Åke flyger så snabbt han kan mot Görels hem. Hans ögon lyser och han börjar ropa redan innan han är framme vid dörren:

- Hon ruvar! Hon ruvar! Jag ska bli pappa!

Samtidigt som Åke landar på grenen öppnar Görel dörren. Utan några som helst vinterkläder börjar hon att rusa mot Agnes och äggen. Innan Åke ens hinner reagera är Görel nere från trädet. Hon vänder sig om.

- Vad väntar du på? Kom nu! Mot äggen! ropar Görel.

Mindre än en minut senare rusar båda två in i boets barnkammare. Där sitter Agnes på en säng.

- Var är de? Var är äggen? frågar Görel och ser sig om, men hon kan inte hitta dem.

Görel ser en stor säng med Agnes i och så Åke som står bredvid, men inga ägg.

- Var är de? frågar hon igen.

- Under mig så klart. Jag måste sitta på dem så att de håller sig varma, svarar Agnes.

Görel springer fram till sängen.

- Hur många är det? frågar hon.

- Jag vet inte och Agnes vill inte berätta, säger Åke.

- Varför inte? frågar Görel.

- Vad mycket frågor du har idag, påpekar Agnes.

- Det är väl klart! Hur ska jag annars få veta något?

Agnes ska precis till att svara när hon stelnar till. Åke ser undrande på henne, men så kan de alla höra ljudet. Äggen håller på att kläckas!

Agnes flyttar på sig så att de alla kan se tre ägg. Vart och ett av dem har sprickor.

En kort stund senare sitter det två små pojkar och ett ägg i sängen.

- Ska inte alla kläckas? frågar Görel.

- Vänta bara, svarar Agnes.

Sen flyger en bit skal iväg och de kan alla se vad som finns inuti.

- Tvillingar! ropar Görel glatt.

Görel har precis vaknat i sin säng. Hon har ett stort leende på läpparna när hon kliver upp. Ingen Toka, inga krav och inga du måste! Görel är fri!

Hon dansar ut i köket för att göra sig en riktigt lyxig frukost. Baguetter med nutella kanske? Det blir perfekt!

Direkt efter frukosten dansar Görel vidare ut. Hon sjunger! Det kan hon inte minnas när hon gjorde sist. Upp och ner för trädet dansar och sjunger hon innan hon kommer på vad hon vill göra. Görel vill hälsa på Agnes och Åke.

Alltså kilar hon iväg mot deras bo samtidigt som hon, fast det är vinter, sjunger på Idas sommarvisa. Hon ska precis börja på refrängen för andra gången när hon kommer fram. Görel knackar på dörren. Sen gör hon en liten piruett lagom till det att Åke öppnar.

- Dansar du? frågar Åke.

Hon ögon är stora och näbben hänger.

- Självklart! För du ska inte tro det blir sommar om nån inte sätter fart, sjunger Görel.

- Sjunger du? frågar Åke.

Han stirrar på Görel samtidigt som han undrar vad det är som har flugit i ekorren.

- Självklart! svarar Görel och börjar sjunga på Hej du vinterland.

Hon dansar in i boet, sjungande för full hals och kramar både Agnes och Åke innan hon dansar ut igen. Visst är väl världen en strålande plats för den som äntligen är fri?

Tidigt nästa morgon sitter Görel fortfarande på grenen och tittar. Med jämna mellanrum kommer en människa som halkar på isen, men hon tycker inte att det är ett dugg kul. Tvärtom! Människorna slår sig ju bara. En gång så hårt att det hade börjar börja blöda!

Görel har precis ställt sig upp för att gå in när Therese kommer ut från sjukhuset. Görel ser hur hon går rakt mot is fläcken.

- STOP! skriker hon, men det är för sent.

Therese halkar och slår i marken med en smäll. Görel springer fram till henne samtidigt som Agnes och Åke landar bredvid. Utanför huset står Toka och skrattar.

- Gick det bra? frågar Åke.

- Jag tror det, svarar Therese.

- Är du säker på det? frågar Görel.

Hon gör sitt bästa för att ignorera Toka, men det går inte så bra. Hennes skratt är så högt nu att hon inte hör vad Therese svarar.

- Håll käften! skriker Görel åt Toka.

- Vem pratar du med? frågar Agnes.

- Den skrattande idioten på grenen, svarar Görel.

- Vilken idiot? frågar Åke.

Görel pekar på Toka, men de andra ser fortfarande förvirrade ut.

- Det finns ingen där, säger Therese.

Görel ser sig om på Toka som har slutat skratta även om hon fortfarande ser väldigt glad ut.

- Har jag någon gång berättat för dig historien om hur jag inte finns på riktigt? frågar Toka och försvinner med ett plopp.

Kvar står Görel och känner sig förvirrad. Inte på riktigt?

- Nej, jag existerar bara i ditt huvud, säger Tokas röst.

- I så fall vill jag att du försvinner helt och för alltid, säger Görel.

Det kommer ett nytt plopp. Sen är Toka helt försvunnen för all tid.

- Jag tycker att du ska hälla vatten på trottoaren.

Det är Toka som pratar.

- Varför det? frågar Görel.

- Därför att vattnet fryser och människorna halkar på is, svarar Toka.

- Jag vill inte.

- Du måste!

Görel suckar, tar sina ytterkläder och går ut i kylan. Dumma Toka som bestämmer dumma saker dumma Görel måste göra mot dumma människor!

För varje dumma sparkar Görel i snön. Sen börjar hon jobba. En ekorre är nämligen ett litet djur och människor är stora. Så det går åt väldigt mycket vatten. Betydligt mer än vad som får plats i Görels hink. Det är därför som det tar hela dagen innan det finns tillräckligt med vatten på trottoaren.

Vid det laget är Görel väldigt trött. Så istället för att stanna och se om någon trillar går hon hem.

- Är vattnet på plats? frågar Toka.

- Ja, så nu tänker jag sova, svarar Görel med en suck.

- Ska du inte alls. Du ska sitta där ute och se om någon trillar, säger Toka.

- Jag vill inte!

- Du måste!

Görel suckar igen och går ut i kylan.

Resten av natten sitter Görel ute på grenen och ser på när människorna trillar. Tokas hyss lyckas, men från Görel kommer inga skratt. Bara suckar och ibland ett dumma Toka.

När Åke vaknar på morgonen anar han inte vilken speciell dag det är. Inte heller när han äter frukost eller borstar näbben. Inte ens knackningen på boets dörr får honom att misstänka något. Det är Agnes som öppnar.

- Goddag, jag söker min son Åke. Finns han här? frågar en röst som Åke inte känner igen.

Det är då som han börjar ana att något är fel. Åke går snabbt ut i hallen och där står, förutom hans fru, en kråka. Denna kråka går genast fram till Åke och ger honom en kram!

- Vem är du? frågar Åke.

- Din mamma såklart, svarar kråkan.

- Nej, min mamma är en duva. Du har tagit fel bo, säger Åke.

- Ja, hon kan nog också kallas din mamma eftersom hon har uppfostrat dig, men det var jag som la ditt ägg!

- Vem är du? frågar Åke igen.

- Jag är din riktiga mamma såklart! Duvan du pratar om adopterade dig som ägg, men det vet du såklart redan eftersom duvor inte lägger ägg med kråkor i. Jag hörde att du har gift dig och kom för att gratulera dig till din vackra fur, men även för att se på äggen såklart. Var har ni barnkammaren?

Allt detta säger kråkan väldigt snabbt och, tror Åke, utan att ta ett enda andetag.

- Du är? Men det betyder ju? Du menar alltså att Therese har rätt? Jag är en kråka och inte alls en duva? frågar Åke.

- Du är utan tvekan en kråka, säger Åkes mamma och ler.

- Betyder det att Anges och jag inte kan vara gifta?

- Såklart kan ni vara gifta. I alla fall om ni älskar varandra för annars finns det inte stor poäng med det. Var har ni äggen?

- Vi har inga ägg än, svarar Agnes och rodnar lite.

Sen ägnar de resten av dagen åt att prata. Åkes mamma berättar om sitt liv och Åke om sitt. Mot slutet av dagen har de kommit att stå varandra ganska nära.

När Görel vaknar på morgonen ser hon direkt att världen är förändrad. Den är tyst och vit nu. Den första snön är här!

- Varför går du inte ut och gör världen mindre tyst? frågar Toka.

- Hur?

- Det vet du, säger Toka.

Hon har förstås rätt. Görel vet precis hur hon ska göra. Snabbt tar hon på sig varma kläder och springer ut. Där skriker hon först ett glädje skrik. Det gör visserligen allt mindre tyst en stund, men det var inte vad Toka menade. Nej, det Toka tänkte på kommer sen. När skriket tagit slut.

Då samlar Görel ihop massor med snö och börjar göra snöbollar. Det tar en stund, men till slut har Görel nästan 50 stycken. Då sätter hon sig och väntar.

Så fort någon går förbi trädet den förmiddagen blir de bombade med snöbollar. Det i sin tur skapar väldigt mycket ljud i den tysta världen. Både skrik, svordomar och Görels skratt fyller världen.

När snöbollarna är slut springer Görel ner för trädet och gömmer sig bakom en stor snödriva. Sen ägnar hon eftermiddagen åt att hoppa fram och skrämma alla som passerar henne.

På kvällen lägger sig Görel i sängen med ett stort leende. Hon är trött och dagen har varit kall, men hon är nöjd. Den första snöns första dag har varit den roligaste på länge. Den har också varit allt annat än tyst.

Så fort Åke och Agnes var gifta dök ett nytt problem upp. Inget av deras bon var stort nog för de båda! Eftersom Görel varit så hjälpsam innan tycker de att hon gott kan hjälpa dem nu också.

- Aldrig!

- Men du är så duktig på att bygga bon, säger Agnes.

- Dessutom är det ditt fel att min fru fick en nöt i huvudet, påpekar Åke.

- Det var faktiskt inte jag som kastade den!

- Nej, men det var du som fick mig att göra det.

- Snälla du. Vi skulle bli så glada, säger Agnes.

Efter ytterligare en stunds övertalning går Görel med på att göra det. Inte för att vara snäll, men för att bli av med Åke och Agnes.

De bygger boet på en gren i samma träd som Agnes tror kan prata. På så sätt finns det inget fönster som hon kan råka flyga in i.

Precis som efter stormen flyger Agnes och Åke runt för att samla in grenar. Precis som sist är det Görel som sköter det faktiska byggandet. Fast den här gången behöver det vara mycket större.

En hel dag går åt, men till slut är boet klart. Åke och Agnes är glada och tackar Görel.

- Eh, det var väl inget, men be mig inte att göra det igen, svarar Görel.

Sen springer hon iväg och lämnar fåglarna till att själva se sig runt i sitt nya hem. Det tar precis 3 minuter och 23 sekunder innan de hittar barnkammaren.

- Men varför, börjar Agnes.

Fast hon avslutar aldrig meningen eftersom Åke avbryter henne:

- Det kan vara bra att ha ifall vi någon gång får ägg.

- Det kan det, svarar Agnes.

Sen gör de sig klara för sin första natt i sitt nya hem.

Idag har jag äntligen tagit tummen ur och fixat till mina naglar lite. Snögubbe och glitter! Återigen inte mitt snyggaste jobb, men det får duga.