Kära dagbok,

idag var jag ute hela förmiddagen. När jag kom in var allt konstigt. Hela huset var fullt av en lukt som jag inte kände igen. Det var varmt också. Väldigt varmt.

Jag upptäckte att lukten verkade komma från köket så jag gick in där. Vad jag såg var kaos. Hela bordet var fullt av formar i metall, kavlar, mjöl och några bruna klumpar. På diskbänken fanns mer disk än vad som blir när Lars bakar bröd.

Hela familjen satt samlade runt bordet och lekte med de bruna klumparna.

• Hej Mjau! Vi bakar pepparkakor, sa Ulrika.

Det svarade ju på min tysta fråga om vad som pågick, men det skapade en ny. Vad är pepparkakor för något?

En klocka plingade och Lars reste sig genast upp från stolen. Han gick fram till ugnen och på vägen tog han upp en grytvante från köksön. Jag hade sett honom använda dem innan. När han bakade bröd eller lagade mat i ugnen.

Lars öppnade ugnen och lyfte ut en plåt. Den ställde han ner på köksön.

• Är plåten på bordet full? frågade han.

• Nej, inte riktigt, sa Lovisa.

Lars stängde ugnen igen utan att lyfta in något i den. Sen satte han sig vid bordet igen.

Jag hoppade upp på köksön för att titta närmare på plåten. Fast jag hann bara se skymten av några bruna kakor i olika former innan Josefin lyfte ner mig.

• Akta dig. Det där är varmt, sa hon.

Hon satte ner mig på golvet igen och det var inte utan att jag var lite irriterad. Jag tänkte ju inte röra kakorna. Bara titta på dem. De bränner man sig inte av!

Jag gav henne ett irriterat mjau och sen gick jag mot bordet. Just som jag kom fram till det började det plötsligt att snö över mig. Inomhus. Jag förstod ingenting först.

• Förlåt. Jag tappade den, sa Ulrika.

• Det gör inget. Det är bara mjöl. Vi dammsuger sen, sa Josefin.

Mjöl. Ja, det förklarade ju saken tänkte jag. Jag hoppade upp på kökssoffan bredvid Lovisa. Hon gav mig en blick och började sen skratta.

• Mamma, du får nog dammsuga Mjau också för hon är dränkt i mjöl, sa hon.

• Oj, då. Ja, dammsuga henne kan vi ju inte göra. Jag får försöka borsta av henne. Räcker inte det får jag duscha henne sen.

Josefin reste sig upp och försökte ta tag i mig, men jag var smartare. Jag visste vad dusch betydde och det tänkte jag inte finna mig i. Så jag hoppade upp på bordet. Snabbt som attan sprang jag över det till andra sidan. Just som jag skulle hoppa ner hörde jag Lars.

• Ja, nu har jag kattspår i pepparkakorna.

Fast det brydde jag mig inte om. Jag flydde ut i hallen. Där stannade jag och såg mig omkring. Vart skulle jag ta vägen? Jag såg Josefin närma sig och noterade då en annan sak också. Jag lämnade spår efter mig. Vita spår av mjöl gick från mig och vidare in i köket. Jag var körd. Vart jag än gömde mig skulle hon bara kunna följa spåren.

Jag satte mig ner och skakade igenom pälsen så gott det gick. Jag var tvungen att bli av med lite av det här mjölet. Det yrde omkring mig och Josefin, som precis böjt sig över mig, hostade.

Det var nu mjöl i hela hallen också, men inte så mycket på mig. Jag såg hoppfullt på Josefin. Skulle jag slippa duscha nu?

Hon skrattade lite.

• Okej, jag tar itu med dig ikväll sen. Då blir det en liten dusch, men just nu måste jag dammsuga. Annars har vi snart det här i hela huset.

Jag gick och gömde mig under Ulrikas säng. Det hjälpte inte. En stund senare drog Josefin fram mig därifrån och hon duschade. Fast det gjorde väl egentligen inte så mycket. Jag fick mysa med henne extra mycket efteråt. Så det kanske gick an. Men säg inte till någon att jag sa det!

Jag har åter igen råkat åka till jobbet utan att uppdatera sagokalendern. Ni kommer tyvärr att få vänta på den idag och det ber jag om ursäkt för!