Kära dagbok,

idag ställde Lovisa en väldigt intressant fråga till mig.

• Hur kommer det sig att du aldrig jagar möss? Jag trodde att alla katter jagar möss, sa hon.

Nu förstår ju inte hon mitt språk så jag kunde inte svara henne ordentligt. Hade jag kunnat det hade jag sagt att jag inte visste att katter jagar möss. Jag hade aldrig tänkt tanken. Nu när jag fick veta vad som förväntades av mig tänkte jag såklart göra det. Så jag gick iväg på musjakt.

Det gick sådär. Jag letade igenom hela huset efter en mus, men kunde inte hitta någon. Jag tänkte att det kanske gjorde mig till en sämre katt.

Istället för att gräva ner mig i den negativa tanken bestämde jag mig för att gå ut och jag. Utomhus måste det ju ändå finnas några möss.

Jag gick runt hela trädgården och såg till slut en i en buske, men vad händer sen? Det visste jag inte. Vad gör en katt som hittar en mus? Hur får Lovisa veta att jag har varit på jakt och lyckats hitta en mus?

Jag tänkte att jag nog måste visa upp den, men hur? Jag hade en känsla av att musen inte skulle följa med frivilligt.

Jag bestämde mig för att fånga den och tvinga den att följa med. Det är visserligen elakt, men hur skulle jag annars göra?

Jag hukade mig ner och gick försiktigt närmare musen. Den var upptagen av något på marken så den såg mig inte.

Med ett språng slängde jag mig över den. Musen skrek, men jag tog tag i den med munnen. Den fortsatte att pipa, men eftersom jag inte förstod vad den sa så låtsades jag inte om det.

Istället gick jag, med musen i munnen, in.

I köket satt hela familjen och åt middag. Vilket bra tillfälle! Nu kunde jag ju visa dem allihop min fångst samtidigt.

Jag hoppade smidigt upp på bordet med musen, som nu slutat skrika. Mitt emellan alla grytor och tallrikar satte jag mig. Jag var beredd på en massa beröm. Jag var inte redo för det skrik som kom.

• Aaa! Vad äckligt! En död mus! skrek Ulrika.

Josefin ställde sig av någon anledning upp. Hon såg också ut att tycka att det var äckligt. Just då försökte musen att fly och den började pipa igen.

• Den lever! skrek Lovisa.

Jag tänkte att eftersom familjen inte verkade glada över min fångst kunde musen lika väl få springa hem igen. Så jag släppte den.

Alla i familjen lämnade bordet väldigt snabbt. Josefin, Lovisa och Ulrika skrek. Lars slängde sig efter musen för att fånga den igen. Han lyckades inte.

Det blev ett himla liv och Lars slutade inte jaga efter musen fören den lyckats smita ut genom kattluckan. När den väl var ute slutade de andra att skrika.

Jag förstår inte. Lovisa frågade varför jag inte gick på musjakt. När jag sen gör det så skriker alla. Jag tror inte att jag tänker jaga möss fler gånger.