Efter en tids sjukfrånvaro är vi nu tillbaka med dessa för dagen färska manikyrer!

GOTT NYTT ÅR!!!!

Det är julaftons morgon. Det är också årets sista del i sagokalendern. Den sista sagan om våra vänner runt sjukhuset.

Eftersom denna dag är den som det är tycker jag att det inte är annat än passande om den sista sagan handlar om kråkduvornas första jul.

Redan på morgonen känner barnen att den här dagen är speciell. Till frukost får de extra tjocka larver. Åke och Agnes tittar hela tiden mellan barnen och varandra och så ler de så konstigt ibland. Mara är den första som vågar fråga.

- Var är det med er idag?

- Det är julafton idag, svarar Agnes.

- Idag? frågar Vidar.

- Idag, svarar Åke.

Just då knackar det på dörren, men Görel väntar inte på att någon ska öppna. Istället går hon rakt in.

- Är det någon som har fått paket av tomten i natt? frågar hon.

Barnens reaktion är omedelbar. De flyger snabbt ur sina stolar och ut i vardagsrummet. Där, under granen, ligger fyra paket av samma storlek och form.

- PAKET! skriker barnen i kör och skrattar.

Sen sätter de sig på golvet och öppnar. Mira och Eskil har fått varsin stickad kanin. Mara och Vidar har fått varsin stickad gris.

Så gick det alltså till. Den sista dagens första jul och vet du vad? Om du tittar under granen nu så tror jag att du också har fått ett paket!

Det är precis efter frukost och det snöar ute. Av ingen annan anledning än att det är trevligt bestämmer därför Åke, Agnes och kråkduvorna att de ska hälsa på hos Görel en stund.

Vid det laget har alla barnen dessutom lärt sig att flyga! För en fågel är det en väldigt stor grej och Görel vet inget än. Så varför inte passa på att spela Görel ett spratt?

Alltså klär de alla på sig och går bort till Görel. Åke och Agnes ställer sig utanför dörren och knackar på samtidigt som barnen flyger precis bortom synhåll. Alla fyra med famnen fulla av snöbollar.

Görel öppnar dörren och det enda hon ser är Åke och Agnes.

- Var är barnen? frågar hon.

Då landar den första snöbollen på hennes huvud.

- Vad är det som händer? frågar Görel igen, men ni kan Åke och Agnes inte hålla sig längre.

De viker sig dubbla av skratt vilket gör Görel ännu mer förvirrad. Sen kommer fyra stora högar med snöbollar farande. De träffar Görel, ja överallt faktiskt. Innan barnen kommer flygande. Det är då hon förstår.

- Ni har lärt er att flyga! ropar Görel.

Resten av dagen fylls av kramar och skratt.

Görel ringde på dörren. Idag ska Åke och Agnes leta efter kryp så det blir Görels jobb att passa barnen.

Hon går in i boet och där sitter barnen snällt på golvet. Det här kommer att bli lätt, tänker Görel.

- Hejsan, är ni redo för en dag med moster Görel? frågar hon.

Barnen kommer genast springande och kramar henne.

- Klarar du av det här? frågar Åke.

Han är inte alls så förtjust i tanken på att lämna barnen hela dagen.

- Jadå! Jag och de små kråkduvorna ska leka hela dagen. Det här kommer att gå bra! svarar Görel.

Åke och Agnes nöjer sig med det svaret. De tar på sig sina ytterkläder och ger sig iväg. I samma sekund som dörren stängs bryter kaoset ut.

Vidar springer runt, runt i en ring. Eskil gungar i taklampan samtidigt som Mira och Mara tävlar om vem som kan skrika kalops högst. Sen byter de. Vidar och Eskil tävlar, med nu skriker de acetylsalicylsyra så högt och snabbt de kan. Mira springer runt i en ring och Mara gungar i lampan.

Görel står som förstenad och ser på spektaklet.

- Snälla ni, ni måste sluta. Gulliga ni låt bli det där, ber Görel, men det är ingen som hör.

Det är för mycket oväsen för det.

Kråkduvorna fortsätter på samma sätt i flera timmar. Görel har gett upp alla försök att få ordning i kaoset. Istället sitter hon på golvet och suckar.

Då blir det plötsligt tyst och barnen sätter sig ner på golvet runt Görel. Sekunden efter öppnar Åke och Agnes dörren. Det de ser är fyra snälla barn och en trött Görel.

Sist att kläckas var då förstås tvillingarna. De blev Mira och Mara de busiga i samband med att de rymde en gång. Du förstår de tyckte ibland att livet var fasligt tråkigt. Mira och Mara ville ha utflyckter och äventyr, men deras föräldrar höll inte riktigt med. Åke var rädd för att äventyr skulle bli för farliga för två så små fåglar. Därför sa han och Agnes alltid nej när de frågade. Det var även därför som Mira och Mara kände att deras enda chans till äventyr var om de rymde. Så det gjorde de med. Att rymma var inte alls så svårt som man kan tro. De smet helt enkelt ut när ingen såg och flög, de enda av barnen som kunde det, snabbt bort bakom ett träd. Först trodde de att någon måste ha sett dem, men eftersom ingen kom efter dem insåg Mira och Mara att de lyckats. - Vad gör vi nu? frågade Mira. - Busar så klart, svarade Mara. Sen ägnade de resten av dagen åt att göra hyss. Mira kastade nötter på folk. Mara knackade på Therese fönster och flög iväg. Mira tog en massa nötter och skrev TOK med stora bokstäver så att patienterna på sjukhuset kunde se det. Mara hoppade fram och skrämdes. På samma sätt höll de på hela dagen och de hade nog aldrig förut haft så roligt. En bit därifrån stod Görel. Hon var gömd bakom några löv och vaktade kråkduvorna. Precis som Agnes bett henne. Görel skrattade åt var och ett av Mira och Maras hyss. Vilken fantasi de hade! Eleverna blir mästare! Mira och Mara de busiga, skrattade Görel.

Det andra ägget som kläckte var den kråkduva som senare döptes till Eskil den snälla. Vill du veta hur han fick sitt namn? Det är egentligen ganska komiskt. Eskil och Agnes var ute och gick när Eskil fick se en hund som kliade sig.

- Mamma, varför kliar hunden sig så där? frågade Eskil.

- Han har nog loppor. Ja, men se! Där smet en, svarade Agnes och pekade.

Då satte Eskil iväg i en ryslig fart. Han sprang så snabbt han kunde, han visste nämligen inte hur man flög än, efter loppan. Över en sten, under en gren och genom ett löv tills han äntligen fångade den lilla varelsen.

- Du ska inte vara rädd eller ledsen. Jag ska ta med dig tillbaka till din vän, sa Eskil.

Sen gick han, med lusen i vingen, tillbaka till sin mamma och hunden.

- Jag lyckades fånga din vän, sa Eskil till hunden.

- Min vän? frågade hunden.

- Ja, lusen som du råkade klia på så att den sprang iväg, svarade Eskil.

- Jag råkade inte klia på den. Jag ville bli av med lusen!

- Jag förstår inte, sa Eskil.

- Så klart du inte gör. Du försökte bara vara snäll, men det är så att löss och hundar inte kommer så bra överens. Lusen får pälsen att klia på hunden, förklarade Agnes.

- Så du och lusen är ovänner? frågade Eskil hunden.

- Ja, det kan man nog kalla det, svarade hunden.

- Då tycker jag att ni två ska bli vänner igen, sa Eskil.

Sen släppte han tillbaka lusen i hundens päls. Vilket såklart fick hunden att börja klia sig igen. Agnes skattade lite.

- Det är Eskil den snälla det, sa hon.

- Snarare Eskil den dumma, sa hunden.

Sen försökte han både gå sin väg och klia sig i pälsen samtidigt.

Det första ägget som kläcktes var den kråkduva (Görels namn på barnen) som senare döptes till Vidar den blyge. Fast det är klart att från början kallade de honom inte för den blyge. Det kom senare. När han var tillräckligt gammal för att de skulle märka precis hur blyg han var.

Åke och Vidar var själva hemma i boet och passade då på att leka vilda lekar. De som var av den väldigt högljudda sorten. Åke och Vidar skulle precis börja bygga på ett fort när det knackade på dörren. Det var som vanligt moster Görel, men trots det vågade Vidar helt enkelt inte öppna. Det kunde ju vara någon annan! Så Åke fick öppna samtidigt som Vidar gömde sig bland fortets byggmaterial.

- Igen?

Var det första som Görel frågade när hon kom in.

- Som alltid, svarade Åke.

- Var?

- Bland kuddarna och filtarna, sa Åke och pekade.

Görel gick ner på alla fyra och började krypa mot Vidar samtidigt som hon fortsatte att prata med Åke.

- Man kan tro att han skulle vant sig vid mig nu, sa hon.

- Han är nog blyg, svarade Åke.

- Vidar den blyge. Herre över fortet och mitt hjärta! sa Görel.

Nu lekte hon och det visste Vidar. Han hoppade fram och började kittla Görel samtidigt som han skrek:

- Nej, Vidar den vilda! Kung över vardagsrummet!

Åke flyger så snabbt han kan mot Görels hem. Hans ögon lyser och han börjar ropa redan innan han är framme vid dörren:

- Hon ruvar! Hon ruvar! Jag ska bli pappa!

Samtidigt som Åke landar på grenen öppnar Görel dörren. Utan några som helst vinterkläder börjar hon att rusa mot Agnes och äggen. Innan Åke ens hinner reagera är Görel nere från trädet. Hon vänder sig om.

- Vad väntar du på? Kom nu! Mot äggen! ropar Görel.

Mindre än en minut senare rusar båda två in i boets barnkammare. Där sitter Agnes på en säng.

- Var är de? Var är äggen? frågar Görel och ser sig om, men hon kan inte hitta dem.

Görel ser en stor säng med Agnes i och så Åke som står bredvid, men inga ägg.

- Var är de? frågar hon igen.

- Under mig så klart. Jag måste sitta på dem så att de håller sig varma, svarar Agnes.

Görel springer fram till sängen.

- Hur många är det? frågar hon.

- Jag vet inte och Agnes vill inte berätta, säger Åke.

- Varför inte? frågar Görel.

- Vad mycket frågor du har idag, påpekar Agnes.

- Det är väl klart! Hur ska jag annars få veta något?

Agnes ska precis till att svara när hon stelnar till. Åke ser undrande på henne, men så kan de alla höra ljudet. Äggen håller på att kläckas!

Agnes flyttar på sig så att de alla kan se tre ägg. Vart och ett av dem har sprickor.

En kort stund senare sitter det två små pojkar och ett ägg i sängen.

- Ska inte alla kläckas? frågar Görel.

- Vänta bara, svarar Agnes.

Sen flyger en bit skal iväg och de kan alla se vad som finns inuti.

- Tvillingar! ropar Görel glatt.