Kära dagbok,

idag lade jag mig i en av barnen gungor för att vila lite. Det gungar så skönt där. Jag höll just på att somna när jag hörde en viskning.

• Ptss, Mjau är du vaken?

Jag slog upp ögonen. Framför gungan, i gräset, stod älvorna som jag träffat några dagar tidigare. De som jag fortfarande inte visste namnen på.

• Hej! Vad roligt att se er igen, sa jag.

• Vi behöver din hjälp, sa den mörkhåriga.

Jag hoppade ner på marken bredvid dem.

• Jag hjälper er på alla sätt jag kan, sa jag.

Tillsammans förklarade de att de hade fått helt slut på älvstoft. Det betydde att de inte kunde trolla eller flyga.

• Vi är ett lätt byte för rovdjur här ute utan älvstoft. Du måste smuggla in oss i huset så att vi kan gömma oss där inatt. Imorgon kommer en älva med mer älvstoft till oss. Du kan vi flyga tillbaka till vårt läger igen, sa den mörkhåriga.

• Självklart hjälper jag er! Fast det kommer bli svårt att få in er utan att någon ser, sa jag.

Jag funderade en stund. Tänkte på hur jag skulle få in dem i huset utan att någon såg. Jag kom fram till att det inte fanns något att göra.

• Ni får rida på min rygg in. Jag tror inte att familjen är hemma nu. Är de det så ser de er kanske, men jag har ingen annan lösning.

Älvorna såg tveksamma ut, men gick med på det.

De klättrade upp på min rygg och drog ut lite av min päls på vägen. Fast jag sa inget om det även om det gjorde lite ont.

När de satt tryggt uppe satte jag av mot huset och kattluckan. Jag såg inte till någon i familjen, men det var bäst att skynda sig på. Bara ifall att.

Vi kom in säker utan att någon såg. Jag tog med dem in på Lovisas rum. In under hennes säng. Lovisa tittade aldrig under sängen. Hon kommer aldrig att hitta älvorna där.

De är där fortfarande. Jag har bara gömt mig bakom soffan för att skriva lite. Sen ska jag kela och leka med familjen. Hålla mig synlig så att de inte börjar leta efter mig. Så att de inte börjar kolla under sängar.