Kära dagbok,

idag har Lovisa lärt mig ett nytt trick! Det är jätte häftigt.

Det började med att hon hade glömt att stänga dörren till toaletten. Så jag smet in efter henne. Jag tänkte att jag kanske skulle hinna ligga en liten stund på det varma golvet. Någon minut eller så innan jag blev upptäckt och utkörd.

• Hej Mjau, sa Lovisa när jag kom in.

Attans! Upptäckt direkt. Jag såg på Lovisa som stod vid handfatet. Hon såg glad ut. Kanske blir hon ännu gladare om jag stryker mig mot hennes ben, tänkte jag.

Jag gick fram mot henne och såg att hon stod på en pall. Det blir svårt att stryka sig mot benet då. Jag tänkte att jag kunde hoppa upp på handfatet och ge henne en puss istället.

Smidigt hoppade jag upp och slickade henne lite på näsan.

• Åh Mjau vad jag älskar dig, sa hon.

Hela Lovisa sken av lycka. Jag hade lyckats. Jag hade gjort henne ännu gladare.

Då såg Lovisa plötsligt lite lurig ut.

• Vill du se ett trick? Jag har precis lärt mig, sa hon.

Jag gillar trick så jag gav ett mjukt mjau till svar.

Då böjde sig Lovisa ner över handfatet och stängde på kranen. Sen drack hon direkt ur vattenstrålen som kom. Hon gjorde det utan att skvätta vatten överallt och bli blöt. När hon var klar såg hon på mig.

• Det är mycket roligare att dricka så här. Vill du prova?

Klart jag ville prova! Det var ju ett fantastiskt trick.

Jag gick runt så att jag stod så nära kranen som det gick. Sen böjde jag mig ner mot strålen och det gick! Jag kunde också dricka direkt ur kranen!

Jag hoppade lite upp och ner av glädje innan jag gjorde det igen. Lovisa hade rätt. Det här var ett mycket roligare sätt att dricka vatten på.

Jag är Mjau, den direkt ur kranen drickande katten!

Kära dagbok,

idag har jag busat med barnen. Det var roligt! Allt började med att jag låg bakom soffan och vilade. Det är trångt, varmt och mysigt. Där finns till och med en filt.

När jag låg där hörde jag barnen ropa på mig. Därför lämnade jag min trygga vrå och mötte upp dem på vardagsrumsgolvet.

• Nej! Där kom hon. Nu kan vi ju inte leta längre, sa Ulrika.

• Hon kom nog för att vi ropade på henne, sa Lovisa förnuftigt.

• Det är roligare om hon gömmer sig så att vi får leta, sa Ulrika.

Jag skrattade lite åt dem, men tänkte sen varför inte? Lite kurragömma kan nog inte skada. Alltså stack jag iväg som ett skott upp på övervåningen. Där gömde jag mig under Ulrikas säng.

• Ja! Vi får leta! Skynda Lovisa, skynda. Vi måste leta efter henne, skrattade Ulrika.

Sen började jakten. Jag gömde mig och de letade. Ibland hittade de mig så jag fick gömma mig igen. Fast oftast gömde jag mig så bra att jag fick sticka fram en tass eller svansen för att de skulle hitta mig.

Barnen var så glada att de nästan skrek av skratt. Fram tills jag fick för mig att gömma mig bakom byrån med det lilla akvariet vill säga.

Jag sprang dit och tittade på glipan mellan byrån och väggen. Den var smal, men inte för smal. Trodde jag i alla fall.

Jag fick in huvudet och halva kroppen innan det tog stopp. Då försökte jag backa ut igen, men det gick inte heller. Jag satt fast!

Jag slet och drog för att komma loss, men det hjälpte inte. Så jag började ropa på hjälp.

• Du får vara tyst Mjau. Annars hittar vi dig, ropade Lovisa till svar.

Då höjde jag rösten samtidigt som jag bad en stilla bön om att de skulle hitta mig snabbt. Det började göra väldigt ont i öronen.

• Mjau, vad gör du? Kom ut därifrån, sa Lovisa.

Jag kunde känna hur hon tog tag i den del av mig som stack ut och drog, men det hjälpte inte.

• Pappa! Pappa! Mjau sitter fast! skrek Ulrika.

Lars kom genast inspringande.

Han måste vara väldigt stark. För på något sätt lyckades han flytta byrån några millimeter från väggen. Jag var fri!

Lovisa lyfte upp mig och tröstade mig. Samtidigt hoppade Ulrika upp och ner och sjöng:

• Hon är fri! Hon är fri! Hon är fri!

Jag tänker aldrig mer försöka gömma mig där.

Kära dagbok,

idag var jag på lite upptäcktsfärd i köket. Först upptäckte jag matskålen eftersom jag var hungrig. Det var gott, men sen ville jag gå över till lite mer främmande saker.

Jag hoppade upp på fönsterbrädan. Där får jag egentligen inte vara. Därför tänkte jag att det var perfekt att upptäcka där. Jag hade ju bara sett den på håll förut.

På fönsterbrädan stod tre stycken blomkrukor med blommor i. Jag ställde mig nära inpå den första för att se närmare på den. Den var lila med rosa fjärilar.

Jag försökte försiktigt ta mig över till nästa kruka, men råkade då stöta till den lila. Den gick i golvet med ett kras.

Jag blev såklart rädd och hoppade över till köksön. Det hade gått bra om jag inte hade stött till de andra krukorna i farten. De åkte också i golvet och jag tog ett ännu snabbare språng mot köksön. Så snabbt faktiskt att jag inte hann få stopp på mig själv innan skålen som stod där åkte i golvet och gick sönder.

Josefin kom inrusande innan jag hann gömma mig. Hon såg röran och blev vansinnig. Hon skällde på mig. Jag skäms. Det var dumt gjort, men det var liksom inte med flit. Jag menade inte att ha sönder alla de där sakerna. Jag ville bara se närmare på fönsterbrädan.

Kära dagbok,

idag ställde Lovisa en väldigt intressant fråga till mig.

• Hur kommer det sig att du aldrig jagar möss? Jag trodde att alla katter jagar möss, sa hon.

Nu förstår ju inte hon mitt språk så jag kunde inte svara henne ordentligt. Hade jag kunnat det hade jag sagt att jag inte visste att katter jagar möss. Jag hade aldrig tänkt tanken. Nu när jag fick veta vad som förväntades av mig tänkte jag såklart göra det. Så jag gick iväg på musjakt.

Det gick sådär. Jag letade igenom hela huset efter en mus, men kunde inte hitta någon. Jag tänkte att det kanske gjorde mig till en sämre katt.

Istället för att gräva ner mig i den negativa tanken bestämde jag mig för att gå ut och jag. Utomhus måste det ju ändå finnas några möss.

Jag gick runt hela trädgården och såg till slut en i en buske, men vad händer sen? Det visste jag inte. Vad gör en katt som hittar en mus? Hur får Lovisa veta att jag har varit på jakt och lyckats hitta en mus?

Jag tänkte att jag nog måste visa upp den, men hur? Jag hade en känsla av att musen inte skulle följa med frivilligt.

Jag bestämde mig för att fånga den och tvinga den att följa med. Det är visserligen elakt, men hur skulle jag annars göra?

Jag hukade mig ner och gick försiktigt närmare musen. Den var upptagen av något på marken så den såg mig inte.

Med ett språng slängde jag mig över den. Musen skrek, men jag tog tag i den med munnen. Den fortsatte att pipa, men eftersom jag inte förstod vad den sa så låtsades jag inte om det.

Istället gick jag, med musen i munnen, in.

I köket satt hela familjen och åt middag. Vilket bra tillfälle! Nu kunde jag ju visa dem allihop min fångst samtidigt.

Jag hoppade smidigt upp på bordet med musen, som nu slutat skrika. Mitt emellan alla grytor och tallrikar satte jag mig. Jag var beredd på en massa beröm. Jag var inte redo för det skrik som kom.

• Aaa! Vad äckligt! En död mus! skrek Ulrika.

Josefin ställde sig av någon anledning upp. Hon såg också ut att tycka att det var äckligt. Just då försökte musen att fly och den började pipa igen.

• Den lever! skrek Lovisa.

Jag tänkte att eftersom familjen inte verkade glada över min fångst kunde musen lika väl få springa hem igen. Så jag släppte den.

Alla i familjen lämnade bordet väldigt snabbt. Josefin, Lovisa och Ulrika skrek. Lars slängde sig efter musen för att fånga den igen. Han lyckades inte.

Det blev ett himla liv och Lars slutade inte jaga efter musen fören den lyckats smita ut genom kattluckan. När den väl var ute slutade de andra att skrika.

Jag förstår inte. Lovisa frågade varför jag inte gick på musjakt. När jag sen gör det så skriker alla. Jag tror inte att jag tänker jaga möss fler gånger.

Kära dagbok,

idag har matte varit väldigt dum mot mig. Då menar jag inte de små, de har varit snälla. Nej, den dumma är Josefin.

Det började med att hon lockade på mig. Hon gick runt i huset och sa mitt namn tills hon hittade mig liggande i soffan.

• Där är du. Kom nu lilla vännen, sa hon och lyfte upp mig.

Jag tänkte att det kanske var en stunds gos på gång eller kanske lite godis. Så jag lade mig tillrätta i hennes famn. Egentligen borde jag ha flytt därifrån.

Hon tog med mig in på badrummet, ännu ett förbjudet rum. Fast jag har varit där inne några gånger. Det är inte lika farligt som tvättstugan och golvet är härligt varmt.

Jag blev väldigt nyfiken. Jag tänkte att detta kanske var Josefins sätt att säga att de ändrar på reglerna. Att jag fick vara där inne nu. Jag såg framför mig många härliga stunder på det varma golvet.

Så fel jag hade! Matte satte sig på golvet framför duschen. Den plats där jag sett barnen tvätta sig. Det borde gjort mig misstänksam, men nej. Jag låg snällt kvar i hennes famn.

Sen satte hon på vattnet. Detta hemska vatten. Jag tryckte mig lite närmare henne, men hon lyfte bort mig. Med ett stadigt tag om mina tassar lyfte hon in mig under den varma vattenstrålen. Jag brände mig inte, men det var obehagligt att bli så blöt. Så jag skrek rakt ut. Det hjälpte inte. Istället började hon gnida in något konstigt, grönt i pälsen på mig. Det luktade gott och det löddrade.

Jag skrek lite till. Inte för att det var obehagligt utan i protest. Så här behandlar man inte en fin katt! Inte en som dessutom är tiger!

När hon tyckte att jag hade nog av vad det nu var i pälsen lyfte hon in mig under vattnet igen. Väl under vattnet gnuggade hon pälsen igen. Det var lite som om hon masserade mig.

Jag gjorde mitt bästa för att komma loss, men det hjälpte inte. Hon höll mig fast ändå.

Jag kan dock säga att hon blev väldigt blöt och det är jag glad för. Det är min hämnd.

Till slut stängde hon av duschen och virrade in mig i en handduk. Hon bar bort mig till sängen och där låg vi sen och myste. Just den delen av hennes hemska tilltag var faktiskt ganska skönt. Så jag kanske förlåter henne. Nästan i alla fall. Om hon inte gör om det.

Kära dagbok,

idag lekte barnen i sandlådan. Jag gick dit för att se om de gjorde något roligt. Lovisa höll på att bygga några slags små hus. Inte av sand utan av leksaker. Hon såg upp på mig.

• Hej Mjau. Jag bygger hus som älvorna kan bo i. Du förstår de hjälper till med så mycket i vår trädgård. Får blommor att blomma och lägger dagg på löven och sånt. Då kan de behöva vila ibland och det kan de göra i husen, sa hon.

Lovisa kliade mig lite bakom örat och lyfte sen upp taket på ett hus.

• Titta. Här inne har jag byggt sängar av sand som de kan ligga på, sa Lovisa och pekade på två små sandhögar i huset.

Jag tittade nyfiket ner. Fanns det älvor där nu? Jag kunde inte se några, men å andra sidan var jag osäker på hur de såg ut. Jag visste inte vad älvor var för något.

• Det är synd att de alltid gömmer sig för människor. Jag hade gärna prata med en, sa Lovisa.

Jag undrade genast om de gömmer sig för katter också. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det.

När barnen gick in för kvällen stannade jag ute. Jag satte mig på vakt bredvid sandlådan och väntade. Jag väntade väldigt länge. Så länge att jag funderade på att ge upp när det hände. Två stycken pytte små människor med vingar kom flygande och landade vid husen. Jag tittade noga på dem.

De var väldigt vackra. En med långt, mörkt hår som räckte till knäna. Den andra med kort, ljust som spretade åt alla håll. Båda hade långa, vackra blå klänningar. Deras vingar lyste i vackraste silver. De var det vackraste jag någonsin sett.

• Vad är det här för något? frågade den mörkhåriga älvan.

• Det ser ut som små hus, sa den ljushåriga.

De var just framme vid dörren till ett av husen när jag slogs av en tanke. Luktar de lika gott som de är vackra? Jag var tvungen att ta reda på det!

Alltså smög jag försiktigt fram till dem för att lukta. Den ljushåriga såg mig genast och vände sig mot mig.

• Nej men hej! Vem är du? frågade hon.

Jag visste inte om älvor kunde katt språk, men jag tänkte att det skulle vara ohövligt att inte svara.

• Mjau, sa jag

• Vilket fint namn! Bor du hår? frågade den mörkhåriga.

• Ja.

Jag tittade på dem och de tittade på mig. Jag såg ingen chans att kunna lukta på dem utan att de skulle märka det. Så jag tänkte att det var bäst att fråga.

• Kan jag få lukta på er? frågade jag.

• Va? Varför det? undrade den mörkhåriga.

• För att jag undrar hur älvor luktar. Jag har aldrig träffat några förut, sa jag.

Älvorna skrattade lite. Det lät precis som små klämtande klockor.

• Visst kan du få lukta, sa den ljushåriga.

Sen gick de båda och ställde sig mellan mina framtassar. Jag luktade och vilken lukt sen! De luktade choklad, jordgubb, rosor och allt annat i världen som luktar gott.

• Tack så mycket. Ni luktar underbart!

• Tack, sa de och skrattade igen.

Vi stod och fortsatte att prata en bra stund om de flesta saker. Jag frågade mer om vad de gör. Det visade sig att det finns olika slags älvor. Just de här var vattenälvor och de lade dagg på löven bland annat.

Nu är jag och älvorna vänner. De har lovat att komma och hälsa på mig ibland. När de gör det ska jag se till att komma ihåg att fråga vad de heter.

Kära dagbok,

idag har varit en läskig dag. Fast den började bra. Det är bäst att jag tar det från början.

Nere i källaren i huset finns en dörr som familjen aldrig låter mig gå igenom. Jag ser ofta Lars och Josefin gå igenom den med kläder i en korg, men så fort jag försöker följa efter så motar de bort mig. Trots det hade jag inte gett upp tanken på att gå in där. Det har jag varit för nyfiken för.

Idag gick Lars genom dörren med en hög kläder. Han stängde den noga efter sig och jag satte mig utanför för att vänta. Jag brukade alltid göra det ifall jag skulle få chans att smita in när de kom ut igen.

Efter några minuter kom han ut igen. Han gick upp för trappan och försvann, men glömde stänga dörren. Den var kvar på glänt.

Jag tog chansen. Så snabbt jag kunde smet jag in genom dörren. På andra sidan fanns ett litet rum. Där fanns ett handfat, två vita lådor, kläder på golvet och dörrar in till andra rum. Inget annat. Ingen soffa eller bokhylla eller någon av de möbler som fanns i alla de andra rummen.

Jag bestämde mig för att undersöka de vita lådorna. Den lite mindre först.

Jag gick fram till den och såg att det fanns en rund glasdörr i den som var öppen. Jag stack in huvudet. Där inne var allt runt och silvrigt. Jag funderade en kort stund på hur det kan kännas att stå inne i detta runda silvriga. Sen bestämde jag mig för att helt enkelt testa. Med ett snabbt skutt hoppade jag in. Det silvriga skakade. Liksom rörde sig fram och tillbaka. Jag tyckte att det var så kul att jag hoppade lite för att få det att skaka ännu mer.

Jag var mitt uppe i mitt sjätte skutt när jag hörde steg. Jag tänkte att det måste vara Lars och fick lite panik. Jag fick ju inte vara där inne!

Jag rullade ihop mig till en liten boll och hoppades att jag inte skulle synas. Stegen kom närmare och närmare för att plötsligt stanna framför lådan.

Nu är det klippt, tänkte jag. Nu såg han mig. Jag kommer att få så mycket skäll!

Jag väntade spänt på att höra husses arga röst, men istället kom en tröja. Bara sådär låg tröjan över mig och jag kände hur den blev tyngre. Som om fler kläder lades ovanpå den.

Jag hörde en smäll och ett klick. Snabbt började jag gräva mig fram under kläderna. Jag förstod inte alls vad som hände och det gjorde mig väldigt rädd.

Jag fick upp huvudet så pass att jag såg att den lilla glasdörren var stängd. Nu började lådan att ge ljud ifrån sig och jag kände hur det plötsligt blev blött.

Jag skrek för full hals efter hjälp och tryckte mig mot glasdörren. Genom den såg jag Lars och jag skrek ännu högre. Då tittade han äntligen mot lådan. Hans ögon blev stora och rädda. Han slängde sig mot lådan och på något sätt fick han upp glasdörren. Jag trillade ur ner på golvet, men jag låg där inte länge. Lars lyfte genast upp mig.

• Är du okej? frågade han.

Jag kände efter. Jag var blöt och skakade. Jag var fortfarande lite rädd, men jag hade inte ont någonstans. Jag var nog okej.

Jag jamade lite till svar och Lars andades ut.

• Tack och lov, sa han.

Sen tryckte han mig mot sin bröstkorg.

• Kom med här nu så ska husse ta hand om dig, sa han.

Resten av dagen har jag blivit omhändertagen av familjen. De har torkat mig, gett mig godis och bara myst med mig hela eftermiddagen. Så egentligen har inte hela dagen varit läskig. Bara stunden inuti det som jag nu vet heter tvättmaskinen.

Kära dagbok,

idag har jag lekt med barnen hela dagen. De lekte på något som de kallar för studsmattan. Den har stått i trädgården länge, men jag har inte tänkt så mycket på den. Idag såg jag barnen studsa runt innanför nätet på den och det fick mig att börja fundera. Tänk om den där studsmattan var som rutschkanan? Något som ser väldigt konstigt ut, men egentligen är väldigt roligt.

Jag ska vara ärlig. Jag tvekade först, men sen kom jag fram till att man måste våga lite här i livet. Jag tänkte att jag måste testa.

Eftersom jag inte såg någon väg in genom nätet så tänkte jag att jag fick klättra över. Snabbt som vinden borrade jag in klorna i nätet och började klättra.

Barnen skrattade och pekade.

• Titta! Vad gör hon?

Jag var tvungen att koncentrera mig för att klättra så jag svarade inte.

Det tog inte så lång tid att komma upp på toppen som jag hade trott att det skulle. Där stannade jag och såg ner. Jag var väldigt högt upp, men jag kände mig modig. Jag släppte taget om nätet och hoppade ner till barnen. De skrek till igen och det gjorde jag också. Jag fick samma känsla i magen som med rutschkanan. Det var härligt!

Alldeles för snart landade jag på studsmattan. Jag studsade upp och ner några gånger innan jag stod säkert med alla fyra tassar på mattan.

Jag tittade på barnen som fortfarande skrattade.

• Var det roligt? frågade Lovisa.

• Mjau, svarade jag och menade att det var otroligt roligt.

Sen klättrade jag upp på nätet igen och hoppade ner. Fast den här gången fångade Lovisa mig. Hon skrattade så hon kiknade och jag gav henne en puss på kinden.

Sen fortsatte vi leken. Hela dagen har jag klättrat upp på nätet och hoppat ner. Antingen på mattan eller ner i något av barnens famnar. Både jag och barnen har haft kungligt roligt.