Kära dagbok,

idag lekte barnen i sandlådan. Jag gick dit för att se om de gjorde något roligt. Lovisa höll på att bygga några slags små hus. Inte av sand utan av leksaker. Hon såg upp på mig.

• Hej Mjau. Jag bygger hus som älvorna kan bo i. Du förstår de hjälper till med så mycket i vår trädgård. Får blommor att blomma och lägger dagg på löven och sånt. Då kan de behöva vila ibland och det kan de göra i husen, sa hon.

Lovisa kliade mig lite bakom örat och lyfte sen upp taket på ett hus.

• Titta. Här inne har jag byggt sängar av sand som de kan ligga på, sa Lovisa och pekade på två små sandhögar i huset.

Jag tittade nyfiket ner. Fanns det älvor där nu? Jag kunde inte se några, men å andra sidan var jag osäker på hur de såg ut. Jag visste inte vad älvor var för något.

• Det är synd att de alltid gömmer sig för människor. Jag hade gärna prata med en, sa Lovisa.

Jag undrade genast om de gömmer sig för katter också. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det.

När barnen gick in för kvällen stannade jag ute. Jag satte mig på vakt bredvid sandlådan och väntade. Jag väntade väldigt länge. Så länge att jag funderade på att ge upp när det hände. Två stycken pytte små människor med vingar kom flygande och landade vid husen. Jag tittade noga på dem.

De var väldigt vackra. En med långt, mörkt hår som räckte till knäna. Den andra med kort, ljust som spretade åt alla håll. Båda hade långa, vackra blå klänningar. Deras vingar lyste i vackraste silver. De var det vackraste jag någonsin sett.

• Vad är det här för något? frågade den mörkhåriga älvan.

• Det ser ut som små hus, sa den ljushåriga.

De var just framme vid dörren till ett av husen när jag slogs av en tanke. Luktar de lika gott som de är vackra? Jag var tvungen att ta reda på det!

Alltså smög jag försiktigt fram till dem för att lukta. Den ljushåriga såg mig genast och vände sig mot mig.

• Nej men hej! Vem är du? frågade hon.

Jag visste inte om älvor kunde katt språk, men jag tänkte att det skulle vara ohövligt att inte svara.

• Mjau, sa jag

• Vilket fint namn! Bor du hår? frågade den mörkhåriga.

• Ja.

Jag tittade på dem och de tittade på mig. Jag såg ingen chans att kunna lukta på dem utan att de skulle märka det. Så jag tänkte att det var bäst att fråga.

• Kan jag få lukta på er? frågade jag.

• Va? Varför det? undrade den mörkhåriga.

• För att jag undrar hur älvor luktar. Jag har aldrig träffat några förut, sa jag.

Älvorna skrattade lite. Det lät precis som små klämtande klockor.

• Visst kan du få lukta, sa den ljushåriga.

Sen gick de båda och ställde sig mellan mina framtassar. Jag luktade och vilken lukt sen! De luktade choklad, jordgubb, rosor och allt annat i världen som luktar gott.

• Tack så mycket. Ni luktar underbart!

• Tack, sa de och skrattade igen.

Vi stod och fortsatte att prata en bra stund om de flesta saker. Jag frågade mer om vad de gör. Det visade sig att det finns olika slags älvor. Just de här var vattenälvor och de lade dagg på löven bland annat.

Nu är jag och älvorna vänner. De har lovat att komma och hälsa på mig ibland. När de gör det ska jag se till att komma ihåg att fråga vad de heter.