Agnes flyger mellan träden. Vid vart och ett av dem sätter hon sig och säger:

- Hallå?

När hon inte får något svar flyger hon vidare till nästa träd och gör likadant.

Agnes är på jakt. Hon letar efter rösten som pratade med henne när nötterna kom flygande. Hon är övertygad om att det var ett träd som pratade med henne. Fast det är inte allt. Agnes tror dessutom att trädet vet alls känslor. Hur skulle det annars veta hur nötter, som inte kan prata, känner för Agnes?

Nu sätter sig Agnes på områdets sista träd. Det måste ju vara rätt!

- Hallå? frågar Agnes.

- Hallå, svarar Åke som sitter på grenen över.

Agnes drar en lättnadens suck.

- Jag är så glad att jag hittade dig! Jag har letat hela dagen. Kan jag få fråga dig en sak?

- Självklart, säger Åke.

- Jag är så nervös förstår du. Jag är nämligen kär, men jag vet inte om han känner likadant för mig.

Åke gör stora ögon. Varför väljer Agnes att prata med honom om det här? Han kan ju inget om kärlek!

- Jag vet inte om jag kan hjälpa dig med det här, säger han därför.

- Fast det kan du. Du förstår att om jag bara visste ifall min kärlek är besvarad så skulle allt vara mycket lättare. Så jag tänkte att du kanske kunde berätta ifall Åke är lika kär i mig som jag är i honom? frågar Agnes.

Nu får Åke hålla sig hårt i grenen för att inte trilla av den. Agnes är kär i honom! Så här glad har inte Åke varit förut. Han har nämligen också gått och undrat. Han har funderat på om Agnes är lika kär i honom som han är i henne!

- Dina känslor är besvarade, säger Åke med ett leende.

- Åh, tack så mycket! Då kan jag lugna mig lite. Nu måste jag bara komma på hur jag ska säga det till honom, svarar Agnes.

Sen flyger hon iväg och lämnar Åke väldigt förvirrad. Hon har ju precis berättat det för honom. Då behöver hon ju inte göra det igen!

Nästa dag är stormen över och våra djurvänner ger sig ut för att kolla hur stor skada den har gjort. Görels träd står fortfarande kvar, men Agnes och Åkes bon är förstörda. När de kollar närmare ser de också att Görels möbler har flugit ut genom fönstret.

- Hur ska vi fixa det här? frågar Agnes.

- Genom att samarbeta, svarar Åke genast.

Så det gör de. De börjar med Agnes bo. Åke och Agnes flyger omkring och samlar ihop de grenar som nu ligger överallt. Samtidigt sätter Görel ihop dem till ett stort och fint bo. Eftersom de hjälps åt är det färdigt innan lunch och då går de vidare och bygger Åkes nya hem. Det blir också färdigt väldigt fort, men nu börjar dagen ta slut.

- Vi hinner inte, klagar Görel. Jag har hjälpt till och byggt ihop era bon, men vi hinner inte fixa nya möbler åt mig!

- Vi får försöka ordna det imorgon, svarar Åke.

- Men var ska jag sova i natt? Jag har ju ingen säng!

- Du kan få sova hos mig, säger Agnes.

- Det behövs inte, svarar Therese.

De tre djuren vänder sig snabbt om. De har inte hört Therese komma vilket är konstigt. Hon är ju så mycket större än dem!

- Jag såg hur hårt ni har jobbat hela dagen så jag gick bort till affären här bakom och köpte dockmöbler till dig, säger Therese,

- Menar du det? frågar Görel.

Hon har svårt att förstå hur någon kan vara så snäll mot henne.

- Självklart! De står där inne och väntar på dig.

Görel rusar snabbt in i sitt lilla hål i trädet. Therese ljuger inte. Där inne står de vackraste möbler som Görel har sett! Hon har en säng, ett bord med stolar att äta vid och kanske bäst av allt, en fåtölj framför den öppna spisen! Toka kommer fortfarande att ha någonstans att sitta!

När våra djurvänner vaknar på morgonen är det kallt. Väldigt kallt och väldigt blåsigt. Det är en ordentlig storm på väg!

- Du måste gå ut och se dig omkring, säger Toka.

- Men det är ju så kallt! svarar Görel.

- Vad spelar det för roll? Du måste!

Alltså ger sig Görel iväg för att se sig omkring. Det hon ser är inget bra! Redan nu ligger Agnes bo på marken. Åkes ser ut att falla när som helst. Kommer stormen även att välta Görels träd? Görel vill inte ta några risker. Hon vänder i dörren för att varna Toka.

- Vi måste ta skydd.....

Görel tystnar. Toka är inte där, men Görel kan inte minnas att hon såg henne flyga ut.

- Toka? försöker Görel, men det är meningslöst.

Toka är inte där. Så Görel ger sig ut igen i jakt på ett bra ställe att skydda sig från stormen på. Det blir inte svårt. Beskyddaren springer nämligen redan mot Görel.

- Du måste ta skydd inne! ropar Therese.

- Det går inte. Tänk om trädet välter! svarar Toka.

- Jag menar inte inne i trädet. Jag menar inne på avdelningen. Kom nu!

Therese börjar gå mot dörren och Görel är inte dummare än att hon följer efter. Hon springer snabbt upp och sätter sig på Thereses axel.

- Var är de andra? frågar Görel.

Hon kan inte hjälpa annat än att hon är orolig.

- De är redan uppe på avdelning fyra, svarar Therese.

På nästan ingen tid alls är de uppe för trappan och står framför dörren med en fyra på. Therese ringer på klockan och nästan genast kommer en annan människa, i vita kläder, och släpper in dem. Där innanför, i soffan, sitter allihop under en filt. Agnes, Åke och till och med Toka!

Åke är ute och flyger. Han flyger riktigt snabbt. Nästan för snabbt. Det gör han för att han har slagit vad med Görel. Görel tror inte att Åke kan flyga runt sjukhuset på under en minut, men Åke tänker visa henne! Han är ruskigt snabb och nu ökar han farten fram tills PANG! Någon har öppnat ett fönster och Åke har flugit rakt in i det.

Först försvinner balansen för honom. Han flyger runt i en cirkel och PANG! En ny smäll in i fönstret. Den blir för mycket för Åkes huvud så han svimmar, men blir som tur är fångad av den som öppnade fönstret. Det är Therese och hon är orolig. Hon lyfter in honom och lägger Åke på sängen som finns i rummet. Just då öppnar Åke sina ögon.

- Gick det bra? Hur känner du dig? frågar Therese.

Åke sätter sig upp och känner efter. Hans huvud gör såklart ont, men resten av kroppen känns okej.

- Jag tror det, men jag har ont i huvudet, svarar Åke.

- Du får vila här en stund så går det över sen, säger Therese.

Åke gör som hon säger. Han lägger sig ner mot kudden och ser på när Therese målar på en tavla. Han kan inte se mer än baksidan av den, men Thereses rörelser gör honom lugn. Efter en stund somnar han. Therese ser det, men säger inget. Han kan behöva sova en stund.

Stunden blev en timme lång. När Åke till slut vaknar sitter Therese bredvid honom på sängen.

- Godmorgon, säger Therese.

- Godmorgon. Vad målar du? svarar Åke.

Han är nyfiken och när Åke är nyfiken så frågar han.

- Se efter själv, svarar Therese.

Åke flyger snabbt runt tavlan och tittar. Det han ser är en groda som sitter på ett näckrosblad. Grodan ser väldigt glad ut.

- Vad tycker du? frågar Therese.

- Det är den vackraste tavlan jag någonsin har sett, säger Åke.

Mer än så säger han inte innan han lyfter och flyger ut genom fönstret som fortfarande är öppet. Görel och hennes utmaning är helt bortglömd.

Det är mitt på dagen och Agnes är ute på en flygtur. Hon har flugit ett ganska bra tag nu. Det börjar bli dags att ta sig hem igen, men först vill Agnes runda träden framför sjukhuset en gång till. När hon är halvvägs kommer den första nöten.

Eftersom hon inte är beredd tappar hon sin koncentration lite och faller nästan ner i marken. Agnes förstår inte alls vad det var som hände och hinner inte upptäcka det heller innan nöt nummer två träffar henne i rumpan.

- Vad är det som händer? frågar hon rakt ut.

Sen flyger hon snabbt till närmaste gren och sätter sig. Det går ju inte att flyga när nötterna far runt som granater! Fast Agnes hinner inte sitta på grenen i många sekunder innan nöt nummer tre träffar ena vingen.

- Vem är det som gör så här? Var kommer nötterna ifrån?

Agnes vet inte vem hon frågar eftersom det inte finns någon där, men trots det kommer svaret snabbt.

- Nötterna kommer från trädet. Det vet du väl att nötter växer på träd!

- På så vis och varför far nötterna omkring så mycket?

- För att de tycker om dig så klart! svarar rösten.

Samtidigt träffas Agnes av en nöt till.

- Jag önskar verkligen att de inte gjorde det. Det gör så ont att vara omtyckt av nötter, säger Agnes rakt ut i luften.

- Flyg härifrån då, din dumma duva.

Agnes förstår överhuvudtaget ingenting, men hon vet att hon är trött på att träffas av nötter. Därför lyfter hon och flyger iväg mot sitt bo. I samma sekund som Agnes inte syns längre springer Görel ut på en gren i närheten. Hon skrattar så mycket att tårarna rinner.

Nu har vi kommit till den sista karaktären som jag ska presentera dig för. Det är talgoxen Toka. Hon ser ut som de flesta gör när de är talgoxar med ett gult bröst och både ryggen och vingarna blåa. Så här fick Toka sitt namn:

Görel kom precis hem efter att Therese hade gett henne sitt namn. Hon var glad och upprymd.

- Du ka aldrig gissa vad som har hänt! ropade hon in till Toka som satt i sin vanliga stol precis framför den öppna spisen.

- Du kastade väl nötter på någon? För jag sa till dig att kasta nötter! svarade Toka med en sträng blick på Görel.

Görel sprang snabbt fram till Toka och satte sig på golvet framför henne. Toka stack fram sin fot mot Görel som genast lydigt började massera den.

- Självklart kastade jag nötter. Jag kastade dem på en patient från sjukhuset, men du kan aldrig räkna ut vad hon gjorde då!

- Det är väl klart att jag kan! Jag vet allt kommer du väl ihåg?

Görel såg ner mot Tokas fötter. När skulle hon lära sig? Det går aldrig att överraska Toka!

- Då vet du redan att jag heter Görel nu. Förlåt. Jag glömde. Du vet allt, sa Görel med en ganska sorgsen röst.

- Ett namn?! Vad ska du med ett namn till?! Jag ska också ha ett namn! Ge mig ett namn NU!

Tokas skrik var så högt att Görel var tvungen att hålla för öronen. Varför var Toka alltid tvungen att skrika så högt?

- Jag blir galen! skrek Görel tillbaka.

Då blev Toka tyst. Förvånad gav hon Görel en fruktansvärt arg blick.

- Vågar du, började hon innan Görel avbröt henne.

- Jag ger dig namnet Toka eftersom du gör mig tokig, sa Görel.

Sen reste hon sig upp och gick. Dörren slog hon igen med en smäll.

Så nu vet du hur Toka fick sitt namn genom att göra Görel tokig.

Det finns en tredje karaktär som du måste träffa. Det är kråkan Åke. I den här sagan är det han som är den som är klok. Med ett undantag. Åke är övertygad om att han är en duva!

Det har sin förklaring. En förklaring som Therese fick veta när hon namngav honom.

Therese var som varje dag ute på en promenad runt sjukhuset när Åke flög förbi ovanför henne.

- Dina skosnören har gått upp, påpekade Åke.

Therese stannade upp och såg på sina fötter. Kråkan hade rätt. När Therese böjde sig ner för att knyta skosnörena passade Åke på att sätta sig på hennes axel.

- Är du patient här? frågade Åke.

- Ja, svarade Therese.

- Vad är det för fel på din själ? frågade Åke.

- Den är ledsen.

Therese var klar med sina skosnören och började gå igen, men Åke kvar på axeln.

- Du är den första kråkan som vågar komma så här nära. De flesta är blyga och flyger iväg när jag kommer, sa Therese.

- Det kan ju bero på att jag inte är någon kråka. Jag är en duva och som sådan mycket modigare, svarade Åke.

Therese vred direkt på huvudet och såg på honom. Han var helt svart med en lång näbb. Visst var han en kråka!

- Du är väldigt lik en kråka, påpekade Therese.

- Det må så vara, men mina föräldrar är duvor och då kan jag omöjligt vara kråka, förklarade Åke.

- Jag tror att du är en kråka och därför ska du få ett kråk namn. Jag tänker döpa dig till Åke, sa Therese.

- Kalla mig vad du vill, men jag är en duva, svarade Åke.

Så nu vet du hur kråkan, som trodde att han var en duva, fick sitt kråk namn.

Ovanför fönstret på sjukhusets fjärde avdelning bor duvan Agnes. Hon ser ut som en helt vanlig duva, men vanlig är hon inte. Det ligger nämligen till som så att Agnes ofta missar sitt bo när hon varit ute på en flygtur. Hon tar sikte på det mjuka, lilla boet, men på något sätt hamnar hon i det stora, hårda fönstret istället. Varje gång med huvudet först.

Nu är det så att huvudet är dem del av kroppen som man måste vara allra mest rädd om. Det är nämligen där som förståndet sitter. Eftersom Agnes slår i sitt huvud minst en gång om dagen har hennes förstånd nästa försvunnit helt. Agnes är alltså en väldigt korkad duva.

Det var förresten så Agnes fick sitt namn. Genom att flyga in i fönstret och på så sätt tappa ytterligare lite förstånd.

För Agnes hade dagen verkat helt vanlig. Fast vi vet ju bättre. Det var nämligen dagen efter att Therese kom till sjukhuset. Den här kvällen satt hon i en fåtölj på avdelning fyra och skrev. Blocket i knät, pennan i handen och en bortglömd kopp kaffe på bordet framför. Hon var helt inne i sagan som hon skrev när Agnes flög in i fönstret. Smällen fick Therese att titta upp. På fönsterblecket utanför satt en smått yr Agnes och försökte återhämta sig från krocken med rutan. Therese öppnade genast fönstret.

- Gick det bra?

- Jodå, inte värre än vanligt, svarade Agnes.

- Vanligt? frågade Therese.

- Vad är vanligt? frågade Agnes.

- Det är vad jag undrar, svarade Therese.

- Ja, inte vet jag i alla fall!

- Du är inte så smart va?

Det svarade Agnes inte på. Hon förstod helt enkelt inte frågan!

- Du är dum så du ska få ett dumt namn. Jag tänker döpa dig till Agnes, sa Therese.

- Vem är Agnes? frågade Agnes.

- Du, svarade Therese.

- Jaså, säger du det?

Så nu vet du hur Agnes fick det namn som hon än idag har svårt att komma ihåg.