Tidigt nästa morgon sitter Görel fortfarande på grenen och tittar. Med jämna mellanrum kommer en människa som halkar på isen, men hon tycker inte att det är ett dugg kul. Tvärtom! Människorna slår sig ju bara. En gång så hårt att det hade börjar börja blöda!

Görel har precis ställt sig upp för att gå in när Therese kommer ut från sjukhuset. Görel ser hur hon går rakt mot is fläcken.

- STOP! skriker hon, men det är för sent.

Therese halkar och slår i marken med en smäll. Görel springer fram till henne samtidigt som Agnes och Åke landar bredvid. Utanför huset står Toka och skrattar.

- Gick det bra? frågar Åke.

- Jag tror det, svarar Therese.

- Är du säker på det? frågar Görel.

Hon gör sitt bästa för att ignorera Toka, men det går inte så bra. Hennes skratt är så högt nu att hon inte hör vad Therese svarar.

- Håll käften! skriker Görel åt Toka.

- Vem pratar du med? frågar Agnes.

- Den skrattande idioten på grenen, svarar Görel.

- Vilken idiot? frågar Åke.

Görel pekar på Toka, men de andra ser fortfarande förvirrade ut.

- Det finns ingen där, säger Therese.

Görel ser sig om på Toka som har slutat skratta även om hon fortfarande ser väldigt glad ut.

- Har jag någon gång berättat för dig historien om hur jag inte finns på riktigt? frågar Toka och försvinner med ett plopp.

Kvar står Görel och känner sig förvirrad. Inte på riktigt?

- Nej, jag existerar bara i ditt huvud, säger Tokas röst.

- I så fall vill jag att du försvinner helt och för alltid, säger Görel.

Det kommer ett nytt plopp. Sen är Toka helt försvunnen för all tid.