De bestämmer sig för att sätta igång redan samma kväll. Sarah lindar in maskinen i filten och Lukas tar fram sin verktygslåda. I den har han allt han behöver för att jobba med maskinen. De är precis på väg mot dörren när Sarah tar tag i Lukas och stoppar honom.

- Vi kanske ska vänta?

- Varför då? Ska vi göra det kan vi lika gärna börja direkt, säger Lukas.

Nu när det är bestämt är han ivrig. Huvudet är fullt av idéer på hur han ska fixa i ordning maskinen.

- För att det är tidigt. Nissar rör sig fortfarande i korridorerna. De kan se oss.

Lukas nickar. Hon har rätt.

- Hur länge tror du att vi behöver vänta? frågar han.

- Inte mer än en timme.

Lukas sätter ner verktygslådan på skrivbordet. Sarah gör likadant med maskinen.

- Kan vi jobba med den här inne? frågar Lukas.

Hela hans ansikte lyser av iver. Om de kan jobba här inne kan de låsa dörren och ingen kommer att komma på dem.

- Nej, någon kan reagera på ljudet av dockor som förstör rummet när vi sätter på den. Vi måste vara ute, säger Sarah.

Sarah har såklart rätt. Riskerna med att vara ute är stora, men riskerna inne är ännu större.

De sätter sig i soffan och väntar. De stirrar mest på klockan under tystnad. Det är Sarah som så småningom bryter den.

- Hur gjorde du egentligen? frågar hon.

- Gjorde vad?

- Maskinen. Hur är den gjord?

Lukas spänner ögonen i Sarah.

- Lovar du att inte säga till något?

Det är hans största hemlighet och den får inte komma ut. Sarah verkar förstå allvaret. Hon sätter sig tillrätta med benen uppe i soffan. Hennes ögon ser stora och förväntansfulla ut.

- Jag lovar på hela mitt liv, säger hon.

Lukas nickar. Det får räcka för nu. Han vet egentligen inte om han kan lita på henne, men han vill verkligen dela sin upptäckt med någon så han måste.

- Jag gick mycket i skogen om nätterna. Jag gjorde det för att eh... Tänka. Jag hittade något.

Sarah sätter sig så nära Lukas att han kan känna hennes ben mot sitt.

- Vad?

- Lova att aldrig berätta för någon, säger Lukas.

- Jag lovar. Jag lovar, säger Sarah.

Hon sätter sig ännu närmare Lukas.

- Jag hittade en grotta.

- Jaha.

Sarah lutar sig tillbaka lite.

- Var det allt?

Lukas kan inte låta bli att skratta.

- Det är inte grottan som är det spännande. Det är vad som finns i den.

Nu lutar sig Sarah närmare Lukas igen. Han märker att han inte har något emot det. Han gillar att ha någons fulla uppmärksamhet på det här sättet. Han drar ut lite på det genom att vara tyst en stund. Sarah rycker med huvudet.

- Måste jag fråga eller?

Hennes röst är hård och irriterad. Lukas kommer fram till att det inte var en så bra idé att dra ut på det.

- Stenar, säger han.

- Stenar?

- Magiska rosa stenar. Det är dem jag bygger maskinen med. Det är de som gör dockorna.

Nu när det är sagt blir Lukas ivrig.

- Jag tror att de kan göra annat också om man bara använder dem rätt. Jag vill jobba med dem. Undersöka dem. Med lite tur kan jag göra maskiner för alla leksaker som vi tillverkar i verkstaden.

Sarah drar efter andan.

- Vet du vad det skulle betyda? frågar hon.

- Att vi skulle bli klar med alla leksaker på några dagar. Resten av året skulle vi kunna göra vad vi vill på, säger Lukas.

Han ser upp på klockan. Den har tickat förbi med mycket under tiden som de har pratat.

- Vi gör så här att jag visar dig. Vi tar med maskinen och verktygslådan till grottan. Vi kan gömma dem där under dagarna. Så får du se stenarna med dina egna ögon, säger han.

Sarah nickar och reser sig upp.

- Vi går direkt, säger hon.

Det går väldigt enkelt att smita ut. De flesta nissar ligger redan och sover. De som inte gör det håller sig på sina rum.

- Vi tar utgången vid mitt rum, säger Sarah.

Lukas nickar fast att han inte vet var Sarahs rum är. Sarah måste ha kommit på det också.

- Jag bor faktiskt ganska nära. Bredvid en av nödutgångarna. Den dörren är den som är närmast, säger hon.

Lukas nickar igen. Han känner till ganska många nödutgångar. De är en nödvändighet som Tomten fixade när han byggde huset. Hela verkstaden är så stor att det är omöjligt för alla att ta sig till huvuddörren om det till exempel skulle börja brinna. Därför finns det massor, mycket mindre, dörrar placerade lite överallt. Nödutgångar om något skulle hända. Egentligen får de inte använda dem till annat, men många nissar fuskar. De är ett enkelt sätt att komma ut, ta lite frisk luft och komma bort från stressen i verkstaden en stund. Lukas har använt dörrarna till det massor av gånger.

Den dörren som de ska använda visar sig ligga två korridorer bort i det komplexet som är allas rum. De kommer dit på fem minuter. Lukas går raka vägen fram till dörren och tar tag i handtaget, men Sarah stoppar honom.

- Vänta. Tomten säger att det är larmat, säger hon.

Lukas skrattar och skakar på huvudet.

- Nej, det är bara något han säger för att skrämma oss från att använda dem.

- Är du säker?

- Ja, jag har gått igenom här massor av gånger.

- Men Tomten sa att det var nytt. Att han gjort det nu eftersom så många smet ut.

Lukas ser osäkert på Sarah. Kan det vara så? Lukas kommer fram till att han inte tror att Tomten skulle vara så elak. Han tar tag i handtaget och trycker ner det. Dörren går upp och de smiter ut. Utan att något larm går igång.

De kommande dagarna lär Lukas känna Simon, Sarah och Jolly bättre. De visar sig vara ett härligt gäng. De har roligt ihop. Under städningen får de fortsätta med dockorna ett tag. Det är rätt skönt eftersom Lukas gamla kollegor är så snälla mot honom. De fikar ihop på rasterna och inte en enda av dem fäller några tråkiga kommentarer.

- Jag var hos Tomten och klagade, säger Lina en dag.

- Va?

Lukas glömmer bort sitt fat med en bulle och några kakor. Han har bara ögon för Lina.

- Jag också, säger Lars.

Lukas vänder blicken mot honom också.

- Varför? frågar han.

- För att det här är orättvist. Det tycker vi allihop, säger Lina.

Lukas rodnar och ser ner i bordet.

- Vad... Eh.... Vad sa han då?

Lina ser medlidande på honom. Det kan aldrig vara ett bra tecken tänker Lukas.

- Han sa bara att straffet ska bestå, säger hon.

Lukas nickar. För en stund hoppades han på något annat. Han är nöjd med sitt nya liv, men samtidigt saknar han det gamla. Allra mest saknar han jobbet med maskinen, men det vågar han inte erkänna för någon.

- Till mig sa han att han inte ville uppmuntra någon att experimentera på det sättet som du gjorde. Att det är bättre om vi bara håller oss till de gamla sätten, säger Lars.

Lukas nickar. Det var med maskinen som han förstörde allt så det är klart att Tomten inte vill se fler maskiner I verkstaden. Han lyfter upp sin bulle igen och får då syn på Sarah. Hon sitter med armarna i kors och ögonbrynen rynkade. Lukas hinner tänka att han ska fråga varför, men då ringer klockan för att det är dags att börja jobba igen.

Den kvällen gör Lukas något som han inte gjort sen den stora olyckan. Han tar fram maskinen från skåpet där han har gömt den. Egentligen borde han slänga den, men han har inte haft hjärta till det.

Lukas ställer ner maskinen på skrivbordet, sätter sig i stolen och ser på den. Det är mycket arbete i denna lilla låda. Han arbetade med den i flera år innan han kom på hur han skulle göra. Egentligen skulle det väl gå att ordna till den om han bara funderade tillräckligt på det. Fast det tänker han inte göra. Det är dags att han slänger den och lämnar hela denna hemska olycka bakom sig.

Lukas rycker till när det knackar på dörren. Snabbt slänger han en filt över maskinen och går fram till dörren.

- Vem där? frågar han.

- Det är Sarah. Snälla säg att det är här Lukas bor för jag har varit i säkert tjugo rum redan.

Lukas ler när han känner igen hennes röst. Han öppnar genast dörren.

- Tack och lov! Jag var redo att ge upp, säger Sarah när hon får syn på Lukas.

Han kliver åt sidan för att släppa in henne.

- Vad gör du här? frågar Lukas.

- Får inte klasskamrater hälsa på varandra?

Sarah går runt i rummet och ser på allt där. Skrivbordet, soffan, sängen, byrån och allt annat. Hon stannar vid soffbordet och pillar lite på vattenkokaren som Lukas använder för att få te om kvällarna.

- Alla rummet är verkligen likadana, säger hon.

Det är ingen fråga. Mer ett konstaterande. Så Lukas svarar inte. Han känner inte att det behövs. Han har vetat att alla nissarnas rum är likadana I flera år.

Sarah ser upp på honom och ler.

- Jag kom faktiskt för att jag ville något.

Lukas nickar och sätter sig på soffan. Han klappar på platsen bredvid för att visa Sarah att hon ska göra samma sak. Hon sätter sig i skräddare.

Först är hon tyst och pillar på naglarna. Lukas väntar. Det verkar vara något jobbigt som hon vill prata om. Kanske kan han inte hjälpa henne, men han tänker försöka. Han gillar henne. Första steget är att ge henne tid att berätta själv.

- Jag vill se den, säger hon efter en stund.

- Se vad? frågar Lukas.

Fast han är rätt säker på att han vet vad hon pratar om.

- Jag vill se maskinen.

- Jag har slängt den, ljuger Lukas.

Sarah ler och skakar på huvudet.

- Det tror jag inte på. Du skulle inte klara det. Du har arbetat för mycket med den för det.

Lukas kan inte hindra sig från att slänga en snabb blick mot skrivbordet. Det ser Sarah.

- Ligger den där? Under filten?

Hon reser sig och går bort mot skrivbordet.

- Nej, snälla.

Mer hinner inte Lukas att säga innan Sarah har ryckt bort filten från maskinen

Sarah tittar på honom och ler.

- Jag visste väl att du inte hade slängt den. Det skulle vara oansvarigt.

- Skulle det vara oansvarigt att slänga en maskin som nästan förstörde julen? frågar Lukas.

- Nej, det skulle vara oansvarigt att slänga ut maskinen som nästan revolutionerade julen.

Lukas skakar på huvudet. Han förstår inte vart Sarah vill komma.

- Den fungerar inte. Den skjuter ut dockor med en sådan fart att de har sönder allt, säger han.

- Precis! Den skjuter ut dockor! Alltså fungerar den. Du måste bara komma på ett sätt att sänka hastigheten.

Lukas skakar på huvudet. Tomten skulle bli arg om han fortsätter jobba med maskinen och orsakar en ny olycka.

- Lyssna. Jag har tänkt jätte mycket på det här. Vi kan ta med maskinen ut och jobba med den där. Då riskerar vi inte att ha sönder något. När vi sen vet att den fungerar som den ska så visar vi för Tomten.

Lukas skakar på huvudet igen. Sen kommer han på vad det faktiskt är hon säger.

- Vi? frågar han.

- Ja, jag vill hjälpa dig. Jag vill också revolutionera världen! Snälla låt mig hjälpa dig att få den att fungera.

Lukas känner att han måste fundera ordentligt på det här. Det kan han inte göra sittande i soffan. Han reser sig upp och börjar gå fram och tillbaka i rummet.

Tänk om han går med på det här och den inte fungerar. Tomten skulle bli så arg. Samtidigt. Tänk om de faktiskt lyckas? Det skulle revolutionera verkstaden. Och får de den här att fungera kan de fortsätta med att göra maskiner för andra leksaker också. Det skulle kunna ändra hela Lukas liv. Han skulle säkert bli en etta, men om någon upptäcker dem innan de är klara?

- Det är väldigt riskfyllt, säger han.

- Inte om vi gör det på natten. Då sover alla. Ingen skulle upptäcka oss, säger Sarah.

- Hur får vi tag på material?

- På samma sätt som jag gissar att du redan gjort för att bygga den här.

Hon pekar på maskinen på skrivbordet.

- Vi stjäl det från verkstaden, säger hon sen.

Lukas ser på maskinen. Kan de göra det? Kanske. Är det värt riskerna?

- Okej, vi gör det, säger han.

Sarah gör ett litet glädjeskutt och skrattar.

- Vi börjar ikväll, säger hon.

Hela förmiddagen fortsätter de med lektionen. Lukas får höra större delen om hur Tomten och Tomtemor själva byggde verkstaden för över 2000 år sedan, ett arbete som tog över 100 år. Det är inte särskilt intressant. Lukas kommer ihåg att han tyckte det första gången, men nu har han hört det så många gånger att det har tappat sin charm.

Lektionen avbryts bara av Tomtemor som kommer in med pepparkakor och glögg någonstans i mitten för att pigga upp dem. Lukas älskar pepparkakor, men glöggen ger han till Sarah som verkar älska det. Han har aldrig gett mycket för drycken.

När lektionen är slut så är det först dags för lunch. Den går snabbt när man samtidigt fasar för städningen av verkstaden. Alla nissar som Lukas för några dagar sedan jobbade med kommer att vara där. Lukas känner hur magen värker vid tanken på hur de kommer att bete sig mot honom nu. Kanske tycker de inte om honom längre? Magvärken blir så illa att Lukas knappt får i sig någon av maten. Sarah verkar förstå hur hon känner sig.

- Du ska se att det kommer att gå bra, säger hon.

- Vad kommer gå bra? under Jolly bakom sin bok.

- Jag tror att de pratar om städningen, säger Simon.

Samtidigt är han i full färd med att kleta ut sin gröt över stolen bredvid I hopp om att någon ska sätta sig i den.

- Eh, det blir väl som vanligt, säger Jolly.

Nu skrattar Simon.

- Vad vet du om vad som är vanligt? Det är bara andra gången vi gör det!

Lukas kan inte hjälpa det, men trots sin oro fnissar han lite.

- Kom nu så ser vi till att få det här gjort, säger Sarah.

Hon reser sig upp och börjar gå i riktning mot verkstaden. Lukas, Jolly och Simon följer efter. Simon torkar av sina grötiga händer på byxorna och suckar.

- Nu får jag ju inte se om någon går på det, säger han.

- Ingen är dum nog att gå på det, säger Jolly.

Hon fortsätter att läsa sin bok samtidigt som hon går.

Ove står i verkstaden och väntar på dem.

- Välkomna till verkstaden, säger han.

Eftersom ingen svarar fortsätter han.

- Idag ska ni städa på dock avdelningen.

- Ironiskt, avbryter Sarah.

Ove spänner blicken i henne.

- Det där var inte roligt, säger han.

Sarah fnyser till svar.

- Det var inte menat att vara roligt. Det var menat att påpeka att du är ganska elak mot Lukas.

- Jag är inte elak och jag lägger inte städschemat. Ni ska städa bland dockorna, plocka bomull för att vara exakt. Lukas kan visa var i verkstaden det är, säger Ove.

Han vänder sig om och går därifrån. Hans klampande steg ekar genom verkstaden. Lukas kan se hur flera nissar vänder sig om för att titta på Ove. Han kan inte låta bli att hålla med Sarah. Det känns väldigt elakt att det är just dockorna de ska städa vid idag. Avdelningen som Lukas jobbat vid i så många år och där han känner precis alla nissarna. Hjärtat sjunker i kroppen på honom. Hans första dag som tia kommer inte att gå obemärkt förbi.

Det börjar redan när de kommer fram till rätt del av verkstaden.

- Var har du varit de sista dagarna? Vi har saknat dig, säger Lars.

- Vi ligger lite efter. Kan inte du ge stoppning till högen där? frågar Lina.

Lukas fryser till is inuti. De vet inget än. Hur kan de inte veta att han blivit degraderad än?

- Jag.. Eh... Jag...

Lukas klarar inte av att säga det. De kommer aldrig att vilja prata med honom igen.

- Vi är bara här för att städa lite, säger Sarah.

Hon låter glad och sträcker sig genast efter en sopborste i stället.

- Jaja, jättebra. Hjälper du oss Lukas?

Det finns tio nissar på avdelningen. Vartenda en av dem stirrar nu på Lukas.

- Jag... Eh.... Jag....

Lukas tar ett djupt andetag.

- Jag får inte, säger han sen.

- Vadå får inte?

Lina lägger ifrån sig sina verktyg. Hon går fram och ställer sig så nära Lukas att det blir obehagligt.

- Vad menar du med att du inte får? upprepar hon.

Lukas backar två steg. Han ser från Lina till alla de andra.

- Förlåt. Jag trodde att de hade berättat, säger han.

- Berättat vad?

Då landar Linas ögon på Lukas luva. Ögonen blir gigantiska.

- Nej, de kan inte, säger hon.

- Kan inte vad? frågar Lars.

Sen får han också syn på luvan.

- Har de gjort dig till en tia?!

Lars skriker och Lukas backar ytterligare några steg. Det här hade han inte räknat med. Han vet inte alls vad han ska säga. Sarah går då plötsligt emellan.

- Ja, det har de och det är ett orättvist straff. Tycker ni inte?

- Jag.

Lina kliar sig i pannan.

- Jag har inte ens tänk på att de skulle ge honom ett straff, avslutar hon.

- Det var en olycka, säger Lars.

Lukas har fått nog av hela diskussionen. Han vill bara att det här ska vara över.

- Det är vad det är och nu ska jag soppa bomull, säger han.

Han går fram till stället med borstar och tar en. Han hoppas på att det ska få dem att sluta prata om det som hänt.

- Vi står på din sida och vi ska klaga på det här, säger Lina.

- Helt klart, säger Lars.

De andra nickar instämmande. Lukas ser på dem och märker då att de börjar bli suddiga i kanterna. Deras snällhet får honom att vilja gråta.

- Tack, men det kommer nog inte hjälpa, säger han.

- Klart det kommer, säger Sarah.

Lukas skakar på huvudet.

- Nej, jag gjorde ett misstag som nästan förstörde julen. Det måste straffas.

Efter några sekunders tystnad fortsätter han.

- Och det kommer att gå bra. Jag kommer klara mig.

Han tror på det också. Framförallt därför att de inte hatar honom. Simon, Jolly och Sarah verkar snälla och hans gamla vänner hatar honom inte. Det är en bra grund att bygga ett nytt liv på.

Så fort de har ätit frukost är det dags för den första lektionen. Trots att Lukas har gått I skolan innan så var det länge sen. Han är osäker på vart han ska gå.

- Du kan följa med oss, säger Jolly.

Lukas nickar. Det blir väl bäst. På väg till klassrummet har Sarah svårt att vara tyst.

- Så det här blir din första lektion? Vad spännande att ha någon som redan kan allt i klassen!

Lukas vet inte alls vad han ska svara. Han kan en del, men han kunde inte tillräckligt för att få maskinen att fungera. Därför skulle han nog inte säga att han kan allt.

- Kan inte du visa mig maskinen sen? Det skulle vara så spännande att få se den!

Här skakar Lukas på huvudet. Han vill inte visa den för någon. Det är maskinens fel att han hamnat i den här röran. Den är inget att skryta med.

- Jag har slängt den, ljuger han.

- Jaha....

Sarah ser besviken ut, men Lukas gör sitt bästa för att inte låtsas om det.

De har kommit till den änden av verkstadsbyggnaden som är längst bort från själva verkstaden. Först kommer stallet med renaren, sen verkstaden, sovrummen, kök och matsal, avslappningsrum med bibliotek och lekrum, dagis för de nyfödda och först efter det kommer själva klassrummen. Det var länge sen som Lukas var så här långt borta. I normala fall är han bara i verkstaden, på sovrummet eller i matsalen. Han antar att han får vänja sig vid de långa promenaderna genom byggnaden. Det här är hans nya liv. Lektioner varje dag med barnen.

De kommer fram till en enorm, rund sal. Där hänger girlanger från taket och i mitten står en stor gran. Längs med väggarna finns massor med dörrar.

Lukas kommer ihåg det här rummet. Var och en av dörrarna leder till ett klassrum. Det är här alla barnen samlas innan lektionerna.

- Vi är längst bort, på andra sidan granen, säger Jolly.

Hon går före genom folkmassan av nissar som finns i rummet. Lukas följer efter. Han sväljer hårt när han inser att han är dubbelt så lång som de längsta där inne. Han hade inte tänkt på det. Alla kommer se att han egentligen inte hör hit. Lukas böjer ner huvudet så gott han kan i hopp om att det ska vara mindre tydligt.

Väl utanför klassrummet behöver de inte vänta länge. Dörren öppnas och ut kommer en väldigt gråhårig manlig nisse.

- Simon, Jolly, Sarah och Lukas, säger han.

Sen vänder han och går in i klassrummet. De följer efter honom in.

Klassrummen är det egentligen inget fel på. Det är fem mysiga fåtöljer i ring runt ett bord. Bakom den största fåtöljen finns den svarta tavlan. Väggarna är prydda med girlanger och mistlar. Fast Lukas lägger genast märke till en skillnad mellan det här klassrummet och de från när han var liten. Istället för bara en stor fåtölj till läraren finns det två här. Den ena sitter redan läraren i.

- Du ska sitta där Lukas, säger läraren och pekar på den andra.

Lukas vill sucka och kanske stöna lite. Ytterligare ett tecken på att han egentligen inte hör hemma här. Han låter dock bli. Han vill göra ett gott första intryck på läraren.

När alla sitter runt bordet reser sig läraren och skriver sitt namn på tavlan.

- Jag heter Ove och jag kommer att vara er lärare det här året.

Han vänder sig mot klassen igen.

- Jag är glad att du kommer när du kommer Lukas. Du har inte missat så mycket eftersom det här bara är den andra lektionen. Det vi gjorde förra gången var att presentera oss själva och våra drömmar.

Lukas har svårt hur det kan spela någon roll. Han har redan gått i skolan än gång så hur svåra kan lektionerna vara? Ove tar till orda igen.

- Vi kan inte ta om alla presentationerna idag för din skull. Det skulle ta för mycket tid. Du får helt enkelt lära känna dina kompisar på rasterna. Vad jag däremot vill är att du säger lite om dig själv.

Ove blir tyst och ser på Lukas som rodnar. Berätta om sig själv? Vad finns det att säga om honom?

- Jag heter Lukas och jag förstörde nästan julen, säger han.

Ove ler lite medlidsamt.

- Det vet vi redan. Berätta något som vi inte vet. Vad drömmer du om?

- Jag vet inte längre. Allt har liksom blivit förstört.

Ove skakar på huvudet.

- Nej, Lukas. Du har stött på en motgång. En stor motgång, men det är fortfarande möjligt för dig att nå dina drömmar. Se så, vad drömmer du om?

Lukas tar ett djupt andetag. Han har inte berättat det för någon innan.

- Jag vill revolutionera hela julen med maskiner som tillverkar leksaker på noll och ingen tid alls.

Ove kan inte låta bli att skrocka lite.

- Ja, okej. Den drömmen går nog inte att nå, men du ska se att du kommer på andra tankar snart. När du har vant dig lite vid förändringarna.

Lukas ser ner I bordet, högröd I ansiktet när Ove fortsätter med att berätta om julen och Tomtens historia. Något som Lukas känt till länge och hoppas att han skulle bli en del av. Hans maskiner skulle gå till historien.

Den natten sover inte Lukas mycket. Han ligger mest och vrider sig i sängen. Han tänker mycket på nästa dag. Den första dagen som barn igen. Han tror att han vet precis hur det kommer att bli med lektioner och städning och nissar som skickar elaka kommentarer till honom. Han ser inte fram emot det.

När morgonen kommer så överväger Lukas till och med att skita i det. Han kan ligga kvar i sängen och om någon frågar kan han säga att han är sjuk. Har hinner inte utveckla planen ordentligt innan det knackar på dörren.

- Vem är det? frågar Lukas.

För säkerhets skull använder han en svag och ynklig röst.

- Det är Tomtemor kära du. Är det upplåst?

Tomtemor? Då kan han lika gärna sluta spela sjuk med en gång. Tomtemor ser igenom allt.

- Det är upplåst, säger Lukas.

Dörren öppnas genast och Tomtemor kommer in. För dagen är hon klädd i en vacker röd klänning och ett förkläde.

- Hur är det idag? frågar hon.

Tomtemor kan se igenom alla lögner så Lukas bestämmer sig för att vara ärlig direkt.

- Jag är nervös.

- Åh, jag förstår det, men du ska se att det kommer att gå bra. Lektionerna har du redan gjort en gång så dem blir inget problem. Städningen kan så klart bli tråkig och det är inte så roligt att lära sig sådant som man redan kan, men det kommer att gå bra.

Tomtemor pausar lite. Hennes kinder är röda som vanligt, men hon möter honom inte med blicken. Det är ovanligt. Tomtemor ser annars alltid alla i ögonen när hon pratar med dem.

- Det kommer att gå bra, säger hon efter en stund.

Lukas säger inget. Han tror att dagen kommer att bli jobbig och tråkig. Knappast bra. Det tror han oavsett vad Tomtemor säger. Det blir en stunds obekväm tystnad.

- Ja, jag skulle bara kolla hur det är med dig. Lycka till idag, säger Tomtemor till slut.

Hon vänder sig om och går utan att stänga dörren efter sig. Det irriterar Lukas. Nu kan vem som helst se på honom när han ligger i sängen. Han kan lika gärna gå upp.

Den första utmaningen för dagen blir frukosten. Den serveras i den stora matsalen och alla nissar är där, barn som vuxna. Vilket bord man sitter vid bestäms av graden på mössan. Lukas kommer alltså tvingas gå genom hela matsalen och bort till barnens bord I hörnet. Det är ett gyllene tillfälle för de andra nissarna att reta honom.

Lukas kommer in i matsalen och han ser de runda borden. Tio stycket. Ett för varje grad. Tomten och Tomtemor sitter alltid med dem av första graden.

Lukas ser över borden. De är redan fulla. Han har legat och dragit sig för länge. Nu när han är här tänker han att han så klart borde gått upp extra tidigt. På så sätt kunde han ätit frukost före alla andra. Men nu är det som det är. Lukas tar ett djupt andetag och börjar gå. Han går förbi bordet av första graden och lägger snabbt märke till att Tomten och Tomtemor inte är där. De måste ätit en tidig frukost idag.

Bord efter bord går Lukas förbi. Hela tiden på spänn efter den första förolämpningen, men den kommer aldrig. Faktum är att ingen ger sken av att alls se honom gå förbi. Det är som vilken dag som helst.

Snart är Lukas framme vid det tionde bordet. Han stannar tvärt när han ser att Tomten och Tomtemor sitter där. Mitt bland alla barnen. Tomten ser upp när han kommer.

- Vi tänkte att du kunde behöva lite extra stöd idag, säger han.

Lukas rodnar. Det här är otroligt snällt gjort. Någon som man gör för någon som man verkligen bryr sig om. Han vet inte vad han ska säga. Det enda ord som han kommer på känns inte starkt nog, men han säger det ändå.

- Tack.

- Ingen orsak, kära vän, säger Tomtemor.

Tomten vinkar Lukas till sig.

- Kom nu och hälsa på dina nya kamrater, säger han.

Lukas tar ett osäkert steg närmare bordet. Det räcker för att Tomten ska nå att gripa tag i honom och försiktigt leda honom att sätta sig i en stol.

- Det finns just nu 1841 nissar av tionde graden, men du kommer att gå i klass med de här tre.

Tomten pekar på de tre nissarna som sitter bredvid Tomten.

- Det är Simon.

Nissen som precis håller på att stoppa ner brödbullar i fickan nickar.

- Det är Jolly.

En nissa med glasögon och näsan i vädret ser på honom, men hon säger inget och hon nickar inte.

- Och det är Sarah.

Nissan skakar Lukas hand.

- Så trevligt att få träffa en så briljant uppfinnare. Så synd att maskinen inte fungerade som den skulle, säger hon.

Lukas rodnar igen. Skulle han vara en briljant uppfinnare?

Lukas, som känner sig lite bättre till mods, tar för sig av frukosten. Det finns nygräddade brödbullar och den traditionella gröten. Han äter sin mat under tystnad. Nöjer sig med att titta på sina nya klasskamrater.

Simon fortsätter att stoppa saker i fickorna. Något som Tomten säkert ser, men ignorerar. Jolly sitter böjd över en bok. Hon missar ofta munnen när hon äter eftersom hon inte se vad hon göra. Sarah är den som pratar. Hon berättar vitt och brett om hur hon skulle vilja bli en uppfinnare som Lukas och komma på så smarta manicker.

Lukas känner att han egentligen borde rätta henne. Han är ingen uppfinnare, men han låter bli. Det är en skön känsla att någon ser upp till honom.

Lukas gråter länge och mycket. Så mycket att kroppen till slut är helt tom. Det finns inga känslor kvar. Ingen styrka I musklerna heller. Lukas är matt och orkar inte göra något annat än att somna.

När han vaknar ligger han inte längre på mage utan på rygg. Han ser upp i taket. Det pyntade taket som han gjort fint med inslagningspapper en gång. Alla tomtar, hjärtan och tistlar påminner honom om vad han har förstört. Det finns ingen jul längre och det är hans fel. Han själv har lyckats förstöra Tomtens tusenåriga tradition. Bara sådär. Det tog inte ens lång tid. Bara några minuter.

Tårarna stiger i ögonen igen. Lukas önskar att han inte visste något om julen. Att den aldrig hade hänt. Då hade han inte varit den stygga nissen som förstörde något så vackert.

Lukas står inte ut. Han måste göra något. Han reser sig upp och ställer sig i sängen. Med snabba, arga rörelser rycker han ned inslagningspapper på inslagningspapper. Vartenda ett ska bort! Det går snabbt. Snart ligger allt papper i högar på sängen. Lukas puttar ner det på golvet och ser sig om i rummet.

Det finns fler tecken på jul här inne. Fler saker som påminner honom. Som misteln över dörren och miniatyrtomtarna på fönsterbrädan. Allt måste bort.

Lukas tar fram soppåsen från under sitt skrivbord och börjar slänga. Han gör det snabbt och effektivt. På bara några minuter är alla spår av julen borta. På samma sätt som han på några minuter förstörde den för hela världen.

Lukas släpper ner papperskorgen han håller i på golvet. Den välter, men han bryr sig inte om det. Han sjunker bara ner på golvet mot väggen och börjar att gråta igen.

Det här är en katastrof. Lukas vet inte en enda person som har gjort bort sig så här mycket. Någonsin.

I två dagar sitter Lukas på golvet. Ibland gråter han. Ibland funderar han över vad han ska göra med sitt liv nu. För Tomten kommer garanterat att slänga ut honom. Aldrig att han behåller nisse som förstörde julen i sin verkstad. Han kommer inte längre i planerna än till att försöka bygga en liten stuga i skogen innan han börjar gråta igen. En livstid i ensamhet kommer att bli hans straff.

Den andra dagen knackar det plötsligt på dörren. Lukas rycker till och börjar gråta igen. Det är Tomten. Han är säker på att det är Tomten. Tomten som kommer för att slänga ut honom. Han vågar inte öppna.

Det knackar igen.

- Jag vet att du är där inne Lukas, säger Tomten.

Det var det. Det är kört. Han kan inte gömma sig.

Sakta reser Lukas på sig. Han känner hur stel han är i hela kroppen. Det måste vara för att han suttit på samma sätt så länge.

Lukas sätter handen mot handtaget, men tvekar att öppna. Tomten kanske bara ger upp och går? Som om Tomten har hört den tanken kommer rösten från andra sidan.

- Jag har hela dagen på mig.

Lukas suckar och öppnar dörren.

Synen han möts av på andra sidan är inte den arga Tomten som han såg senast i verkstaden. Det är snarare en väldigt trött tomte med stora ringar under ögonen. Han säger inget utan går rätt in. Tomten sätter sig på skrivbordsstolen.

- Sätt dig.

Tomten pekar på sängen med det röda överkastet.

Lukas darrar i hela kroppen och han kan inte hindra tårarna från att rinna. Han stänger dörren ifall att någon nisse skulle få för sig att tjuvlyssna på när Lukas blir utslängd. Den första nissen i historien som blir det. Sen sätter sig Lukas på sängen.

- Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad som hände, säger Tomten.

- Det var maskinen, den...

- Vilken maskin?

Lukas reser sig och går bort till den välta papperskorgen. Bredvid ligger maskinen. Han tar upp den och räcker den till Tomten.

- Den gör dockor. Jätte snabbt, men det blev fel. Dockorna slog sönder saker för de kom ut så snabbt.

Tomten vänder och vrider på maskinen. Tittar på varje liten detalj av den.

- Var kommer den ifrån? frågar han.

Lukas ser ner I golvet och skrapar med foten.

- Jag byggde den.

Till Lukas förvåning skrockar Tomten.

- Det var fiffigt av dig, men du får aldrig mer sätta på den, säger han.

- Jag lovar. Jag ska förstöra den, säger Lukas.

- Ja, det är kanske bäst.

Tomten lägger ner maskinen på skrivbordet.

- Det du gjorde förstörde väldigt mycket.

Det är nu det kommer, tänker Lukas. Det är nu han blir utslängd. Tårarna börjar rinna igen.

- Eftersom du har hållit dig inlåst här så känner du inte till att vi lyckades rädda julen. Varje barn fick antingen en gåva eller en tallrik med godis. Det skapade såklart lite förvirring bland barnen, men det ordnar sig. De tror fortfarande.

Lukas nickar. Det är skönt. Julen är inte förstörd trots allt. Stenen som han har haft i bröstet trillar ner i magen. Julen är räddad, men hur blir det med honom?

Tomten tar ett djupt andetag följt av en suck.

- Jag förstår att du inte menade något illa, men en sån här sak.... Det kan inte gå utan bestraffning. Tomtemor och jag har pratat om det och vi har kommit fram till att du får börja om, säger Tomten.

- Börja om?

Lukas förstår ingenting. Han skulle ju bli utslängd?

- I graderingen. Du går tillbaka till tionde graderingen. Tillsammans med barnen, säger Tomten.

Det är ett hårt straff. Det hårdaste som någonsin har utdelats, men samtidigt.

- Så jag blir inte utslängd?

Tomten skakar på huvudet.

- Det gör mig ledsen att du ens tror det. Vi slänger inte ut nissar att klara sig själva på det här stället.

Lukas nickar. Det är klart. Hade han tänkt efter lite hade han vetat det. Tomten är för snäll för att överge någon på det sättet.

Tomten tar fram en luva från insidan av rocken.

- Här är din nya luva. Nummer tio. Och jag vill ha din gamla.

Lukas tar emot den gröna luvan med nummer tio i rött på. Han tar av sig sin med tvåan och ger den till Tomten. Han får börja om. Han kommer aldrig att nå sitt mål. Han kommer aldrig att bli en första gradens nisse, beundrad av alla. Tanken får Lukas ögon att tåras igen.

- Det här är inte slutet. Du kan fortfarande jobba dig upp. Och vi kommer inte att överge dig, säger Tomten.

Han ger Lukas en snabb kram, reser sig upp och går. Kvar sitter Lukas på sängen med den nya luvan i handen. Det känns som om det var nyss han blev vuxen och nu är han ett barn igen.

Lukas gråter länge och mycket. Så mycket att kroppen till slut är helt tom. Det finns inga känslor kvar. Ingen styrka I musklerna heller. Lukas är matt och orkar inte göra något annat än att somna.

När han vaknar ligger han inte längre på mage utan på rygg. Han ser upp i taket. Det pyntade taket som han gjort fint med inslagningspapper en gång. Alla tomtar, hjärtan och tistlar påminner honom om vad han har förstört. Det finns ingen jul längre och det är hans fel. Han själv har lyckats förstöra Tomtens tusenåriga tradition. Bara sådär. Det tog inte ens lång tid. Bara några minuter.

Tårarna stiger i ögonen igen. Lukas önskar att han inte visste något om julen. Att den aldrig hade hänt. Då hade han inte varit den stygga nissen som förstörde något så vackert.

Lukas står inte ut. Han måste göra något. Han reser sig upp och ställer sig i sängen. Med snabba, arga rörelser rycker han ned inslagningspapper på inslagningspapper. Vartenda ett ska bort! Det går snabbt. Snart ligger allt papper i högar på sängen. Lukas puttar ner det på golvet och ser sig om i rummet.

Det finns fler tecken på jul här inne. Fler saker som påminner honom. Som misteln över dörren och miniatyrtomtarna på fönsterbrädan. Allt måste bort.

Lukas tar fram soppåsen från under sitt skrivbord och börjar slänga. Han gör det snabbt och effektivt. På bara några minuter är alla spår av julen borta. På samma sätt som han på några minuter förstörde den för hela världen.

Lukas släpper ner papperskorgen han håller i på golvet. Den välter, men han bryr sig inte om det. Han sjunker bara ner på golvet mot väggen och börjar att gråta igen.

Det här är en katastrof. Lukas vet inte en enda person som har gjort bort sig så här mycket. Någonsin.

I två dagar sitter Lukas på golvet. Ibland gråter han. Ibland funderar han över vad han ska göra med sitt liv nu. För Tomten kommer garanterat att slänga ut honom. Aldrig att han behåller nisse som förstörde julen i sin verkstad. Han kommer inte längre i planerna än till att försöka bygga en liten stuga i skogen innan han börjar gråta igen. En livstid i ensamhet kommer att bli hans straff.

Den andra dagen knackar det plötsligt på dörren. Lukas rycker till och börjar gråta igen. Det är Tomten. Han är säker på att det är Tomten. Tomten som kommer för att slänga ut honom. Han vågar inte öppna.

Det knackar igen.

- Jag vet att du är där inne Lukas, säger Tomten.

Det var det. Det är kört. Han kan inte gömma sig.

Sakta reser Lukas på sig. Han känner hur stel han är i hela kroppen. Det måste vara för att han suttit på samma sätt så länge.

Lukas sätter handen mot handtaget, men tvekar att öppna. Tomten kanske bara ger upp och går? Som om Tomten har hört den tanken kommer rösten från andra sidan.

- Jag har hela dagen på mig.

Lukas suckar och öppnar dörren.

Synen han möts av på andra sidan är inte den arga Tomten som han såg senast i verkstaden. Det är snarare en väldigt trött tomte med stora ringar under ögonen. Han säger inget utan går rätt in. Tomten sätter sig på skrivbordsstolen.

- Sätt dig.

Tomten pekar på sängen med det röda överkastet.

Lukas darrar i hela kroppen och han kan inte hindra tårarna från att rinna. Han stänger dörren ifall att någon nisse skulle få för sig att tjuvlyssna på när Lukas blir utslängd. Den första nissen i historien som blir det. Sen sätter sig Lukas på sängen.

- Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad som hände, säger Tomten.

- Det var maskinen, den...

- Vilken maskin?

Lukas reser sig och går bort till den välta papperskorgen. Bredvid ligger maskinen. Han tar upp den och räcker den till Tomten.

- Den gör dockor. Jätte snabbt, men det blev fel. Dockorna slog sönder saker för de kom ut så snabbt.

Tomten vänder och vrider på maskinen. Tittar på varje liten detalj av den.

- Var kommer den ifrån? frågar han.

Lukas ser ner I golvet och skrapar med foten.

- Jag byggde den.

Till Lukas förvåning skrockar Tomten.

- Det var fiffigt av dig, men du får aldrig mer sätta på den, säger han.

- Jag lovar. Jag ska förstöra den, säger Lukas.

- Ja, det är kanske bäst.

Tomten lägger ner maskinen på skrivbordet.

- Det du gjorde förstörde väldigt mycket.

Det är nu det kommer, tänker Lukas. Det är nu han blir utslängd. Tårarna börjar rinna igen.

- Eftersom du har hållit dig inlåst här så känner du inte till att vi lyckades rädda julen. Varje barn fick antingen en gåva eller en tallrik med godis. Det skapade såklart lite förvirring bland barnen, men det ordnar sig. De tror fortfarande.

Lukas nickar. Det är skönt. Julen är inte förstörd trots allt. Stenen som han har haft i bröstet trillar ner i magen. Julen är räddad, men hur blir det med honom?

Tomten tar ett djupt andetag följt av en suck.

- Jag förstår att du inte menade något illa, men en sån här sak.... Det kan inte gå utan bestraffning. Tomtemor och jag har pratat om det och vi har kommit fram till att du får börja om, säger Tomten.

- Börja om?

Lukas förstår ingenting. Han skulle ju bli utslängd?

- I graderingen. Du går tillbaka till tionde graderingen. Tillsammans med barnen, säger Tomten.

Det är ett hårt straff. Det hårdaste som någonsin har utdelats, men samtidigt.

- Så jag blir inte utslängd?

Tomten skakar på huvudet.

- Det gör mig ledsen att du ens tror det. Vi slänger inte ut nissar att klara sig själva på det här stället.

Lukas nickar. Det är klart. Hade han tänkt efter lite hade han vetat det. Tomten är för snäll för att överge någon på det sättet.

Tomten tar fram en luva från insidan av rocken.

- Här är din nya luva. Nummer tio. Och jag vill ha din gamla.

Lukas tar emot den gröna luvan med nummer tio i rött på. Han tar av sig sin med tvåan och ger den till Tomten. Han får börja om. Han kommer aldrig att nå sitt mål. Han kommer aldrig att bli en första gradens nisse, beundrad av alla. Tanken får Lukas ögon att tåras igen.

- Det här är inte slutet. Du kan fortfarande jobba dig upp. Och vi kommer inte att överge dig, säger Tomten.

Han ger Lukas en snabb kram, reser sig upp och går. Kvar sitter Lukas på sängen med den nya luvan i handen. Det känns som om det var nyss han blev vuxen och nu är han ett barn igen.

Många nissar börjar att prata i munnen på varandra för att ge sin version av vad som hänt. Det gör att Tomten inte kan höra något alls.

Tomten håller upp ett finger och alla nissar blir tysta. Sen pekar han på en nisse som ligger på golvet och blöder från ett sår i huvudet.

- Du, vad hände?

Nissen i fråga sträcker lite på sig och rättar till hatten innan han svarar.

- Det var Lukas. Han gjorde det här, säger han sen.

Tomten ser sig om i verkstaden. Det tar inte lång tid innan han ser Lukas stå mitt i högen av trasiga leksaker.

- Förklara dig, säger han.

Tomtens röst är arg och hård. Lukas har aldrig hört den så innan och det gör honom rädd. Kommer Tomten att slänga ut honom för det här? Lukas stammar när han svarar.

- Det var m m maskinen. Den sk sk skulle göra d d dockor. Det bl bl blev fel.

- Fel är väl en underdrift, säger Tomten.

Han drar handen över ansiktet innan han fortsätter.

- Hur stora är skadorna?

En nisse, som inte ser skadad ut, skuttar fram till tomten. Han sätter handen för pannan i honnör.

- Det är omöjligt att veta säkert just nu, men jag uppskattar till att ungefär hälften av alla julklappar är förstörda, säger nissen.

Tomten griper tag i den närmaste bänken för stöd samtidigt som han drar efter andan.

- Hälften? Det är julafton imorgon, säger han.

Nissen sänker handen. Han tar ett steg närmare Tomten och lägger en tröstande hand på hans axel.

- Jag vet. Även om vi jobbar hela natten så kan vi aldrig rädda det här.

- Det kan vi visst, säger Tomtemor när hon går in i rummet.

Hon går raka fram till Tomten och lägger armen om honom. Sen ser hon upp på nissarna.

- Hur lång tid tar det för er att städa upp här så att vi kan börja jobba igen? frågar hon.

Nissarna ser sig omkring på röran. En av dem räcker upp handen och svarar.

- Två timmar om alla hjälps åt. Fast en del måste nog träffa er syster först.

Tomtemor nickar.

- Jag och Tomten ska så klart också hjälpa till. De som har skadat sig går till min syster. Resten stannar här och städar. När det är gjort har jag en plan.

Det är bara en nisse som går till Tomtemors syster. Alla andra hjälper till att i rasande fart slänga allt som är trasigt, resa upp bord och samla allt som fortfarande kan skänkas i en hög.

Lukas är kvar i verkstaden, men han hjälper inte till. Lukas sitter med sin maskin i knät och gömmer sig under sin arbetsbänk. Han skäms. Han har förstört julen för alla barn i världen. Han kan inte komma ihåg att någon någonsin lyckats med det. Saker har visserligen hänt och barn har blivit utan julklappar, men aldrig så här många. Lukas vill inte veta vad Tomtemors plan är. Han vill bara sitta här och gömma sig för alltid.

Egentligen känner Lukas att det skulle vara bra om han kunde ta sig in på sitt rum. Han har en klump I halsen som snart kommer ut genom ögonen och han vill inte att någon ska se det. Lukas har precis kommit fram till att det är värt risken att helt enkelt springa genom hela verkstaden när Tomtemors röst höjer sig över larmet från alla nissar.

- Jättebra jobbat allihop! Nu till min plan.

Det blir knäpptyst i verkstaden. Springer han genom verkstaden nu kommer alla att både så och höra honom. Tomten kommer att stoppa honom och han kommer att bli utslängd när alla ser på. Lukas bestämmer sig för att sitta kvar.

- Vi hinner aldrig ersätta alla dessa julklappar till imorgon, säger Tomtemor.

Det går en suck genom verkstaden.

- Det betyder dock inte att barn ska gå tomhänta på julafton. Jag vill att ni jobbar så hårt ni kan för att göra så många leksaker som möjligt. Vi kommer inte att stänga verkstaden för natten utan ni kan jobba så länge ni orkar. Under tiden kommer Tomten och jag att vara i köket. Vi ska baka godis så att det räcker till alla barn som inte får en present.

Tomtemors lilla tal följs av jubel. Sen sätter alla till verket. Varje station bemannas, utom Lukas. Tomten och Tomtemor försvinner ut I köket. Lukas ser sin chans. Han rusar upp från under bänken och vidare genom verkstaden med sin maskin hårt i händerna. Några ropar efter honom, men ingen fångar honom. Snart är han tryggt på andra sidan dörren, men han fortsätter att springa ändå. Lukas stannar inte fören han kan stänga dörren om sitt eget rum. Då lägger han maskinen på golvet, slänger sig på sängen och låter tårarna rinna.