Kära dagbok,

idag har riktigt spännande saker hänt! Jag var som vanligt ute och lekte i trädgården. Där föll löv från träden som jag roade mig med att försöka fånga. Då kom Lars med en konstig grej.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Det var som en trappa rakt upp i luften och så en slät bana ner i gräset igen.

• Nu ska du se att barnen blir glad Mjau, sa Lars.

Sen ropade han på Lovisa och Ulrika. Barnen kom springande och skrek av glädje när de såg den konstiga grejen.

• En rutschkana! Är den vår? skrek de.

• Visst är den det. Er alldeles egen, svarade Lars.

Barnen hurrade och började sen bråka om vem som först skulle klättra upp för trappan. Ulrika vann. Hon klättrade upp för trappan, satte sig på banan och gled sen ner i gräset igen. Direkt efter gjorde Lovisa samma sak. Båda tjöt av skratt under tiden. Sen gjorde de om det igen.

Jag kan helt ärligt säga att jag inte alls förstod vad det var som var så roligt. Jag satte mig ner i gräset och tittade på dem en bra stund utan att bli klokare. Så när barnen till slut skulle gå in bestämde jag mig för att stanna kvar ute. Jag ville verkligen komma på vad det roliga var.

Först satt jag kvar i gräset och bara tittade. Precis som innan hjälpte det inte alls. Jag kom fram till att jag nog skulle blir tvungen att göra som barnen för att förstå. Fast skulle jag våga det?

Jag hade sett barnen åka på den där tillräckligt mycket för att veta att det skulle gå fort. Tänk om jag slog mig?

Jag bestämde mig för att vara modig. Försiktigt gick jag mot rutschkanan. Jag höll koll på den hela tiden ifall den fick för sig att göra något. När den inte rörde sig vågade jag mig upp på första trappsteget. Där stannade jag en stund ifall den skulle protestera mot min närvaro. Det kanske bara var människobarn som fick lov att klättra på den, men den protesterade inte. Det var dags för den farliga biten. Det var dags att åka ner.

Jag kan ärligt säga att jag var riktigt rädd och därför tvekade. Efter en stund kände jag mig istället lite fånig. Barnen hade ju gjort det här hela dagen utan att slå sig!

Fast det är klart. De är större än mig. Kanske var man tvungen att vara i en viss storlek för att kunna åka utan att slå sig?

När jag suttit där och velat i fem minuter kom jag fram till att jag hade ett beslut att fatta. Antingen åkte jag ner eller gå gick jag ner för trappan. Antingen fick jag veta vad det roliga var eller också inte.

Jag bestämde mig för att få veta. Jag tog satta och åkte ner. Vilken kick! Vinden susade i pälsen, farten kittlade i magen och världen kändes perfekt. Jag fortsatte att åka hela kvällen och slutade bara för att jag var hungrig. Nu har jag ätit, skrivit och ska sova. Imorgon sen får barnen hålla sig undan. Rutschkanan är nu min och jag tänker åka hela dagen!