Kära dagbok,

idag när jag vaknade hade jag planer på att hålla mig ute större delen av dagen. Jag tänkte se om jag kunde fånga några fallande lös. Så tänkte jag åka rutschkana också.

Det blev inte alls som jag hade tänkt. Faktum är att jag inte har varit ute överhuvudtaget. Det visade sig nämligen att Ulrika hade andra planer för mig idag.

Jag var mitt uppe i frukosten när Ulrika plötsligt lyfte upp mig. Jag blev arg och jamade eftersom jag inte fick äta ifred, men det brydde hon sig inte om. Då jamade jag ännu högre vilket Josefin hörde.

• Låt Mjau äta ifred, sa hon.

Ulrika satte ner mig och jag åt upp, men hon gick inte därifrån. Jag hade på känn att jag visste varför och jag hade rätt. Så fort jag hade ätit upp det sista så lyfte hon upp mig igen. Den här gången gjorde det inget. Jag hade ju ätit klart.

• Nu ska vi leka, sa Ulrika.

Vad roligt tänkte jag. Sen lade hon ner mig i dockvagnen.

Jag hade aldrig åkt dockvagn innan. Jag tyckte att det var läskigt. I alla fall fram tills jag upptäckte att det är ganska skönt att ligga i korgen under vagnen. Jag lade mig tillrätta där och lät vagnens rörelser vagga mig.

Ulrika tyckte inte att jag skulle ligga där.

• Barn ligger i vagnen inte under den, sa hon varje gång som jag smet ner.

Sen lyfte hon upp mig och lade mig i vagnen igen. Varpå jag smet ner till korgen och vi började om.

• Du är allt en busig bebis, sa Ulrika till slut.

Fast hon lät mig ligga kvar. Ulrika drog vagnen runt i hallen och jag kom fram till att det var helt okej att vara barn. Vi hade ganska roligt.

• Nu har vi promenerat klar. Nu ska du få mat och en ren blöja.

Ulrika såg så glad ut. Jag tänkte att lite till kan jag nog äta även om jag inte var hungrig. Jag tänkte att hon skulle fylla på min matskål igen, men oj vad fel jag hade.

Ulrika stannade vagnen och lyfte ur mig. Hon lade mig på soffan i tv-rummet. Eftersom det är roligt att leka med Ulrika låg jag kvar där under tiden som hon hämtade dockornas skötväska. Hon kom snabbt tillbaka.

Ur väskan tog hon fram en nappflaska. Jag hade sett henne mata dockorna med den innan, men blev ändå förvånad när hon stoppade in den i min mun. Jag spottade ut den och fräste. Ville inte ha den i munnen, men då stoppade hon bara in den igen.

• Nu ska du vara en duktig bebis och äta, sa Ulrika.

Jag spottade ut och fräste en gång till, men det hjälpte inte. In kom flaska igen.

Då gjorde jag något dumt. Något som man egentligen inte får göra. Just då tänkte jag inte på hur dumt det var eller hur mycket jag skulle ångra mig. Jag tänkte bara på att få flaskan ur munnen.

Åh vad jag skäms! Vill egentligen inte skriva det, men jag gör det ändå. Jag lyfte upp tassen, fällde ut klorna och rev Ulrika på kinden.

Hennes skrik fick det att isa i mina ådror. Hon blev så ledsen! Jag tyckte så synd om henne, men jag tyckte synd om mig också.

Josefin kom genast springande.

• Vad hände? frågade hon.

• Mjau klöste mig, svarade Ulrika.

Tårarna bara rann ner för hennes kinder tillsammans med lite blod från såret.

Josefin såg på mig, Ulrika och flaskan som Ulrika fortfarande höll i handen.

• Stoppade du möjligtvis den där flaskan i hennes mun? frågade hon.

Josefin såg väldigt arg och sträng ut. Hon kommer att börja skrika på mig, tänkte jag. Därför blev jag förvånad över det som hände sen.

Ulrika nickade först. Hon hade ju stoppat den i min mun.

• Ja och sen klöste hon mig, sa hon.

Josefin gav Ulrika en ny sträng blick. Sen började hon skälla på Ulrika istället för på mig.

• Ja, men då är det väl klart att hon klöser dig! Hur ska hon annars försvara sig? Att köra in en nappflaska i munnen på henne är väldigt elakt!

Josefin fortsatte att skälla på Ulrika en bra stund, men jag slutade att lyssna. Jag gick och lade mig bland mössorna i hyllan i hallen. Jag tänkte att jag hade tur som slapp skäll, men jag var ändå ledsen för att jag rev Ulrika.