Kära dagbok,

idag säger Lovisa att jag är en hjälte. Det var nämligen så att Ulrika, Josefin och Lars hade åkt till affären en sväng, men Lovisa och jag var hemma. Det var första gången som Lovisa fick vara hemma själv. Du skulle ha sett henne! Hon var så glad och kände sig så stor.

Jag beslutade mig för att lägga mig på soffan och på så sätt hålla mig ur vägen. Jag ville inte att hon skulle känna det som om jag vaktade henne. Fast det gjorde jag så klart. Jag hade koll på vartenda steg hon tog.

Hon satt inne på sitt rum när jag hörde en stor smäll följt av ett skrik. Jag for direkt upp från soffan och rusade in på hennes rum. På golvet överallt låg böcker utspridda. Den hylla som Lars satt upp på väggen. Den som böckerna stått på. Den låg också på golvet. Framför den satt Lovisa och hon grät.

Jag gick genast fram till henne. Jag slickade henne på kinden och strök mig mot hennes arm.

• Den bara trillade ner Mjau. Bara så där. En bok landade på min fot och nu gör den ont, sa hon.

Jag tittade ner på hennes fötter. Ett av dem hade ett rött märke. Det måste vara där som boken slog i.

Jag gick fram till hennes fot och började slicka på den. Jag hade sett Josefin pussa på barnen förut när de haft ont någonstans. Så jag tänkte att det kanske skulle hjälpa.

• Jag vill ha mamma och pappa, sa Lovisa.

Tårarna rann på hennes kinder och hon lade sig ner på golvet. Rullade ihop sig till en liten boll.

Jag gick genast och lade mig mot hennes bröstkorg. Tryckte mig så nära mot henne som jag bara kunde.

Lovisa fortsatta att gråta samtidigt som hon strök mig över ryggen. Jag gjorde inget särskilt. Jag bara låg där och försökte trösta henne.

Efter en stund slutade hon att gråta. Jag tittade upp på hennes ansikte och hon såg nästan glad ut.

• Tack Mjau. Du har fått mig att må mycket bättre! Kom så ska jag ge dig lite godis, sa hon.

Några minuter senare kom resten av familjen hem. Då berättade Lovisa vad som hade hänt. Det var då hon kallade mig för sin lilla hjälte.