Kära dagbok,

idag kom Lars hem med en gran. Jag förstod inte alls varför.

Han bar ner den i källaren och satte den i något som han kallade foten. Sen började familjen att hänga lampor, girlanger och en massa glittriga kulor i den. De kallade den för julgran.

Jag gjorde inte så mycket annat än att lägga mig tillrätta i soffan där nere och se på när de höll på med granen. Den blev riktigt fin.

När de var klara gick de alla upp för att äta middag, men jag stannade kvar där nere och såg på granen. Ljusen som de hade hängt i den bytte hela tiden färg så den var väldigt färgglad.

När jag tittade närmare så såg jag på en kula som var nästan högst upp i granen. Den såg ut som om den var på väg att trilla ner.

Familjen har ju alltid varit snälla mot mig så nu tänkte jag att jag skulle vara snäll tillbaka. Jag reste mig upp ur soffan och gick fram till granen. Med ett snabbt skutt hoppade jag upp på en av de lägsta grenarna. Jag tänkte att jag skulle ta mig hela vägen upp till kulan och putta in den så att den inte trillade ner.

Jag började klättra och det var väldigt svårt. Jag var tvungen att hålla mig fast samtidigt som jag försökte att undvika alla dekorationer. Det gick sådär. Utan att jag menade det så trillade några kulor ner i golvet och gick sönder.

När jag precis kommit fram till kulan så hände något som jag verkligen inte hade räknat med. Plötsligt tippade hela grannen ner på sidan och föll i golvet.

Jag slog mig inte, men alla kulor gick sönder. Det blev ett högt brak också så hela familjen kom rusande. När de såg vad som hade hänt blev de arga. Josefin skällde och barnen grät. Lars gick så långt att han lyfte upp mig och bar mig hela vägen till ytterdörren. Sen slängde han ut mig! I två timmar tvingades jag sitta där i kylan innan de släppte in mig igen. Allt bara för att jag försökte hjälpa till. Jag är ledsen att det gick som det gick och önskar att det fanns ett sätt för mig att låta familjen veta att det inte var med mening.