Kära dagbok,

allt gick strålande hela natten. Ingen hittade dem.

När morgonen kom så tänkte jag att de säkert var hungriga. Jag visste inte vad älvor åt och egentligt spelade det ingen roll. Familjen skulle inte låta mig ta något annat än kattmat ändå. Så jag tog en munfull med torrfoder i munnen utan att svälja det. Sen gick jag in på Lovisas rum. Inne under sängen spottade jag ut torrfodret framför älvorna.

• Jag tog med lite mat till er, sa jag.

Älvorna såg skeptiskt ner på det salivdränkta torrfodret.

• Eh, tack. Tror jag, sa den mörkhåriga.

• Jag vet att det inte är mycket, men det var det enda jag kunde komma åt, sa jag.

• Det är ingen fara. Vi klarar oss nog tills Simon kommer, sa den ljushåriga.

• Simon?

• Älvan som kommer med mer älvstoft.

Det var tur att den ljushåriga berättade om Simon. För det påminde mig om att jag fortfarande inte hade frågat dem vad de hette.

• Jag borde egentligen frågat direkt, men jag gör det nu. Vad heter ni? frågade jag.

Älvorna skrattade sitt klämtande skratt. Ungefär samtidigt började allt att gå fel. Vi hörde alla steg som närmade sig i hallen. Jag tänkte att jag hade varit under sängen för länge. Någon i familjen hade reagerat på att jag var borta och börjat leta efter mig.

Min farhågor ökade i och med att stegen kom in i sovrummet. Jag kunde se fötterna och såg då att det var Lovisa. Nu gällde det att vara helt tyst.

Det sket sig direkt. Dammet under sängen gjorde så att jag just då nös.

• Mjau? Är du här inne? frågade Lovisa.

Snabbt fram under sängen nu, tänkte jag. Hon får inte se älvorna.

Jag hann inte. Sekunden efter dög Lovisas huvud upp under sängen. Hon såg på mig och hon såg på älvorna. Jag har nog aldrig förut i mitt liv sett så stora ögon.