Det finns en tredje karaktär som du måste träffa. Det är kråkan Åke. I den här sagan är det han som är den som är klok. Med ett undantag. Åke är övertygad om att han är en duva!

Det har sin förklaring. En förklaring som Therese fick veta när hon namngav honom.

Therese var som varje dag ute på en promenad runt sjukhuset när Åke flög förbi ovanför henne.

- Dina skosnören har gått upp, påpekade Åke.

Therese stannade upp och såg på sina fötter. Kråkan hade rätt. När Therese böjde sig ner för att knyta skosnörena passade Åke på att sätta sig på hennes axel.

- Är du patient här? frågade Åke.

- Ja, svarade Therese.

- Vad är det för fel på din själ? frågade Åke.

- Den är ledsen.

Therese var klar med sina skosnören och började gå igen, men Åke kvar på axeln.

- Du är den första kråkan som vågar komma så här nära. De flesta är blyga och flyger iväg när jag kommer, sa Therese.

- Det kan ju bero på att jag inte är någon kråka. Jag är en duva och som sådan mycket modigare, svarade Åke.

Therese vred direkt på huvudet och såg på honom. Han var helt svart med en lång näbb. Visst var han en kråka!

- Du är väldigt lik en kråka, påpekade Therese.

- Det må så vara, men mina föräldrar är duvor och då kan jag omöjligt vara kråka, förklarade Åke.

- Jag tror att du är en kråka och därför ska du få ett kråk namn. Jag tänker döpa dig till Åke, sa Therese.

- Kalla mig vad du vill, men jag är en duva, svarade Åke.

Så nu vet du hur kråkan, som trodde att han var en duva, fick sitt kråk namn.