Hej!

Jag ber om ursäkt för att kalendern inte är upplagd än. Jag glömde av det nu på morgonen och åkte till jobbet. Här har jag tillgång att uppdatera, men inte tillgång till filen med kalendern. Jag lovar att uppdatera så fort jag kommer hem igen, vilket bör vara vid fem tiden!

Ha det bäst!

Kära dagbok,

idag när jag vaknade hade jag planer på att hålla mig ute större delen av dagen. Jag tänkte se om jag kunde fånga några fallande lös. Så tänkte jag åka rutschkana också.

Det blev inte alls som jag hade tänkt. Faktum är att jag inte har varit ute överhuvudtaget. Det visade sig nämligen att Ulrika hade andra planer för mig idag.

Jag var mitt uppe i frukosten när Ulrika plötsligt lyfte upp mig. Jag blev arg och jamade eftersom jag inte fick äta ifred, men det brydde hon sig inte om. Då jamade jag ännu högre vilket Josefin hörde.

• Låt Mjau äta ifred, sa hon.

Ulrika satte ner mig och jag åt upp, men hon gick inte därifrån. Jag hade på känn att jag visste varför och jag hade rätt. Så fort jag hade ätit upp det sista så lyfte hon upp mig igen. Den här gången gjorde det inget. Jag hade ju ätit klart.

• Nu ska vi leka, sa Ulrika.

Vad roligt tänkte jag. Sen lade hon ner mig i dockvagnen.

Jag hade aldrig åkt dockvagn innan. Jag tyckte att det var läskigt. I alla fall fram tills jag upptäckte att det är ganska skönt att ligga i korgen under vagnen. Jag lade mig tillrätta där och lät vagnens rörelser vagga mig.

Ulrika tyckte inte att jag skulle ligga där.

• Barn ligger i vagnen inte under den, sa hon varje gång som jag smet ner.

Sen lyfte hon upp mig och lade mig i vagnen igen. Varpå jag smet ner till korgen och vi började om.

• Du är allt en busig bebis, sa Ulrika till slut.

Fast hon lät mig ligga kvar. Ulrika drog vagnen runt i hallen och jag kom fram till att det var helt okej att vara barn. Vi hade ganska roligt.

• Nu har vi promenerat klar. Nu ska du få mat och en ren blöja.

Ulrika såg så glad ut. Jag tänkte att lite till kan jag nog äta även om jag inte var hungrig. Jag tänkte att hon skulle fylla på min matskål igen, men oj vad fel jag hade.

Ulrika stannade vagnen och lyfte ur mig. Hon lade mig på soffan i tv-rummet. Eftersom det är roligt att leka med Ulrika låg jag kvar där under tiden som hon hämtade dockornas skötväska. Hon kom snabbt tillbaka.

Ur väskan tog hon fram en nappflaska. Jag hade sett henne mata dockorna med den innan, men blev ändå förvånad när hon stoppade in den i min mun. Jag spottade ut den och fräste. Ville inte ha den i munnen, men då stoppade hon bara in den igen.

• Nu ska du vara en duktig bebis och äta, sa Ulrika.

Jag spottade ut och fräste en gång till, men det hjälpte inte. In kom flaska igen.

Då gjorde jag något dumt. Något som man egentligen inte får göra. Just då tänkte jag inte på hur dumt det var eller hur mycket jag skulle ångra mig. Jag tänkte bara på att få flaskan ur munnen.

Åh vad jag skäms! Vill egentligen inte skriva det, men jag gör det ändå. Jag lyfte upp tassen, fällde ut klorna och rev Ulrika på kinden.

Hennes skrik fick det att isa i mina ådror. Hon blev så ledsen! Jag tyckte så synd om henne, men jag tyckte synd om mig också.

Josefin kom genast springande.

• Vad hände? frågade hon.

• Mjau klöste mig, svarade Ulrika.

Tårarna bara rann ner för hennes kinder tillsammans med lite blod från såret.

Josefin såg på mig, Ulrika och flaskan som Ulrika fortfarande höll i handen.

• Stoppade du möjligtvis den där flaskan i hennes mun? frågade hon.

Josefin såg väldigt arg och sträng ut. Hon kommer att börja skrika på mig, tänkte jag. Därför blev jag förvånad över det som hände sen.

Ulrika nickade först. Hon hade ju stoppat den i min mun.

• Ja och sen klöste hon mig, sa hon.

Josefin gav Ulrika en ny sträng blick. Sen började hon skälla på Ulrika istället för på mig.

• Ja, men då är det väl klart att hon klöser dig! Hur ska hon annars försvara sig? Att köra in en nappflaska i munnen på henne är väldigt elakt!

Josefin fortsatte att skälla på Ulrika en bra stund, men jag slutade att lyssna. Jag gick och lade mig bland mössorna i hyllan i hallen. Jag tänkte att jag hade tur som slapp skäll, men jag var ändå ledsen för att jag rev Ulrika.

Kära dagbok,

idag har riktigt spännande saker hänt! Jag var som vanligt ute och lekte i trädgården. Där föll löv från träden som jag roade mig med att försöka fånga. Då kom Lars med en konstig grej.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Det var som en trappa rakt upp i luften och så en slät bana ner i gräset igen.

• Nu ska du se att barnen blir glad Mjau, sa Lars.

Sen ropade han på Lovisa och Ulrika. Barnen kom springande och skrek av glädje när de såg den konstiga grejen.

• En rutschkana! Är den vår? skrek de.

• Visst är den det. Er alldeles egen, svarade Lars.

Barnen hurrade och började sen bråka om vem som först skulle klättra upp för trappan. Ulrika vann. Hon klättrade upp för trappan, satte sig på banan och gled sen ner i gräset igen. Direkt efter gjorde Lovisa samma sak. Båda tjöt av skratt under tiden. Sen gjorde de om det igen.

Jag kan helt ärligt säga att jag inte alls förstod vad det var som var så roligt. Jag satte mig ner i gräset och tittade på dem en bra stund utan att bli klokare. Så när barnen till slut skulle gå in bestämde jag mig för att stanna kvar ute. Jag ville verkligen komma på vad det roliga var.

Först satt jag kvar i gräset och bara tittade. Precis som innan hjälpte det inte alls. Jag kom fram till att jag nog skulle blir tvungen att göra som barnen för att förstå. Fast skulle jag våga det?

Jag hade sett barnen åka på den där tillräckligt mycket för att veta att det skulle gå fort. Tänk om jag slog mig?

Jag bestämde mig för att vara modig. Försiktigt gick jag mot rutschkanan. Jag höll koll på den hela tiden ifall den fick för sig att göra något. När den inte rörde sig vågade jag mig upp på första trappsteget. Där stannade jag en stund ifall den skulle protestera mot min närvaro. Det kanske bara var människobarn som fick lov att klättra på den, men den protesterade inte. Det var dags för den farliga biten. Det var dags att åka ner.

Jag kan ärligt säga att jag var riktigt rädd och därför tvekade. Efter en stund kände jag mig istället lite fånig. Barnen hade ju gjort det här hela dagen utan att slå sig!

Fast det är klart. De är större än mig. Kanske var man tvungen att vara i en viss storlek för att kunna åka utan att slå sig?

När jag suttit där och velat i fem minuter kom jag fram till att jag hade ett beslut att fatta. Antingen åkte jag ner eller gå gick jag ner för trappan. Antingen fick jag veta vad det roliga var eller också inte.

Jag bestämde mig för att få veta. Jag tog satta och åkte ner. Vilken kick! Vinden susade i pälsen, farten kittlade i magen och världen kändes perfekt. Jag fortsatte att åka hela kvällen och slutade bara för att jag var hungrig. Nu har jag ätit, skrivit och ska sova. Imorgon sen får barnen hålla sig undan. Rutschkanan är nu min och jag tänker åka hela dagen!

Kära dagbok,

eftersom det här är första gången som jag skriver är det bäst att jag börjar med en presentation. Jag heter Mjau och jag är en katt. Personligen tycker jag inte att jag ser ut som en vanlig katt. Mer som en farlig tiger. Det tycker jag även om människorna fortsätter säga att jag är söt. Tigrar är inte söta. De är farliga. Det är jag också, om jag bara vill.

Även om de har missuppfattat mitt släktskap med tigern så är människorna ändå snälla. Det finns fyra stycken där jag bor. Det är husse, matte, mini matte ett och mini matte två. Också kallade Lars, Josefin, Lovisa och Ulrika.

Vad jag har förstått så är det Lars och Josefin som bestämmer. De är större än de andra två och säger ofta till dem vad de ska göra. Det är lite som om Lovisa och Ulrika är deras ungar.

Det är Lovisa och Ulrika som är de roliga. Det är dem som jag leker mest med och vilka lekar sen! De kommer du nog att få höra mycket om kära dagbok.

Lovisa är lite större än Ulrika. Hon är så stor att hon, till skillnad från Ulrika, både kan läsa och skriva. Därför kom hon för en stund sen med dig och en penna till mig.

• Alla borde skriva dagbok, sa hon.

• Mjau, sa jag.

Jag tänkte att dagbok kan vara ett bra sätt för människor att komma ihåg allt roligt som de har gjort. Fast Lovisa slutade inte där.

• Bara för att du är katt betyder det inte att du inte borde skriva dagbok. Du är ju med om en massa roligt du också. Än sen att din inte kan hålla en penna med tassarna? Du kan ju skriva med munnen!

Jag svarade henne inte. Istället stirrade jag bara på Lovisa. Skriva dagbok? Jag? Vem har någonsin hört talas om en katt som skriver dagbok? Jag har i alla fall inte hört talas om det. Fast å andra sidan har jag inte hört talas om någon annan katt som kan läsa heller. Trots det läser jag utan problem. Så varför inte?

Jag hade nog varit tyst lite för länge för Lovisa så osäkert på mig.

• Vad säger du? frågade hon.

• Mjau, sa jag och bet tag i pennan.

Lovisa sken upp som en sol, slog upp första sidan i skrivboken och gick. Sen började jag skriva det som nu står. Jag tycker att det går bra så jag tänker fortsätta. Eller vad säger du?