Kära dagbok,

jag ber om ursäkt för det plötsliga avbrottet. Lars kom in så jag var tvungen att sluta skriva. Jag känner mig inte så säker på hur han skulle reagera om han såg att jag kan skriva och läsa.

Hur långt hade jag kommit? Jo, Lovisa kom in och såg älvorna precis som jag hade frågat dem om deras namn. Hon såg riktigt chockad ut.

• Det är ingen poäng med att vi gömmer oss här, sa den mörkhåriga.

• Nej, hon har sett oss. Låt oss gå fram i ljuset, sa den ljushåriga.

Lovisa hade fortfarande in sagt någonting. Hon tog inte blicken ifrån älvorna när vi gick fram från under sängen.

Sen var det som om hon vaknade upp igen. Lovisa ryckte till och rusade upp från golvet. Hon gick fram till dörren och stängde den.

• Älvor, sa hon. Älvor på mitt rum.

Lovisa satte sig framför oss på golvet med benen i kors.

• Jag har så många frågor, sa hon.

• Först har vi en fråga till dig. Kan du hålla det här hemligt? frågade den mörkhåriga.

Lovisa nickade.

• Jag har sett er förut. I trädgården, men ni försvann så snabbt så jag kunde inte prata med er då. Jag har inte sagt ett ljud om det. Jag vet att ni måste hålla er hemliga, sa hon.

• Har du sett oss förut?

• Ja, en gång. När ni lade dagg i gräsmattan, sa Lovisa.

Älvorna beslutade sig för att lita på Lovisa. Så resen av morgonen ägnades åt frågor och svar. Lovisa ställde frågor om hur det kom sig att de var i huset med mig. Eller vad de gjorde mer än dagg i gräset. Vad de äter och så vidare. Hon hade väldigt många frågor.

Jag gjorde inte så mycket. Jag satt bara bredvid och lyssnade. Jag lärde mig två viktiga saker. Älvor äter frukt och nötter. Inte salivdränkt torrfoder. Sen fick jag äntligen veta deras namn. Den mörkhåriga heter Emma och den ljushåriga Sofia. Det är vackra namn tycker jag.

Till slut kom dock tiden när Emma och Sofia var tvungna att gå ut för att möta Simon.

• Kommer jag någonsin att träffa er igen? frågade Lovisa.

• Jadå. Nu när vi vet att vi kan lita på dig så ska vi nog kunna hälsa på ibland. Nu har vi ju två vänner här, sa Sofia.