närmade sig i hallen. Jag tänkte att jag hade varit under sängen för länge. Någon i familjen hade reagerat på att jag var borta och börjat leta efter mig.

Min farhågor ökade i och med att stegen kom in i sovrummet. Jag kunde se fötterna och såg då att det var Lovisa. Nu gällde det att vara helt tyst.

Det sket sig direkt. Dammet under sängen gjorde så att jag just då nös.

• Mjau? Är du här inne? frågade Lovisa.

Snabbt fram under sängen nu, tänkte jag. Hon får inte se älvorna.

Jag hann inte. Sekunden efter dög Lovisas huvud upp under sängen. Hon såg på mig och hon såg på älvorna. Jag har nog aldrig förut i mitt liv sett så stora ögon.

Kära dagbok,

idag lade jag mig i en av barnen gungor för att vila lite. Det gungar så skönt där. Jag höll just på att somna när jag hörde en viskning.

• Ptss, Mjau är du vaken?

Jag slog upp ögonen. Framför gungan, i gräset, stod älvorna som jag träffat några dagar tidigare. De som jag fortfarande inte visste namnen på.

• Hej! Vad roligt att se er igen, sa jag.

• Vi behöver din hjälp, sa den mörkhåriga.

Jag hoppade ner på marken bredvid dem.

• Jag hjälper er på alla sätt jag kan, sa jag.

Tillsammans förklarade de att de hade fått helt slut på älvstoft. Det betydde att de inte kunde trolla eller flyga.

• Vi är ett lätt byte för rovdjur här ute utan älvstoft. Du måste smuggla in oss i huset så att vi kan gömma oss där inatt. Imorgon kommer en älva med mer älvstoft till oss. Du kan vi flyga tillbaka till vårt läger igen, sa den mörkhåriga.

• Självklart hjälper jag er! Fast det kommer bli svårt att få in er utan att någon ser, sa jag.

Jag funderade en stund. Tänkte på hur jag skulle få in dem i huset utan att någon såg. Jag kom fram till att det inte fanns något att göra.

• Ni får rida på min rygg in. Jag tror inte att familjen är hemma nu. Är de det så ser de er kanske, men jag har ingen annan lösning.

Älvorna såg tveksamma ut, men gick med på det.

De klättrade upp på min rygg och drog ut lite av min päls på vägen. Fast jag sa inget om det även om det gjorde lite ont.

När de satt tryggt uppe satte jag av mot huset och kattluckan. Jag såg inte till någon i familjen, men det var bäst att skynda sig på. Bara ifall att.

Vi kom in säker utan att någon såg. Jag tog med dem in på Lovisas rum. In under hennes säng. Lovisa tittade aldrig under sängen. Hon kommer aldrig att hitta älvorna där.

De är där fortfarande. Jag har bara gömt mig bakom soffan för att skriva lite. Sen ska jag kela och leka med familjen. Hålla mig synlig så att de inte börjar leta efter mig. Så att de inte börjar kolla under sängar.