Kära dagbok,

idag var det liv här hemma! Jag låg i godan ro mellan barnen på golvet. De smekte min mage och jag spann. Det var riktigt mysigt. Då drog det plötsligt kallt.

• Mamma, det är kallt, sa Lovisa.

• Jag vet. Jag har öppnat fönstret lite bara. Jag stänger det snart, svarade Josefin.

Draget gjorde att det inte var så skönt att ligga på golvet längre. Jag satte mig upp. Då hörde jag ett skrik och vingar som slog i köket.

Både jag och barnen ryckte till och sprang dit. Vad var det som pågick egentligen?

När vi kom in i köket kunde vi se Josefin stå tryckt mot köksbänken. Hon såg lite rädd ut, men mest förvånad. Josefin såg oss inte utan var upptagen av att titta på något i taket. Jag och barnen tittade dit också.

• En fågel! En fågel har kommit in, sa Ulrika.

Jag tittade på den. Den var liten, väldigt lite och den såg rädd ut. Mycket räddare än Josefin. Jag tyckte synd om den. Den hade kanske aldrig varit inomhus förut.

• Hur får vi ut den igen mamma? Den kanske skadar sig här inne, sa Lovisa.

• Jag vet inte riktigt. Kanske om vi öppnar alla fönster och dörrar. Den kanske hittar ut då, sa Josefin.

Barnen hjälpte Josefin med det. Snart var det öppet överallt och väldigt kallt. Fågeln flög fortfarande runt och verkade inte upptäcka att den nu kunde flyga ut igen.

Jag tänkte att det kanske var elakt och skulle göra fågeln ännu räddare. Samtidigt visste jag inte riktigt vad jag annars skulle göra. Jag tänkte att jag kanske, kanske skulle jaga fågeln mot något av de öppna fönstren.

Fast jag hade tur. Jag slapp vara elak och jag slapp skrämma fågeln ännu mer. För hux flux så hittade den till ett fönster och flög ut.

Josefin började genast att springa runt och stänga allt som öppnats.

• Nu är det väldigt kallt mamma, sa Ulrika.

• Jag vet gumman. Vad sägs om att vi gör lite varm choklad att värma oss med? svarade Josefin.

Samtidigt stängde hon det sista fönstret.

Vi fick en väldigt mysig eftermiddag. Jag fick så klart ingen choklad, men jag fick något bättre. Massa mys och gos!