När Åke vaknar på morgonen anar han inte vilken speciell dag det är. Inte heller när han äter frukost eller borstar näbben. Inte ens knackningen på boets dörr får honom att misstänka något. Det är Agnes som öppnar.

- Goddag, jag söker min son Åke. Finns han här? frågar en röst som Åke inte känner igen.

Det är då som han börjar ana att något är fel. Åke går snabbt ut i hallen och där står, förutom hans fru, en kråka. Denna kråka går genast fram till Åke och ger honom en kram!

- Vem är du? frågar Åke.

- Din mamma såklart, svarar kråkan.

- Nej, min mamma är en duva. Du har tagit fel bo, säger Åke.

- Ja, hon kan nog också kallas din mamma eftersom hon har uppfostrat dig, men det var jag som la ditt ägg!

- Vem är du? frågar Åke igen.

- Jag är din riktiga mamma såklart! Duvan du pratar om adopterade dig som ägg, men det vet du såklart redan eftersom duvor inte lägger ägg med kråkor i. Jag hörde att du har gift dig och kom för att gratulera dig till din vackra fur, men även för att se på äggen såklart. Var har ni barnkammaren?

Allt detta säger kråkan väldigt snabbt och, tror Åke, utan att ta ett enda andetag.

- Du är? Men det betyder ju? Du menar alltså att Therese har rätt? Jag är en kråka och inte alls en duva? frågar Åke.

- Du är utan tvekan en kråka, säger Åkes mamma och ler.

- Betyder det att Anges och jag inte kan vara gifta?

- Såklart kan ni vara gifta. I alla fall om ni älskar varandra för annars finns det inte stor poäng med det. Var har ni äggen?

- Vi har inga ägg än, svarar Agnes och rodnar lite.

Sen ägnar de resten av dagen åt att prata. Åkes mamma berättar om sitt liv och Åke om sitt. Mot slutet av dagen har de kommit att stå varandra ganska nära.