Eftersom jag inte längre behöver jobba på sagokalendern varje dag så har jag nu tagit tag i mitt stora projekt, boken. Den har arbetsnamnet prinsessans resa och arbetet med den går riktigt bra. Grovmanuset har varit klart länge och två redigerings omgångar har den gått igenom. Jag håller nu på med nummer tre.

Jag har lagt upp arbetet som så att jag läser igenom varje kapitel på papper och med rödpenna. Därefter går jag in i datorn och gör alla ändringarna. Det är ett effektivt sätt att arbeta på och det går relativt snabbt. Jag har snart kommit halvvägs genom manuset.

Nu är ju jag inte så förtjust i att sätta deadlines. Främst eftersom de sällan håller. I alla fall när det kommer till boken. Livet kommer i vägen och det går kanske en månad utan att något händer. Då faller deadline ut och jag misslyckas med mitt mål. Så blir det ofta och så var det i höstas. Då trodde jag att jag i augusti skulle vara klar att skicka boken till förlagen. En ganska grov miss i planeringen.

Nu vill jag dock våga mig på att tänka i liknande banor igen. Jag tänker att om inget oväntat händer så borde jag om ett år kunna ha boken helt klar. Då gäller det dock att det räcker med fyra omgångar redigering. Vilket jag ju omöjligt kan veta nu. Så det är en försiktig deadline. Mer av en förhoppning. Håll tummarna för mig!

Kära dagbok,

idag har jag hittat in i himmelriket! Två gånger varje dag sen jag flyttade in hit har dörren öppnats. En stor skåpdörr är det och där innanför finns maten. Både torr och blötfodret ligger där inne tillsammans med godiset.

Jag har försökt ta mig in många gånger utan att lyckas. Idag gick det!

Josefin hade precis fyllt på min skål med torrfoder och skulle ställa in påsen i skafferiet igen. Då ringde telefonen. Så hon ställde påsen på hyllan och stängde dörren. Trodde hon, men jag såg direkt att dörren var lite, lite öppen fortfarande.

Så fort hon försvann ut ur köket med telefonen i handen så sprang jag fram. Försiktigt nosade jag på dörren. Det var nästan att jag råkade stänga den det sista när jag gjorde det, men bara nästan.

Nu gällde det att vara smart och snabb. Jag behövde få upp dörren helt och knycka godiset innan Josefin kom in i köket igen.

Jag tog en chansning. Så försiktigt jag kunde satte jag tassen mot dörren och puttade den utåt. Det gav effekt. Dörren var nu så öppen att jag kunde få in huvudet. Så jag stack in huvudet och puttade upp den det sista.

Nästa steg var att hitta godiset. Jag visste precis hur påsen såg ut, men det fanns många hyllor i skåpet.

Jag såg in på den nedersta hyllan. Där låg den inte. Så jag hoppade upp på den näst nedersta hyllan. Den högsta jag skulle kunna nå.

Först vågade jag inte titta, men jag visste att jag inte hade så mycket tid på mig. Så jag öppnade ögonen och där låg den. Precis framför nosen. Påsen med godis.

Snabbt som ögat tog jag den i munnen, hoppade ner från hyllan och sprang. Jag tog mig hela vägen in på Ulrikas rum. Hon var där inne. Hon såg mig. Hon satt vid dockhuset och lekte.

Jag stannade i dörren. Övertygad om att hon skulle skvallra på mig. Hon skrattade.

• Göm dig under sängen, sa hon.

Jag var inte sen med att göra som hon sa. Där har jag sedan legat hela dagen och knapprat på mitt godis.

Det tog en stund att komma in i påsen. Det erkänner jag, men det var himmelskt gott när jag väl lyckats bita sönder den. Nu har jag dock väldigt ont i magen så jag tror inte att jag tänker äta godis på ett tag.