Kära dagbok,

världen har blivit väldigt konstig. Jag märkte det inte först. För morgonen var som den brukar. Jag vaknade, åt lite och myste lite med Josefin i sängen. Precis som alltid. Det var när jag skulle gå ut som jag märkte att allt inte var som det brukar.

• Nej men det har ju snöat, sa Josefin när hon öppnade dörren åt mig.

Snöat? Vad är det? Jag såg ut genom dörren och blev direkt förvånad. Hela världen var vit!

Jag nosade lite i luften för att se hur denna snö luktade. Det enda jag märkte var att luften var frisk och klar. Där fanns ingen speciell lukt som kunde vara snön.

Jag satte tassen i det. Bara en kort stund. Det var väldigt kallt. Då slog en tanke mig. Tänk om snö är farligt? Jag tänkte att jag kanske inte skulle gå ut just då. Så istället för att kliva ut genom dörren så vände jag och gick in igen. Det var bäst att undersöka den här snön på håll först.

Jag gick in i tv-rummet och lade mig på soffan. Därifrån hade jag perfekt utsikt över gården och denna snö.

Jag satt och tittade på snön hela förmiddagen. Inget hände. Ibland fick vinden lite snö att blåsa upp, men det var allt. Inga huggtänder kom fram. Inga slukhål. Inget farligt alls.

Efter lunch kom barnen inrusande i rummet.

• Ska du med ut Mjau? Vi ska leka i snön, sa Ulrika.

Det avgjorde det. Om barnen fick leka i snön så kunde den inte vara farlig. Hade den varit det skulle Lars och Josefin aldrig tillåta dem att gå ut nu. Så jag reste mig upp för att följa med dem ut.

När vi kom ut ville jag först inte gå ut i snön. Jag tyckte fortfarande att det var läskigt. Lovisa såg att jag tvekade.

• Kom, Mjau. Det är inte farligt, sa hon.

Sen sprang hon och Ulrika ut i det som brukade vara en gräsmatta. Nu var det ju mer av en snömatta.

Jag satte en tass i den kalla snön och sen en till. Till slut hade jag alla tassar i snön. Jag kan inte påstå att jag tyckte att det var skönt. Snarare kallt och blött.

• Kom nu Mjau, ropade Ulrika.

Jag tog ett djupt andetag. Sen sprang jag rakt ut i snön till barnen. Jag kom ungefär halvvägs när allt blev svart. Jag kunde höra barnen skratta, men såg ingenting. Överallt var kall, blöt snö.

Lovisa lyfte upp mig. Hon och Ulrika skrattade så de kunde kikna.

• Det var visst lite för djupt för dig här, sa Lovisa.

De skrattade så mycket att jag blev arg. För jag tyckte faktiskt inte att det var roligt. Jag sprattlade så att Lovisa tappade ner mig i snön igen. Jag försvann direkt ner helt under den. Fast den här gången skulle inte barnen få lyfta upp mig och skratta åt mig. Så jag grävde mig fram åt ungefär det håll som huset borde vara. Efter en stund var det lite tunnare med snö och jag kom upp över den. Då kunde jag börja springa.

Josefin öppnade dörren. Hon skrattade hon också. Hon måste ha sett allt från fönstret. Jag gick in och bestämde mig för att aldrig gå ut igen.