Det andra ägget som kläckte var den kråkduva som senare döptes till Eskil den snälla. Vill du veta hur han fick sitt namn? Det är egentligen ganska komiskt. Eskil och Agnes var ute och gick när Eskil fick se en hund som kliade sig.

- Mamma, varför kliar hunden sig så där? frågade Eskil.

- Han har nog loppor. Ja, men se! Där smet en, svarade Agnes och pekade.

Då satte Eskil iväg i en ryslig fart. Han sprang så snabbt han kunde, han visste nämligen inte hur man flög än, efter loppan. Över en sten, under en gren och genom ett löv tills han äntligen fångade den lilla varelsen.

- Du ska inte vara rädd eller ledsen. Jag ska ta med dig tillbaka till din vän, sa Eskil.

Sen gick han, med lusen i vingen, tillbaka till sin mamma och hunden.

- Jag lyckades fånga din vän, sa Eskil till hunden.

- Min vän? frågade hunden.

- Ja, lusen som du råkade klia på så att den sprang iväg, svarade Eskil.

- Jag råkade inte klia på den. Jag ville bli av med lusen!

- Jag förstår inte, sa Eskil.

- Så klart du inte gör. Du försökte bara vara snäll, men det är så att löss och hundar inte kommer så bra överens. Lusen får pälsen att klia på hunden, förklarade Agnes.

- Så du och lusen är ovänner? frågade Eskil hunden.

- Ja, det kan man nog kalla det, svarade hunden.

- Då tycker jag att ni två ska bli vänner igen, sa Eskil.

Sen släppte han tillbaka lusen i hundens päls. Vilket såklart fick hunden att börja klia sig igen. Agnes skattade lite.

- Det är Eskil den snälla det, sa hon.

- Snarare Eskil den dumma, sa hunden.

Sen försökte han både gå sin väg och klia sig i pälsen samtidigt.