Kära dagbok,

idag har jag busat med barnen. Det var roligt! Allt började med att jag låg bakom soffan och vilade. Det är trångt, varmt och mysigt. Där finns till och med en filt.

När jag låg där hörde jag barnen ropa på mig. Därför lämnade jag min trygga vrå och mötte upp dem på vardagsrumsgolvet.

• Nej! Där kom hon. Nu kan vi ju inte leta längre, sa Ulrika.

• Hon kom nog för att vi ropade på henne, sa Lovisa förnuftigt.

• Det är roligare om hon gömmer sig så att vi får leta, sa Ulrika.

Jag skrattade lite åt dem, men tänkte sen varför inte? Lite kurragömma kan nog inte skada. Alltså stack jag iväg som ett skott upp på övervåningen. Där gömde jag mig under Ulrikas säng.

• Ja! Vi får leta! Skynda Lovisa, skynda. Vi måste leta efter henne, skrattade Ulrika.

Sen började jakten. Jag gömde mig och de letade. Ibland hittade de mig så jag fick gömma mig igen. Fast oftast gömde jag mig så bra att jag fick sticka fram en tass eller svansen för att de skulle hitta mig.

Barnen var så glada att de nästan skrek av skratt. Fram tills jag fick för mig att gömma mig bakom byrån med det lilla akvariet vill säga.

Jag sprang dit och tittade på glipan mellan byrån och väggen. Den var smal, men inte för smal. Trodde jag i alla fall.

Jag fick in huvudet och halva kroppen innan det tog stopp. Då försökte jag backa ut igen, men det gick inte heller. Jag satt fast!

Jag slet och drog för att komma loss, men det hjälpte inte. Så jag började ropa på hjälp.

• Du får vara tyst Mjau. Annars hittar vi dig, ropade Lovisa till svar.

Då höjde jag rösten samtidigt som jag bad en stilla bön om att de skulle hitta mig snabbt. Det började göra väldigt ont i öronen.

• Mjau, vad gör du? Kom ut därifrån, sa Lovisa.

Jag kunde känna hur hon tog tag i den del av mig som stack ut och drog, men det hjälpte inte.

• Pappa! Pappa! Mjau sitter fast! skrek Ulrika.

Lars kom genast inspringande.

Han måste vara väldigt stark. För på något sätt lyckades han flytta byrån några millimeter från väggen. Jag var fri!

Lovisa lyfte upp mig och tröstade mig. Samtidigt hoppade Ulrika upp och ner och sjöng:

• Hon är fri! Hon är fri! Hon är fri!

Jag tänker aldrig mer försöka gömma mig där.